Our Blog

Socialmediala journalisters sju dödssynder (Gästblogg: Malin Nävelsö)

Stundtals blir man lite förvånad över att förhållandet mellan journalister och de blommande sociala medierna ofta är så stelt. Var går det snett, liksom?

Gina Masullo Chen som bloggar på Savethemedia är en journalist med tjugo år i branschen och forskar i dag på mediefrågor på Syracuse University. Hon vill se journalistiken överleva och skriver mycket om hur de nya mediemöjligheterna kan användas. Här tar hon itu med de sju dödssynder som hon menar att journalister och mediehus gör sig skyldiga till i frågan om sociala medier.

Som en särskild service till svenska journalister följer på denna blogg en översättning av hela den pampiga bloggposten. Översättningen är gjord av Malin Nävelsö, journalist, bloggare, samtidsnyfiken och bekymrat hoppfull angående mediebranschen.

Seven Deadly Sins CC BY-NC-SA by willlernen (slow)

Nyligen postade Steve Yelvington ett inlägg om de sju dödssynder medieföretagen gör sig skyldiga till, i en post som omtwittrats flitigt. Min favorit från denna lista är lättja: ”Nej, vi behöver inte förändra. Vi behöver inte strukturera om vår säljorganisation, skapa smarta incitament för digital försäljning, ta riskabla vägar, utöva interaktiv journalistik eller pröva något nytt.

Steve Yelvingtons smarta lista inspirerade mig att göra en egen variant på dödssynderna, men jag riktar min vässade penna mot journalisterna själva när de använder sociala medier. Som alla som läst åtminstone en post på min blogg vet, är jag en varm förespråkare för att journalister skall använda sociala medier för att knyta kontakter, nå läsarna och samla idéer.

Journalistiken som bransch verkar vara i fas två i sitt förhållande till sociala medier. Till största delen har vi (tack och lov) lämnat ”sociala medier är dumheter”, men många av oss sitter fast i slentrianmässigt tänkande om att använda sociala medier på bara ett sätt. Vi begränsar vårt användande så att det blir oanvändbart och siktar på att lägga så lite tid som möjligt på det, eller så hoppar vi på det då och då men saknar uthållighet. Och sedan undrar vi varför det inte fungerar.

Så här kommer min lista på sju dödssynder som journalister inte bör göra sig skyldiga till i sociala medier. Sparka ut de här sju ovanorna och du kommer att ha en plan för sociala medier som kan börja fungera.

Stolthet: År 2009 kunde det kanske generera skrytmöjligheter för en journalist eller ett mediehus att ha ett Twitterkonto eller en fansida på Facebook. Så är det inte längre. Att bara ha det är inget att vara stolt över. Faktum är, att om detta är det enda du åstadkommer, så är det inte konstigt om du blir besviken på resultaten.

En Facebooksida är bara värd besväret om den leder till interaktion med läsarna, får folk att prata och leder till idétips eller källor för reportrarna. Att ha en bunt människor som gillar din sida är kanske en början, men det är inte tillräckligt för att skapa verkligt engagemang.

För att få engagemang måste du delta i din egen sida genom att regelbundet posta information, twittra om den och dela den på olika tjänster, samt aktivt värva följare och prata med dem. Dessutom: ta reda på hur dina läsare vill använda din sida. Det är din nyckel till vad du skall göra med den. För några (amerikanska) exempel på hur en framgångsrik Facebooksida för en tidning kan fungerar, kolla in den här listan från Bivings Group.

Girighet: Vill du veta om du begår dödssynden girighet på Twitter? Kolla förhållandet mellan dina följare och dem du följer. Om gapet är stort (eller om du, Gud förbjude, inte följer någon alls) har du varit girig. Problemet med girighet på Twitter är att det begränsar din möjlighet att dra full nytta av mediet.

Twitter handlar om konversation och nätverkade, genom relationer präglade av svaga personliga band. För att göra dina tweets värda något, måste du nå en kritisk massa av följare. Ett av de bästa sätten att bygga en följarskara är genom att följa folk. (Kom ihåg att vi lärde oss detta på dagis: om du vill ha en kompis, var en kompis.)

