Elit och elitism, två helt olika saker

Emanuel Karlsten, som jag tänker fortsätta presentera som ”mannen, myten, frisyren”, har skrivit ett bra inlägg om det där med Twitter-eliten. Där jag håller med honom i stort har han dock missat en väsentlighet. Man är inte 1337 förrän man passerat 8.000 followers. Så här:

+28.945 followers : Alex Schulman
+8.000 followers : Elit
+5.000 followers : Still trying…

Att dessutom hävda att man varit länge på twitter med ett id på 15029720 blir helt enkelt inte trovärdigt…

Nåja. Men skoj och skämt och ironi åt sidan: det här är så fullständigt sant, saxat från Emanuels text

Men det finns två saker som är väldigt viktiga att hålla isär: Att tillhöra en elit är inte samma sak som att vara elitistisk.

Jag försöker alltid vara den där gröna pricken, jag försöker vara generös och så inkluderande som möjligt. Finns det mer jag kan göra får du gärna hojta.

Det är faktiskt precis därför jag skriver detta. I en post som den här från Anna Raftsjo finns en underton av att jag tillhör de snåla, ogina och egoistiska. Jag känner inte igen mig i det, och det skaver som en sten i skon. Då vill jag få höra var jag kan göra för att förändra. Bara så.

13 thoughts on “Elit och elitism, två helt olika saker”

  1. Om du vill vara inkluderande så får du ju ta och stryka din inledning om 8 000 followers, som – eftersom du inte underbyggt den på något sätt utan siffrorna verkar tagna ur luften – enbart verkar handla om att understryka att du själv har över 8000. Antal followers är väl helt ointressant. Om jag har ett spamkonto med 30 000 followers, är jag då superelit och inflytelserik på något sätt? 

    Det som är intressant är givetvis kvaliteten på ens följare och den resonans man har bland de man riktar sig till. Det är helt ointressant för mig om jag – som Klout hävdade under en period –  skulle vara inflytelserik inom boskap och fåglar (var de nu fick det ifrån). 

    Det är dock bisarrt att som Raftsjö påstå att den sociala medieeliten skulle vilja behålla de sociala medierna som något eget litet reservat. Vi  som försörjer oss på att jobba med sociala medier åker varje vecka runt och missionerar och introducerar människor för sociala medier, får dem att våga prova, att våga börja delta i dialogen och få företag att våga ta upp en direkt dialog med kunder, konsumenter och anställda. 

    Att som Raftsjö radera sitt konto är ju enbart löjligt. Det visar mest på att hon inte förstått hur verktyg för att hantera Twitter fungerar. Man skulle kunna säga att handlingen i sig är elitistisk. Den kan lätt tolkas som ett slag i ansiktet på  människor som lagt ner energin på att följa henne för att de tycker att hon är en intressant människa.Som belöning får de en bloggpost om att de är dumma.

    Reply
    • Hela inledningen är en drift med tanken på att elit  eller inte skulle bero på något slags mått som går att mäta i siffror. Den allvarliga delen börjar med: ”Nåja. Men skoj och skämt och ironi åt sidan”…

      Ledsen som det inte framgick tydligt nog.

      Reply
    • Hela inledningen är en drift med tanken på att elit  eller inte skulle bero på något slags mått som går att mäta i siffror. Den allvarliga delen börjar med: ”Nåja. Men skoj och skämt och ironi åt sidan”…

      Ledsen som det inte framgick tydligt nog.

      Reply
    • Tror du missade @jocke:twitter där när det gäller siffrorna och när det gäller Raftsjö’s åsikter så har hon väl inte helt fel, även om formuleringen kanske inte är den mest klockrena?

      Vi som jobbar med sociala medier ÄR lite fartblinda och jag förvånas ofta över förutsägelser där vi fokuserar på den ytterst lilla klick människor som är verksamma på Twitter till exempel eller nya Google plus och verkar vara helt oförstående över det faktum att 99% av vår omvärld varken vet vad Twitter eller än mindre Google plus är.

      På så sätt så är vi inskränkta på samma sätt som alla andra yrkesgrupper eller föreningar är det och vi lider nog en del av inbördes beundran även om vi inte gärna vill erkänna det.

