Om twittereliten och att göra jobbet (gästblogg av Cecilia af Jochnick)

En gästpost från fantastiska Cecilia af Jochnick. Vi delar en mailinglista och hennes texter inspirerar mig alltid.

Det Cecilia är inne på i den här texten tangerar mitt svar när Cision frågade mig om hur man blir en ”toppbloggare”. Man kommer liksom inte undan att göra jobbet… Läs och tyck till!

Så läste jag Feffe Kauffmann, Emanuel Karlsten och Joakims inlägg där han kommenterar Feffe och jag finner särskilt Emanuel intressant – han beskriver twitter för mig så att jag fattar genomslaget.

Och sedan tittar jag på xxx fråga om ”Lika för alla” och undrar…va? Vi kanske ska bena lite i det här lika-för-alla-tänket.

Rent tekniskt är det inget snack – det är klart att man kan återgå till stenåldersargumentet “Men alla har inte råd med en dator/i-phone (android eller vad det nu är som krävs) eller typ av anonnemang som krävs för att man ska klara trafiken”. Så jodå, därigenom utesluts några ensamstående undersköterskor och diverse elöverkänsliga sjukpensionärer – men de rackarna håller sig inte med dagstidning eller frimärken heller så då borde vi också diskutera de medierna som exkluderande utom för “eliten”. Men generellt sett – tekniken är inte tröskeln till vem som blir “elit”.

Deprimerande nog är det så att begåvning, motivation och paketering avgör. Själv är jag begåvad i betydelsen att jag kan tänka något längre än till B och kan dessutom formulera mig = paketera på ett sätt som väcker intresse. Däremot saknar jag motivationen som skulle ge mig uthålligheten jag TROR krävs för att bli “elit” på twitter. Min definition på elit tar jag då från Emanuel som jag tolkar så att när eliten twittrar så blir det snackisar och det som blir snackisar blir inslag i “gammelmedia” och det som blir inslag i gammelmedia gills… och skapar försörjning för exempelvis Emanuel.

Igår lyssnade jag på “Detektiverna” med Jessica Gedin – gästerna var Mark Levengood och Helena von Zweiberg och jag KUNDE deckaren som var gåtan (det kunde inte de) och kände att jag så gärna skulle vilja vara med och sitta där och vara spirituell, originell och allmänt begåvad…. och tänkte att nu är det möjligen för sent eftersom jag börjar bli rätt till åren kommen men en gång i världen hade det varit möjligt. Om jag hade jobbat på det. Jag vet inte om det är hybris men jag inbillar mig alltså att jag hade kunnat vara “en i gänget” om jag hade jobbat på det. Men det är ju ingenting jag uppnår genom att sitta här och vilja eller ens vara tillräckligt begåvad för att platsa. Jag måste jobba på det. VIll jag bli elittwittrare måste jag börja twittra – och ANSTRÄNGA mig för att vara bra.

Jag tänker igen på Helena von Zweibergs “Oförnuft och känsla” – hon tar upp frågor som tuggats till leda – men eftersom hon är begåvad så blir det jättebra när hon gör det. Så att man blir avundsjuk.

Ett annat exempel från denna lista – mr Alinge himself. Jag delar inte hans intresse för musik, han är inte någon av mina nostalgiska idoler eftersom jag visserligen hört eldorado men inte hakat på för att jag väl inte är musikaktiv – men när jag gått in och lyssnat på de här nya “hemma hos”-programmet så lyssnar jag andlöst för det är begåvat.

Men det är förstås också kombinerat med erfarenhet och svett. Det blir bara bättre.

De krakar som är obegåvade då? Jag skulle ju kunna räkna Jan Guillou dit i bemärkelsen att hans böcker inte är litterära eller minnesvärda i sig… men han är arbetsam och uthållig och har förstås en journalistisk begåvning.

Äh, jag snurrar in mig i resonemanget och får inga tydliga slutsatser. Men det jag egentligen går igång på är det här att man på något sätt anser att demokrati är att alla ska ha samma inflytande oavsett ansträngning. Dvs börjar man twittra ska man genast ha samma inflytande som de som tidigt hoppade på tåget och har varit idoga.

Det som strular till det för mig är att jag anar att det finns folk – ungefär som ideligen refuserade författare – som anstränger sig som busen och ändå inte får någon utdelning. För att de inte har något att säga eller säger det i fel tid eller på fel sätt.

Latmaskslutsats såhär på söndagmorgonen – shit happens äreju!

Och om utopin är att alla bihang ska bort – talfel, språk, utseende, kön nationalitet, bildning, förarbete, teknisk färdighet… allt sådant ska försvinna och så ska bara någon slags lika människovärde avgöra att alla får plats på samma arena och …vad är det då som avgör värdet av det man säger? Det är inte en utopi, det är en icke önskvärd situation. Det som för mig är viktigt är att den plattform du talar ifrån inte ska vara för evigt förutbestämd så att du med fel kön, fel nationalitet och fel föräldrar aldrig ska få komma till tals. Du ska kunna påverka din plattform. Men du kan ju inte exempelvis påverka vilken historisk tid du lever i så…njae, rätt mycket shit happens är det. Och det tycker jag stämmer till ödmjukhet.

Hejhej


Om Cecilia af Jochnick
Feministisk, religiös glesbygdsfanatiker. Professionell pratare och skribent. Bildad och bonnig. Typ A-person, kicksökare, hund och katt-människa. Enastående mor. Extremt road av “the little machine that goes bing” men mest vad man ska ha den TILL. Lite gammal och trött. Var inte med -68 men kom i kölvattnet.

Följ henne gärna på @CafJochnick så kanske hon får fart på sitt twittrande;)

1 thought on “Om twittereliten och att göra jobbet (gästblogg av Cecilia af Jochnick)”

  1. Gillart! Mycket bra. Sådana rader med tankegångar jag hoppades få läsa. 
    “Deprimerande nog är det så att begåvning, motivation och paketering avgör.” Tror det säger mycket om det mesta. Väl formulerat och nedkokat till tre viktiga detaljer som jag är övertygad spelar stor roll i många sammanhang och även inom Twitter. Sedan finns det säkerligen en uppsjö av faktorer till som avgör. 

    Mvh Feffe

    Reply

Leave a Reply