Alltså, om allt du har är en flock följare, då har du gjort ditt Twitter till en megafonservice – men du är inte engagerad. Resultatet: Folk kanske läser vad du twittrar, men det är mindre sannolik att de retweetar det och då har du missat den generella ömsesidighet som funkar på Twitter. På det viset får du bara tillgång till dina faktiska följare och missar det exponentiella antalet läsare du kan få om dina följare retweetar det du twittrar.

Avundsjuka: Konkurrenten landar ett rejält scoop, så du ignorerar det och väntar tills du själv har storyn innan du twittrar om det. Detta kan se ut som normalt journalistiskt sunt förnuft, men det är inte det i dagens värld. Nätet är omedelbart och dina följare förlitar sig på dig för att få de senaste, mest uppdaterade nyheterna. De bryr sig inte ett smack om ifall nyheten kommer från dig. De bryr sig inte om ifall dina chefer är arga för att du missade scoopet. Ditt jobb är att serva dina läsare (och förhoppningsvis kommer även dina chefer att inse det).

Visst, gå på storyn, ta revansch och twittra andan ur varje utveckling du kan få ur den. Men du tänker för mycket på ditt eget ego om du låter bli att twittra konkurrentens scoop till dina nyhetshungriga läsare.

Vrede: Även den bästa journalistiska socialamedier-plan kan gå av spåret genom en smula ilska eller raseri. Någon hatar din story och massakrerar dig i en bloggkommentar. Den kritiska personen förolämpar dig, är okunnig och felinformerad – så du känner att det är din plikt att slå tillbaka. Stå emot!

Varför? I linje med det religiösa temat för den här posten, vänder jag mig till Biblen för visdomsord. Ordspråksboken säger oss: ”Svara inte en dåre i linje med hans dårskap, eller så kommer du själv att bli som han.” Det skulle kunna vara skrivet för det sociala nätet. Problemet med att argumentera i det här läget är att du bara kommer att skruva upp situationen. Personen i fråga lyssnar inte och lär sig inte. Du blir mer påstridig. Inget gott kommer ut av det. Och du står där med en permanent, sökbar dokumentation på nätet av ett av dina mindre beundransvärda ögonblick.

Så vilket är svaret? Mycket stringent moderering på tidningssajter är ett bra första steg. Ett andra steg är att skapa en miljö på sajten som klargör att troll inte är välkomna. En sådan miljö skapas genom ständig interaktion med läsare som kommer med konstruktiv kritik eller tänkvärda kommentarer, parat med snabb radering av giftiga kommentarer från troll, tills de ger sig av.

Fast även med dessa åtgärder kan vi alla få spel. Gå då iväg och kräk av dig hos en kollega, en partner eller en kompis. Gör det bara inte online.

Lust: Hur kan journalister göra sig skyldig till lust i sociala medier? Jo, genom att twittra eller blogga om skräp, i förhoppningen att det skall generera en snabb trafikökning, vilken egentligen är meningslös vad gäller äkta, varaktigt engagemang. Jadå, att twittra eller blogga om Kardashians kommer att ge trafik, liksom att lyfta historier om nöjesindustrins lustigheter och personligheter. Och givetvis finns det intresse för berömdheternas bedrifter, så jag säger inte att det nödvändigt är en synd att över huvud taget twittra om, blogga om eller kommentera dem.

Emellertid, om du inte jobbar för en nöjespublikation, så är det inte där du som journalist skall lägga ditt fokus om du vill ha verkligt läsarengagemang. Det kittlar bara nyfikenheten och väldigt lite läsarlojalitet kan utvinnas ur detta. Dessutom, om du arbetar på en lokaltidning eller en lokal tevekanal, så kommer folk till er sajt för att de vill veta vad som händer i deras omedelbara närhet. De kan hitta de senaste kändisbegivenheterna på en massa ställen, men de kan bara få det lokala scoopet hos er.

