Det här med telefoner, del 2

Läste mymlan i morse, om hennes aversion mot telefoner. Eller rättare sagt, hennes ogillande av det tokiga i att försöka sköta en del viktiga saker via telefon. Då kom jag på att jag skrev en krönika på det temat, som kändes väldigt bekant. Den publicerades i magasinet Guru (där jag för övrigt stod listad som ”husguru” i redaktionsrutan) sent på hösten 2000. Nu har det hänt en hel del med min relation till telefonen. Jag har insett att den är ett måste i mycket högre utsträckning än jag ville erkänna för tio år sedan. Då ville jag ju att hela världen skulle anpassa sig till mitt sätt att göra saker. Idag är jag lite smartare;)

Men sluta nu då. Lägg ner det här jävla ringandet. Telefonen uppfanns runt 1876 och har sedan dess utvecklats till ett stundtals underbart arbetsredskap. Den har tjänat oss väl. Men nu är dess tid definitivt ute. Så sluta upp att ringa mig. Det är helt enkelt inte tidsenligt.

Klassikern är ju att telefonen ringer när man står i duschen eller har fingrarna i syltburken. Om man heter Bond, James Bond, så brukar den desutom ringa mitt i det avslutande hånglet. Men problemet är egentligen mycket värre än så. För hur ofta sitter du med tomma händer och tom hjärna och väntar på att telefonen ska ringa? Förhoppningsvis inte så ofta? Och om du gör det så beror det förmodligen på att du hade det behovet just då. Tänk nu efter en stund, visst är det väl alltid så att telefonen stör dig när den ringer? Om inte i en handling så åtminstone i en tanke. Sluta läs ett ögonblick konstatera att jag har rätt. Telefonen stör alltid. Och varför ska vi acceptera det?

För egen del har jag i princip slutat svara i telefon. Med en hyfsat modern mobiltelefon kan man välja att bara låta vissa nummer ringa igenom. Familjen och kunder som för tillfället har det extra jobbigt får svar, andra får gå direkt till telefonsvararen. På mina olika telefonsvarare hänvisar jag till mailen istället. Det har inte att göra med att jag inte vill kommunicera utan det handlar om att jag kräver respekt för min tid. Och därmed även för andras, alltså de som för tillfället har förstatjing på mig. Det kan vara att jag sitter tillbakalutad och funderar på ett problem åt en uppdragsgivare. Eller att jag står i trädgården och borstar min hund. Eller så gör jag något helt annat som inte du har med att göra. Det viktiga är inte vad jag gör eller vad jag tänker utan det faktum att telefonen på något vis skulle ha överordnad rättighet till min tid. Det händer ibland när jag sitter och pratar med någon att deras telefon ringer, de svarar och det nya samtalet går i det ögonblicket  före det som vi var mitt uppe i. Visst har det hänt dig också, och visst är det helt sjukt. Telefonens ringade är ett hot mot vårt social umgänge och mot vår intellektuella förmåga. Den är ett hot mot makten och kontrollen över vår egen tid.

Men tillgängligheten då, den heliga tillgängligheten? Jo, men du kan alltid nå mig. Det är ju den delen av ansvaret som jag måste ta om jag nu vägrar svara när du ringer. Jag är nog mer tillgänglig än de flesta. Jag svarar i regel på ett mail inom tio minuter och på ett sms på samma tid. Jag har dessutom sett till att meddelande med prioritet kan välja en speciell panikväg och då är jag tillgänglig inom någon minut. Poängen är att det ger mig friheten att välja. Det ger mig samma möjlighet som den som kontaktar mig att välja när, var och hur. Jag kan ägna mig odelat åt en tanke i 10 minuter, utan risk för att bli störd eller avbruten. Efter tio minuter är det dags för en paus och då passar jag på att kolla om någon ville mig något.

Här skulle man kunna vika ut sig om alla de andra fördelarna med mailen – att den finns arkiverad, att man kan bifoga filer av alla de slag, att man enkelt kan skicka samma meddelande till flera personer etc – men det tänker jag inte göra. För mitt fokus ligger på det som är den yttersta fördelen med mailen och det som gör att den passar så väl in i tiden. När jag vill, hur jag vill, och var jag vill. Jag kan idag själv bestämma när jag vill se Rapports inslag från sändingen 19.30. Jag kan lyssna på Dagens Eko “Kvart i fem” klockan 23.00 även om jag ligger i sängen på ett hotelrum i London. Jag kan läsa senaste nytt från Aftonbladet i min mobiltelefon när jag sitter på en stubbe ute i skogen. Och på samma sätt vill vi ha det med vår personliga kommunikation. Realtid är helt enkelt fel, nu när vi har ett alternativ.

Så nu när du vet hur du vill ha det egentligen, lämna telefonen hemma i grottan tillsammans med knölpåken och skicka mig ett mail istället.

Speciell not till den som inte läser inledningar;) det här är alltså en tio år gammal krönika – idag är jag avsevärt mer benägen att svara i telefon. Tyvärr valde ju inte världen att anpassa sig efter mig ;)

Uppdatering, 21 år senare: Tjoho, numera är det nästan ingen som ringer längre. Och jag har riggat mitt liv så att jag aldrig behöver svara på obokade telefonsamtal, om de inte kommer från frun eller de allra närmaste. Live is good. Men det tog tjugo år…

7 thoughts on “Det här med telefoner, del 2”

  1. Pingback: Tillgänglighet

Leave a Reply