Precis som de gamla grekerna #sswc

En väsentlig del av mina somrar är numera vistelser till Almedalen på Gotland och SSWC på Tjärö. Två event, på två öar, som har otippade likheter med den gamla grekiska övärlden för över 2 000 år sedan. Man brukar skämta om att börja en berättelse med “de gamla grekerna”, men jag tänker utmana ödet och göra just det.

Aristoteles föddes redan 384 f.Kr., så han kvalar absolut in som en gammal grek. Han var elev till Platon som i sin tur var elev till Sokrates – och om kunskap förväntas förädlas i processen mellan lärare och elev så förstår ni att det här var en smartskalle av rang. Han sökte förkovra sig i den tidens alla ämnen och enligt Wikipedia har det sagts att “Aristoteles antagligen var den sista personen att veta allt som kunde vetas i sin egen tid”.

Idag är vi alla där, med en iphone i fickan. Hela tiden. Med Google och Wikipedia en fingertryckning bort har rå kunskap blivit allmängods. Det är inte längre någon stor bedrift att veta allt som kan vetas i vår egen tid.

Men vi behöver hjältar och förebilder. Vi behöver de som skiljer ut sig. Jag tror det är ett av skälen till att det pratas ofta och gärna om renässansmänniskan som ett ideal. Mångkunniga universalgenier som Benjamin Franklin, Leonardo da Vinci och vår egen Carl von Linné har länge fått representera ett slags målbild att sträva efter. I mycket handlade renässanshumanismen om bildning – man skulle vara så bildad så möjligt inom så många områden som möjligt. Utan hela internet i fickan var det där en bedrift. Och visst är det ett imponerande CV som gamle Leonardo kan uppvisa. Men är han en man av vår tid?

Jag tror att vi ska spola renässansen och söka inspirationen längre bak i tiden. Jag tror att det som hände runt 400-300 f.Kr. i det antika Grekland är mer intressant om vi ska förstå det som händer idag, och sätta det i ett sammanhang. Jag tror inte det viktiga är det vi kan. Mer intressant är vad vi gör, med vem vi gör det och hur. Renässansen var web 1.0, och det är vi väl överens om är passerat.

Gamle Aristoteles var en enastående författare och lärare. Inom filosofin är alla hans aspekter än idag föremål för studier, hans syn på fysik räckte in till 1600-talet och inom biologin bekräftades hans observationer så sent som på 1800-talet. Han lade grunden för metafysiken liksom talekonsten som begrepp, och med det retoriken. Han funderade ofta och mycket och lyckades grundlägga fler vetenskaper än någon annan. Men han gjorde det inte själv. Jag håller honom som främst bland de gamla grekerna i att föra dialogen. Han visste att det var först när fler deltog i processen som det började rocka. Han visste att det han kunde lära in var gårdagens kunskap – det som skapades för morgondagen krävde en kollaborativt insats.

Om jag ändå ska knyta samman renässansen och Aristoteles så får den fantastiska fresken “Skolan i Aten” av Rafael göra tjänst. Färdigställd 1511 illustrerar den konstnärens bild av det gamla Grekland. Tolkningar gör gällande att snart sagt alla stora filosofer och tänkare från antiken är representerade, men klart är att det är Platon och Aristoteles som vandrar fram i centrum. De två vännerna diskuterar ivrigt och Platon pekar mot skyn medan Aristoteles håller sig på jorden. Deras diskussion följs av en aktivt lyssnade samling, men runt dem kokar det av aktivitet. Det lämnas inte utrymme för någon tvekan om att de är en del av ett sammanhang.

Målningen representerar för mig en tydlig bild av det som vi idag kallar sociala medier. Konversationer, i stort och smått. Samarbeten, bubblor, en helhet som är större än varje individ. Inte ett centrum utan flera centra. Överallt händer det saker, här kokar det. Ibland lättsamt och tillbakalutat, men oftare framåtlutat och deltagande.