Frosseri: Om du eller ditt mediehus trycker i sig Twitterkonton ungefär som kakor på julafton, så är ni kanske en frossare i sociala medier. Jadå, Twitterkonton är gratis. Men ni behöver inte så många. Varför är nu det här en dödssynd? Därför att det är en hårfin skillnad mellan att anpassa konton till specifika nischer i läsarskaran (en bra sak) och att förvirra läsarna till vansinne (en dålig sak).

Om ni inte är en mediesajt av New York Times storlek, så klarar ni er förmodligen bättre med ett huvudkonto för nyhetsredaktionen och en handfull specialkonton för nyckelområden som exempelvis olika sporter och mat, vilka förmodligen har sina egen, väl avgränsade publik i er läsarskara.

Lämna resten av er Twitter-action till personalen, som använder sina egna konton i sitt eget namn. Varje reporter kommer att utveckla sin egen följarskara, baserad på vars och ens bevakning och personlighet. Genom att twittra under sina egna namn, skapar de den slags konversation som kan göra Twitter värdefullt. (Folk vill prata med folk, inte med mediehus.)

Men förlorar vi då inte en möjlighet att stärka varumärket, tänker ni kanske nu? Inte egentligen. Era reportrar bör inkludera medieföretagets namn i sina presentationer och de bör regelbundet hänvisa till er sajt. Detta kommer snarare att stärka ert varumärke. Dessutom har ni ju fortfarande era företagsnamnade konton för varumärkesarbetet.

Ett annat frosseribeteende i sociala medier som jag verkligen hoppas kommer att dö under 2011 är att skapa speciella Twitterkonton för särskilda händelser som ett mediehus bevakar. Det kan verka som en bra idé, men är det inte. Varför? Därför att läsarna inte vill jaga runt överallt för att få kläm på vilket Twitterkonto det är som rapporterar från den stora matchen eller den viktiga politiska striden. De vill att det konto de redan följer skall serva dem.

Gå läsarna till mötes – tvinga dem inte att jaga dig på nätet. Dessutom hinner de här engångskontona sällan få tillräckligt många följare för att vara värda besväret. Ni når fler människor med era vanliga konton.

Lättja: Visst, vi har alla mycket att göra. Men sociala medier fungerar bara om du behandlar det hela som ett förhållande. I början, under uppvaktningsfasen, behöver du ägna mycket tid åt det. Uppvakta dina följare. Leta rätt på dem och lägg tid på dem. Sök upp dem på Facebook, på Twitter och på Foursquare. Lägg mycket tanke bakom de trevliga små saker du skickar ut. Läs vartenda ord som dina följare eller Facebookvänner skriver. Precis som i förhållanden i verkliga livet varar inte den här fasen för evigt.

Efter ett tag går det hela över i den mer stabila typen av förhållande som bygger på tidigare framgångar och intresse. Folk börjar kolla in din blogg eller din Facebooksida därför att de har lärt sig att de kan räkna med att hitta coola grejor där. Du har nu erövrat en del förtroende, men du måste jobba för att behålla det. Ta inte dina följare och nätvänner för givna. Var konsekvent och visa lite nätkärlek: retweeta vad de twittrar, twittra om deras postningar, svara på deras kommentarer på din blogg och besvara deras frågor på Facebook.

Målet är inte att ägna flera timmar varje dag åt sociala medier. Det är lite som träning, så 30 minuter tre gånger i veckan är bättre än ett fullskaligt megapass en gång i månaden. Det är okej att ta semester eller hoppa över några dagar. Förhållanden, även nätbaserade sådana, går igenom ebb och flod. Men vad du än gör – sluta inte kommunicera helt. Vi vet nämligen vad som händer då: skilsmässa.

”Redaktörn” kommenterar: Ett stort tack till Malin Nävelsö för en grym översättning och för att vi reagerade på samma sätt när vi läste originalet av Gina Masullo Chen. Det känns skönt att vi tillsammans kan hjälpas åt att leverera tankar till den svenska mediebranschen. Det behövs.

Tags:

This is a unique website which will require a more modern browser to work! Please upgrade today!

Ursäkta röran.