      Jag började till exempel följa många av dom personerna som var inflytelserika med stora följeskaror och försökte själv bygga upp ett stort följe, men det gav väldigt lite och jag rensade snabbt bort tusentals personer som inte tillförde mig personligen något.

      Tror att alla någon gång får känslan av att det vore förbaskat skönt att rensa bland dom man följer för man samlar på sig en och annan som man hoppas ska vara roliga eller intressanta att följa, så jag kan förstå lockelsen att börja om på nytt. Själv har jag istället rensat manuellt eftersom jag twittrar i form av mitt företagsnamn och då vill jag inte påverka mitt företagsnamn på det viset.

      En smart person sa till mig när jag började twittra att antalet followers inte har någon betydelse, det är hur du kommunicerar med dom som är viktigt. Om jag följer någon som jag inte känner att jag kan diskutera med, då är det en follower som jag tar bort, sen spelar det ingen roll vem den personen är. Jag tar för givet att dom som följer mig behandlar mig på samma sätt.

      Själv är jag inte någon speciellt inflytelserik person om man ser till hela världen, Sverige eller ens lokalt, men för dom som jag konverserar med så är jag inflytelserik eftersom dom personerna tycker att jag har intressanta saker att säga och att jag lyssnar på det dom i sin tur säger.

      För mig är Twitter inte någon mediabubbla även om jag har många som tillhört den skaran, men jag konverserar lika gärna med bonde från småland om potatisskörden, nedskärningarna på valfritt lasarett med en nyexaminerad undersköterska eller bästa fingerfärgen med en dagisfröken från rumänien. Där ligger Twitters stora styrka för mig, att själv kunna välja vem jag vill kommunicera med, när jag själv vill det.

      Så, för mig så tillhör varken Emanuel, jocke eller Alex schulman  någon twitterelit, däremot har dom många som tycker att dom är intressanta konverserare och/eller så är det många som attraheras av det stora antalet followers och “vill också vara med”. Själv tycker jag både Emanuel och Jocke är roliga att lyssna på, iallafall för det mesta ;)

      Reply
  2. Jag tycker det hade varit kul och intressant om vi hade fått till en diskussion istället för pajkastning om vem som är löjlig, bisarr och dum huvet eller inte.  Och jag är ledsen om jag inte har lyckats formulera mig så att du förstår tanken bakom.

    Är det så svårt att föreställa sig att den traditionella gammel-media-eliten skulle kunna ha en motsvarighet inom de sociala medierna?  (Unni Drougge har skrivit en bra bloggpost i ämnet http://www.unnidrougge.com/2011/07/08/the-big-ifamily/ )

    Att ni vägrar diskutera saken med mig utan istället går till personangrepp tycker jag tyvärr styrker min tes. Varför bara diskutera med de som tycker lika liksom?

    Reply
    • Anna, jag förstår inte – var har jag kallat någon för löjlig, bisarr eller dum i huvudet? Och personangrepp förstår jag inte heller, jag länkar till din bloggpost som en förklaring till vad det är för kritik jag försöker förstå. 

      Jag skriver: ”Då vill jag få höra var jag kan göra för att förändra”, och jag har än så länge inte sett några förslag. 

      Reply
      • Du gör det till en pajkastningsgrej genom att ta allt så himla personligt.
        Det handlar inte om dig, om vem som eventuellt kan kalla sig elit eller inte. Men genom att direkt ställa dig i försvarsställning och kräva utpekanden av personer när jag pratar om en stämning eller en kultur bidrar du till sandlådedebatten. Och jag är ledsen att jag inte har lyckats förklara vad jag menar tillräckligt tydligt.
        Min senaste bloggpost kan kanske förtydliga lite vad jag menar med den homogena ankdammen, och försök att inte ta det så personligt.
        http://argbuggen.wordpress.com/2011/07/11/om-den-geografiska-klyftan-mellan-nya-och-gamla-medier/

        Reply
  3. Jisses.

    Jocke. Det är fan dags att vi startar ett band: två trummisar tolkar Lundell… Känns som om vi skulle göra oss mer förstådda på det sättet…

    (alltså en allmän reaktion mot aggrosvaren från personer här i kommentarerna)

    Reply

Leave a Reply