När jag pratade om “How to get followers, fans and friends” på TEDxAlmedalen använde jag den här bilden som illustration. Jag gjorde då också en koppling till Aristoteles tes om berättarkonstens krav på “Ethos, Logos och Pathos”. Mer än någon slags slutgiltig uttolkning (så pretto är inte ens jag;) är det bara ett exempel på hur vi kan använda gammal klokskap för att se nya sammanhang. Var och en kan säkert göra helt andra, och lika giltiga tolkningar. Det är processen som är the shit. Och processer kan, som bekant, löpa i flera parallella spår. Hur som helst.

Min tanke var att logos var det som gav oss followers. Genom att leverera något av värde skapar vi en nytta av att lyssna på oss. Vi får en publik. Ganska torrt, och i samma ögonblick som vi slutar leverera försvinner våra följare. Google analytics är obarmhärtigt, liksom knufftoppen och politometern.

Med ethos talar vi till värderingarna. Vi får något gemensamt att brinna för, det jag tidigare kallat för “vårt kollektiva samvete”. För min del handlar det mycket om kampen för öppna data, demokratin och den personliga integriteten, det nya medielandskapet. Där är vi en crowd, en stor samling människor som brinner tillsammans. Där finns fansen, de som står upp och gör vågen när jag levererar något som de tycker är bra i linje med vår sak. Och jag gör det samma för de andra.

Till sist, pathos. Engagemanget. De starka och äkta känslorna. Här möter vi vännerna, de som ofta är för livet. Här finns en välvilja och en samhörighet som är större än de enskilda frågorna, och definitivt större än de fakta vi sprider kring oss.

Fresken från den imaginära skolan i Aten visar oss en samling människor som följer två vänner på vandring i ett rum som sjuder av aktivitet. För mig är det sociala mediers alla aspekter i ett nötskal.

Men ännu mer än så är det för mig precis det jag upplevde på SSWC 2009, och hoppas få uppleva i många år framöver. Den generositet som jag upplever är ofta överväldigande. Vi delar med oss av vår kunskap och vi gör det utan tanke på egen vinning, mätt i pengar. Istället får vi belöning i form av en plats i ett sammanhang. Maslow är inte irrelevant…

Med allt det här följer dock ett ansvar. I den här lyckofesten av nätkärlek och alldeles levande närhet på hackdays, på linchpin meetups, på geekgirlfester, på wordcamps, på sociala medier-luncher – och inte minst på öar i Blekinges skärgård – så måste vi ibland stanna upp och reflektera. Om vi inte vill vara renässans-egon utan samarbetare, om vi vill göra skillnad på riktigt, så måste vi nå utanför skolan i Aten. I en gammal text frågade jag: “är du en enabler”. Det är fortfarande aktuellt, och det gäller absolut inte bara teknik. Fundera över vad SSWC betyder för de som inte är här. Fundera över vad du gör för att få fler att förstå mer.

Aristoteles startade Lyceum, som inte bara var en skola utan lika mycket en öppen mötesplats. Han var 2 400 år före oss med sociala medier. Som det står i Wikipedia: “Aristotle’s main foci as a teacher were cooperative research” och skolan drevs av studenterna. Tillsammans bygger vi samtidens Lyceum, och vi gör det på en självklar grund av logos, ethos och pathos. Precis som de gamla grekerna. Eller hur?

Mattias BoströmPiratförlaget skapar ett enastående tidsdokument med #SSWC-boken. Den kommer att levereras ute på Tjärö, under SSWC 2010, men många har redan publicerat sina texter. Texten ovan är mitt bidrag. Jag har valt att låta texten stå som den kommer att göra i boken. Länkarna kommer efter SSWC, då det sannolikt blir en version 2.0 på det här temat.

15 thoughts on “Precis som de gamla grekerna #sswc”

  1. Instämmer med Micco; väl tänkt, väl skrivet. Och – tänkvärt. Inte minst stycket om att “vi måste ta skolan utanför Aten”. Har hamnat i många, många diskussioner denna sommar med människor som varken vill eller kommer att vara i närheten av Tjärö nästa vecka och där det krävs långt mycket mer än en kärleksförklaring till internet för att lyckas förmedla de sociala vinsterna med att aktivera sig och kommunicera här.

