Om skolan, lärandet och en vägg att studsa bollen mot

Läser om Minervaskolan i DN och följer #merkateder på Twitter. Funderar på var Aftonbladet ska ta vägen med Skolraset. Är glad att min bonusson, finast i världen, går på Procivitas – som trots sina egenheter är den absolut bästa skola jag haft att göra med. Men ffa funderar jag på hur svart och vit den här diskussionen kan göras.

Igår, lördag, var jag inbjuden på en utbildning hos Grey i Köpenhamn. Kreativt gäng, mycket högt i tak, och vanligtvis ganska kaotiskt. Men facilitatorn, skicklige Thomas, hade styrt upp det. Deltagarna uppskattade att hårda regler kunde skapa det ramverk som behövdes för att tankarna verkligen skulle ta fart. Ni vet säkert precis vad jag menar, typ: två minuter egen reflektion betyder att det faktiskt SKA vara tyst i lokalen. Poängen är att mot slutet reflekterade gruppen lite fascinerat över upptäckten de gjort. Hur häftigt det var att det fungerade. Thomas svarade med en självklarhet.

Rullar du in en boll till en människa händer inte så mycket. Men finns en vägg att bolla mot så går motorn igång. Sant, eller hur? Vem har inte stått ensam och kickat boll mot en husvägg? Utan den ram som väggen utgör försvinner bollen i horisonten.

Jag kände mig ändå manad att svara med en alternativ modell. Om du rullar in bollen till två eller flera människor behövs ingen vägg. Sant det också, eller hur.

Vi skrattade åt det där en stund och sedan tänkte vi inte så mycket mer på det. Förrän nu, när jag läser om skolan. Och fastnar för den tredje modellen.

De där människorna, med den där bollen, kommer ju ganska snart att skapa sig regler. Den ska in mellan de där stolparna, får inte gå över den där linjen, man får inte knuffas och man får inte ta bollen med händerna. Eller en helt annan samling regler som kanske är precis de motsatta.

Ibland är det en poäng att låta reglerna uppfinna sig själv, ibland förändrar vi dem långsamt över tid – men ganska ofta är det faktiskt inte alls reglerna det ska handla om. Ibland ska de bara vara givna, så att vi kan fokusera på att spela spelet så bra som möjligt.

Jag tror det är så Minervaskolan fungerar, jag vet att det är så det går till på min sons skola. Och jag vet att det fungerar. Det finns en tid och en plats för allt.

Skolans problem är inte att välja mellan mer eller mindre kateder, mer eller mindre traditionell kunskap, mycket eller lite styrning. Skolans problem är nog att uppgiften är så komplex att alldeles för få av de som jobbar där orkar göra det som de vet de borde göra. Istället går man “all in” på svart eller vitt.

Undrar om något av dagens initiativ kan lösa det?

(En annan, ännu lösare, metafor från lördagen handlade om lägerelden. Om hur alla reklamare var överens om att de helst vill sitta vid den lägereld där den bästa storytellern sitter. Tills jag sa: “jag vill sitta runt den eld där diskussionen är öppnast och livligast”. Den landade bra ;)

– Posted using BlogPress from my iPhone

4 thoughts on “Om skolan, lärandet och en vägg att studsa bollen mot”

  1. Bra tänkt!

    Du skriver att det kanske inte behövs någon vägg utan att det kanske kan vara andra personer man studsar bollen mot. I mina ögon är det samma sak, personerna är väggarna.

    Reply
  2. Fast den där bolliknelsen var ju faktiskt rätt dålig. Ger man en person (inte minst ett barn) en boll så börjar de bolla med den, oavsett väggar eller andra personer. Det är nästan fysiskt omöjligt att bara hålla i en boll! Fråga vilken idrottslärare eller förälder som helst.

    Reply
    • Är det inte ganska snabbt så att den blir liggande istället? Eller att man skjuter iväg den i tangentens riktning och hittar något roligare istället? Jag vet inte, jag bara byggde på Thomas liknelse.

      Reply
  3. Tack Jocke! Intressant inlägg om skolvärlden, som jag själv valde att lämna på grund av den stela formen. Ditt inlägg väckte lite tankar.

    Jag sa upp mig för ett par år sedan efter att ha arbetat både på högstadie- och gymnasium på tre olika skolor (kommunala och friskolor). Jag älskade arbetet i klassrummet med eleverna, men led av att vara styrd av onödiga regler och kontroll i gamla strukturer.

    Problemet som jag ser det – är att barn/ungdomar ska anpassas till en i förväg given form. Ett förlegat tänk som inte alls svarar upp mot de förmågor och kunskaper vi skulle behöva locka fram för att förbereda eleverna för det här snabbt föränderliga samhället.

    Viljan att individanpassa undervisningen, att utgå ifrån varje barns förmågor, intressen och specifika möjligheter finns inte överallt, men på många håll. Men strukturen i sig gör det svårt att genomföra. När man ersätter kreativitet, frihet och eget ansvar med kontroll och hårdare regler är man fel ute. Vi borde vända på hela synsättet. Utgå ifrån inre motivation och driv i människan, istället för att mer eller mindre tvinga in alla i samma form. Så nej, inte svart och inte vitt. Alla färger!

    Reply

Leave a Reply