Metrobloggen har hamnat i blåsväder. Eller, ja, iaf stormar det i bloggosfären. Andra har redan skrivit mycket och bra om det som hänt och det är solklart att det finns flera olika läger.
Surast är Makan Amini själv som skriver: ”Metrobloggen – Vi gör som vi vill, när vi vill” och som till och med gjort en film på temat.
I mittfåran finns de som i huvudsak rapporterar, som tex Beta Alfa och de flesta andra.
Och självklart finns de som anser att ett företag har rätt att faktiskt agera i enlighet med det användaravtal som man varit helt öppen med – och att den som ”skriver på” faktiskt borde vara medveten om dess innehåll. Micke är en av dem: ”Makan Amini, Metro gjorde dig en tjänst”.
Även om jag för egen del är böjd att hålla med Micke så är det ändå svårt att inte tycka att det är klumpigt hanterat från start till mål. En möjlig PR-vinst har istället blivit en rejäl diss. Det känns som ett typiskt fall där inte gamla medier fattar nya medier. Mattias Nyman, som jag jobbat en hel del med, förvånar mig inte det minsta med sitt sätt att hantera situationen.
Jag kan komma på mig själv att drömma mardrömmar om att någon gång göra en sådan här totaltabbe, och funderar mycket på hur man på bästa sätt ska undvika det. Känns som ett tema att återvända till. Men i korthet tror jag det handlar, åter igen, om ”radical transparency”. Om metro hade släppt in användarsfären på ett tidigare skede istället för att tramsa med en klassisk lansering på det viset som nu skedde så hade det nog landat annorlunda…
Andra bloggar om: dissa, metro, metrobloggen, radical transparency, media