Trots allt är det så att även de närmsta vännerna ofta stängs ute från sådan information initialt. Det finns inget naturligt sätt att säga det på, så att säga. Men på FB är det naturligt, för det händer dagligen. Och det gör att man inte stänger ute någon. Att glömma berätta något för en vän är alltid en liten stöt i magen, för båda parter, och genom att vara transparent glöms ingen – och hjälp eller hyllningsrop når lättare fram.

Fördelen med FB är ju också att de flesta som startar, eller har, en relation gärna skyltar med den. Vilket innebär att om det någon gång spricker, måste de ändra relationship status – o whips så blir det transparent utan att ens välja det. En styrka i FB:s system, tycker jag ;)

Dottern repar sig och det går och rätt håll.

Angående att dela med sig så konstaterar jag återigen att min dotter (dryga tjugo) och hennes kompisar inte har några som helst problem att leva transparent på nätet. De delar med sig av det mesta, i glädje och i sorg.
Och är det nån som uttrycker sig lite plumpt i en kommentar så är de inte sena att agera.

Jag fick klura bra länge på min statusformulering innan det kändes ok.
Tror det är en generationsfråga och att vi som inte hängt lika länge på nätet behöver tänka ett varv till:)

Återigen, facebook är ett suveränt sätt att informera om sin situation. Det är direkt och man väljer själv hur öppen man vill vara i sin kommunikation.