En final att minnas

I helgen fick en final mitt fulla intresse. Och inte var det #ESC2011 – melodifestivalen som var på alla läppar. Och inte heller var det #VM2011 (#twittpuck?) – en final jag faktiskt inte var medveten om innan sent på kvällen, när jag på facebook såg diverse uppdateringar från glada finnar och oglada svenskar.

Nej, i helgen var det final i #TSL3. Och där vann Sverige.
Teamliquid Star League är den just nu största serien i det man kallar för esport. Närmare bestämt inom spelet StarCraft 2.

Tävling i datorspel. Nördvarning. Eller?
Det intressanta är att jag själv först blev introducerad till det för lite mer än ett halvår sedan. På en födelsedagsfest råkade jag ihop med en kompis kompis som brann för det. Slutade med att jag tittade på en match på youtube dagen efter för att se vad han var så lyrisk om. Tittade på en match till direkt efter det. Och sedan en till. Sen dess har jag spenderat mer tid tittandes på esport på youtube eller livesändnigar än vad jag har tittat på TV (vilket inte är direkt ofta ska jag erkänna, men ändå). Och då har jag aldrig ens spelar spelet StarCraft 2.

I sydkorea, esportens förlovade land, är StarCraft mer eller mindre en nationalsport. Har haft kompisar som berättat att det spelas som sällskapsspel med familjen på kvällar där. Vet inte själv, aldrig varit där. Men tittar man på prispottarna och hur bra spelarna är så är sydkoeraner extremt överrepresenterade jämfört med alla andra länder. Ungefär som Sverie i bandy. Eller kanske USA i basket.

Det gör helgens final ännu mer intressant. Ligan, med 32 deltagare från alla möjliga länder (varav hela 7 sydkoreaner), vanns av en svensk. Och inte bara det, silverplats var också en svensk. Det var Johan Lucchesi (artistnamnet NaNiWa) som mötte den otippade Marcus Eklöf (artistnamnet ThorZain). En mycket spännande match i sju games. Prispengar, inga enorma siffror än, var på 34 000 dollar och spelarna flögs till New York för att spela matcherna där.

Det intressanta är tittarna. Finalen sågs av 65 000 personer live via nätet. Matcherna har omkring 60 000 eftervisningar på youtube sen dess. Imponerade siffror tycker jag. Förra ligan, TSL2, drog endast en tiondel av siffrorna.

Esport är fortfarande i sin linda. Även om kommentatorerna kommit en lång väg bara de månaderna jag har följt det så är det fortfarande en hobby för de flesta inblandade. Det används en nomenklatur som kan kräva att man sätter in sig lite i det först, innan man förstår allt (lite som med offside i fotbollen). Och det är inte alltid lätt att hitta matcher, om man inte vet var.
Men alla som jag har introducerad till det har fastnat. Det har blivit en accepterad lördagsaktivitet i min umgängeskrets att sitta i soffan och titta på livematcher.

Sverige ska vara stolt över detta. Med flera svenskar erkända som toppnamn nu, och med stora turnerigar som Dreamhack (total prispott på över 800 000 kr under 2011) är detta land i framkanten. En fascinerande tid.

Transparens: Jag är själv involverad i ett litet esports projekt i ett hörn. För det finns en otrolig potential i detta och jag är övertygad om att det om bara 3-4 år kommer vara bland de stora sporterna. Kanske större än ishockeyn. Men framför allt är det jävligt kul att titta på.

Sidnotis: StarCraft 2 är lite som en blandning av tennis och ishockey. Man spelar i set (games) och varje kan bli så kort som 10 minuter eller så lång som 50. Och spelat handlar om många snabba vändnigar – de sista fem minuterna i ett game kan avgöra helt.

Leave a Reply