    Reply
  2. Mycket läsvärt! Gillar att det finns så mycket substans i din text – i en tid där allt tenderar att vara så snuttifierat. Missade “How to get followers, fans and friends” på TEDxAlmedalen. Tyvärr!

    Reply
  3. Å vad skönt att du skrev den här viktiga texten. Jag hävde ur mig en något besläktad insikt snuttifierad i våras, men du tar det ju hela vägen. Underbart att läsa tycker jag, som också är humanist i grunden :) och har kommunikationen, funktionen, innehållet och utvecklingen som första fokus, tekniken och fascinationen bara som andra.
    Hälsningar Anna Hass

    Mitt grekinlägg:
    http://glimrandeglimtar.blogspot.com/2010/03/re

    Mitt sswc-bokeninlägg, apropå lyckofest:
    http://glimrandeglimtar.blogspot.com/2010/07/ar

    Reply
  4. Roligt med fokus på de gamla greker. Det tycker jag om.

    Då jag inte upplever din text som en ensidig hyllning till retorikens kunskapsspridare, men mer en text om hur vi hanterar kunskap, vågar jag mig på att lägga in en ytterligare faktor att tänka på.

    Personligen anser jag – även om jag ofta använder mig av både Platon och Aristoteles i min argumentation – att man lätt får en ensidig bild av klassisk filosofi och dens utövare om man inte även vågar se på utmanarna. Utmanare som roligt nog även inte idag anses vara filosofer, men oftast var praktikere inom andra områden och därmed inte sorterades in under filosof-begreppet.

    Vad utmanade de? De utmanade den registrerade, sorterade och katalogiserade kunskapen som fanns tillgänglig baserad på Skolan i Aten. Förstå mig rätt: Skolan i Aten hade inte fel baserad på sin kunskap och sin vilja att ta till sig eventuell ny kunskap, de gjorde som de ansåg bäst. Och påve Julius II nog inte fel även han med att beställa värket till Rafael baserad på sin kunskap, eller vad man i eftertid snarare torde tolka som Julius politiska agenda.

    Skolan i Aten, samt männen i Rafaels bild, var så vitt jag kommer ihåg filosofer som hade en geocentrisk världsbild. Det vill alltså säga de ansåg att jorden var universens mittpunkt.

    Några år efter, kom Aristarchos (310 f.Kr. – ca. 230 f.Kr.) . Han utmanade världsbilden till Ptolemaios (som vi ser i Rafaels bild) och baserad på sin kunskap och sina verktyg ansåg att solen var universens mittpunkt. Egentligen gjorde han väl mer en vetenskaplig genomgång av Philolaus tankar om en eld som var universens mittpunkt – tankar som förkastades av Skolan i Aten.

    Det tog ungefär 1800 år innan Skolan i Atens lära om geocentrism utmanades av Kopernikus med publikationen av hans teori 31 år efter att Rafaels målning var klar.

    Vad kan vi lära? Även om vi får de bästa tänkarna att registrera, sortera och katalogisera all världens kunskap (enligt det de kan), så kan de ta fel.

    Så hur har vi det då i dag med de som registrerar, sorterar och katalogiserar all världens kunskap. Kan de ta fel?

    Reply
  5. Och som en rolig fotnot till din fråga: “Och visst är det ett imponerande CV som gamle Leonardo kan uppvisa. Men är han en man av vår tid?”

    Absolut. Vi vill med den kunskapen vi väljer att komma ihåg se Leonardo som en fantastisk konstnär, men vi ser bort från att för att överleva hade Leonardo många uppdrag. Bl.a. som konstruktör av monstruösa krigsmaskiner eller som festfixare eller partyorganisatör för Medici-familjen. Vore roligt att ha varit på en fest anordnat av ett geni ;)

    Trevlig helg på er alla.

    Reply

Leave a Reply