Den 19 maj kunde vi läsa Henrik Berggren, ledarskribent, leverera en text under rubriken ”Sociala medier: Redaktörernas uttåg”. Bakgrunden är en biografi över författaren Raymond Carver som beskriver den symbios med redaktören Gordon Lish som skapade hans verk.
Alla redaktörer är naturligtvis inte av den kalibern. Men vi borde fundera på vad vi förlorar i den nya världen av direktskrift. Att försöka tillfredsställa alla läsare ger inga bra texter. Men att ha en utvald läsare som bjuder motstånd och agerar barnmorska är inte en tvångströja utan ett privilegium.
via Sociala medier: Redaktörernas uttåg – DN.se.
Men om man ska dra kopplingen till det nya medielandskapet hela vägen, och inte bara halvvägs som Berggren gör, möter vi en aktiv publik. Då inser vi att tesen ”allt är arbetsmaterial” som både Anders Mildner och jag dragit en lans för i högsta grad kan tjäna som den efterlysta redaktören.
Det som krävs är att vi tänker om i upphovsrättsfrågan, att vi mentalt accepterar en remixkultur och att vi är öppna för att den version vi lämnar efter oss inte är färdig, och i synnerhet inte ”bäst”.
Henrik Berggren gör fortfarande en tydlig skillnad mellan den producerande och den konsumerande sidan. Och det är ett stort misstag, det är ett felslut. I det ljuset förstår jag att han gråter över den förlorade redaktören. Själv njuter jag oerhört varje gång jag ser en ny version av Downfall, med självklarhet väljer Wikipedia före ne.se eller inser att en text jag skrivit bleknar i ljuset av de fantastiska kommentarstrådarna.
Psst, rubriken pekar så klart på Clay Shirkys bok från 2008. Rekommenderad läsning, inte bara för Henrik Berggren ;)
1 thought on “Redaktörernas återtåg – here comes everybody”