Även om hela den svenska riksdagen skulle enas om att reformera upphovsrätten skulle reformutrymmet vara obefintligt. Upphovsrätten är institutionellt invävd i FN genom WIPO, införd i EU och nu dessutom insprängd i de handelsrättsliga ramverken genom TRIPS-avtalet och snart genom ACTA.
Det verkligt genialiska i Creative Commons – och det revolutionära – var att inse att det inom den existerande upphovsrätten kunde erbjudas licenser som kunde öppna upp de informationsartärer som slammat igen under allt striktare regelverk. Svaret på upphovsrättens utmaningar var inte rättsliga reformer, insåg grundarna av Creative Commons, eller åtminstone inte bara rättsliga reformer. Genom att ta fram ett antal enkla grundlicenser för var och en som ville dela med sig av sitt innehåll kunde upphovsrätten förändras inifrån.
Creative Commons tog fram enkla licenser som lät alla som ville dela med sig av vad de skapade på nätet. Och döm om den gamla innehållsindustrins överraskning när efterfrågan på dessa licenser formligen exploderade. På mindre än 8 år har mer än 250 miljoner verk licensierats under någon Creative Commons-licens. Och fördelningen mellan licenserna är överraskande jämn:
I och med Creative Commons popularitet införde alltfler plattformar möjligheten att endast söka efter CC-licensierat material. Bara på Flickr finns det enligt vissa uppskattningar mer än 100 miljoner bilder som licensieras med CC. Och då ska man veta att det ändå krävs en aktiv ansträngning för att licensiera sitt innehåll på detta sätt.
Creative Commons är mer än en licens. Det är en sorts trosbekännelse till den kreativa allmänningen, en sorts ställningtstagande för att det är viktigare att dela information än att kontrollera den. Den som använder en CC-licens uttalar också en tyst anklagelse mot det existerande rättsliga ramverk som omgärdar kreativiteten: de ursprungslägen och förinställda rättigheter som finns i upphovsrätten harmonierar inte längre med hur skapandet ser ut.
Det är märkligt, just det. Vi säger om och om igen att upphovsrätten främjar kreativiteten. Vi lever i the European Year of Creativity. Ändå tycks det inte vara kreativitet så mycket som kontroll som rättsreglerna riktar in sig mot. Och visst: ingenstans på EU-kommissionens officiella webbplats kan man heller läsa om Creative Commons.
Det har gått snart mer än åtta år sedan Creative Commons lanserades, men tyvärr kommer det nog att ta mer än tre gånger så mycket innan vi kan hoppas att fira The Year of European Creative Commons. Just därför är det fantastiska arbete och den – faktiskt – juridiska entreprenörsandan som drivit fram CC-licenserna så fascinerande och så oerhört befriande.
Michael Carroll – en av huvudgestalterna i CC-rörelsen – har kallat Creative Commons för en samtalande upphovsrätt, en sorts upphovsrätt som vill möjliggöra samtalet och en utveckling där skapandet bygger på tidigare verk och idéer. Under CC-tanken ligger också föreställningen om att det skapande hänger samman, kanske i ett nätverk av idéer och uttryck, där låsningar och blockeringar bara hindrar det fria flödet av vidare skapande. Ur ett perspektiv gör detta Creative Commons till en sorts nätets miljörrörelse som inte vill se föroreningar, låsningar och kontroll förstöra den enastående kraften i det mänskliga skapandet.
Till sist kan man fascineras av att Creative Commons också – på frivillig basis – lyckats bygga upp ett brett internationellt nätverk. I Sverige har vi Mathias Klang att tacka för mycket av arbetet med att utveckla och försvenska licenserna, och det finns en intressant lektion i det arbetet som han och andra volontärer bedriver för CC. Där sociologer i alla tider varnat med Hardin för tragedy of the commons – att det gemensamt förvaltade med nödvändighet skulle överutnyttjas och förstöras – har nätsamhället lärt oss något nytt: människor kan, vill och kommer att utveckla allmänningar för kunskap om vi bara ger dem verktygen.
Det i sig är hoppingivande. Men frågan nu är större: när ska den syn på informationsdelning som kommer till uttryck i Creative Commons omfamnas av lagstiftaren och bli vårt utgångsläge? Det finns ju hopp. Numer licensieras – under Obama-administrationen – allt innehåll från Vita Huset enligt CC:
Andra kunder inkluderar Al Jazeera och Wikipedia. Inte illa arbetat av en liten grupp bestämda idealister. För att uttrycka det milt.
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 3.0 Unported Licens.
Visst är det vackert. Och galet enkelt egentligen. Bra skrivet. Heja!
Eftersom Nicklas är busig ;) och inte nämner min husgud kommer sluggen här:
Eventdate: 2001-01-16
Creative Commons grundas. http://www.lessig.org/blog/2008/08/early_creati… http://wiki.creativecommons.org/FAQ#Who_started…
Och ett relaterat inlägg från sajten https://jardenberg.se/kommer-journalistiken-ga-en-…
Allt som handlar om Creative Commons är bra! Håller dock med Jocke om att här måste man bara nämna Lawrence Lessig – det går inte annars ;)
(Personligen har jag åsikter om rubriken oxo – det finns många miljömuppar som är direkt farliga för samhället. Detsamma bör inte gälla (cc) .. )
Tack för genomgången. Har velat använde CC men aldrig satt mig in i hur det funkar.
Nästa steg i utvecklingen borde vara att CC ses som “default” och att det krävs en ansträngning att byta till Copyright på sitt material…
Lysande i min mening.
En av de viktigaste “inom ramarna för nuvarande regelverk” förändringarna vi kan göra är att lyfta ALLT som släpps i Sverige till att naturlicensieras (dvs om inget annat sägs) som en CC-license.