En sak man ofta får höra som omskriven är ”men varför tar ni inte bara åt er av kritiken”. Varje försök att ge en annan bild, förklara eller rent allmänt bemöta kritiken tas som intäkt för att kritiken passerat förbi utan varje antydan till reflektion.

Därför är det lite roande att beskåda reaktionerna från den absoluta majoriteten av journalister som bemöter dagens debattartikel: ”Svensk journalistik lider av systemfel”. Jag har försökt scanna reaktionerna i några grupper där journalister hänger, på twitter, överallt på nätet. Och med ytterst få undantag borstas den bort av branschens insiders som irrelevant – om den alls bevärdigas med en  kommentar.

Det är lite sorgligt, för den är skriven av professor Göran Svensson, en man med en minst sagt imponerande resumé. Han forskar bland annat om etik och utbildar i vetenskaplig metod. Det han säger är, i princip, att den moderna svenska journalistiken är slarvig och som exempel listar han…

  • citat från intervjuobjekt lyfts ut ur sina sammanhang;
  • rubriksättningen på löpsedlar, artiklar och reportage kan vara missvisande;
  • djupgående reportage verkar utgå från en tes som sedan styr urvalet av intervjuobjekt, dokument som presenteras och hur informationen tolkas och sammanställs;
  • utelämningar av motstridiga fakta och selektiva urval av intervjuobjekt är snarare regel än undantag;
  • kritiska frågor handlar inte om att gå på djupet och få en nyanserad bild från intervjuobjektet, det vill säga en djupare förståelse;
  • samma frågor upprepas och omformuleras frekvent under intervjuer i syfte att locka fram ett ogenomtänkt svar;
  • formulering av ledande frågor och påståenden som undersökningsobjekten skall förhålla sig till;
  • avsaknad av självkritik och självrannsakan;
  • granskning av makthavare verkar ske på olika grunder beroende på vem som granskas, det vill säga alla utsätts inte för samma kritiska granskning;
  • journalisters personliga uppfattningar synliggörs ibland i hur frågor och följdfrågor formuleras;
  • vänskapsband mellan granskande journalister och de som skall granskas kan ifrågasätta opartiskheten i det journalistiska arbetet;
  • dagens journalistik verkar handla om antal tittare, lyssnare, läsare eller klick – inte om trovärdighet och sanning, vilket kan leda till snedvridning av reportage och nyheter genom vinkling, urval, uteslutningar av fakta och intervjuobjekt.

Nu får vi inte veta hur professorn kommit fram till den listan, den vetenskapliga metoden presenteras inte, men det är ändå en stringent samling påstående som borde kunna diskuteras. Om inte annat borde de fyra förslag på åtgärder som han lyfter fram kunna leda till någon slags debatt. Istället verkar han i allt väsentligt återigen ha bevisat en av sina avslutande teser:

Journalister, redaktioner och ansvariga utgivare verkar inte vara lyhörda, utan kritik av journalistiskt arbete kan bemötas med arrogans, förlöjligande och oförstående. I värsta fall bemöts kritik med tystnad som bara leder till att kritik sprider sig i stället till sociala medier.

Gör en personlig reflektion över kritiken som brukar komma mot de som blir granskande. Och så tittar jag igen på journalistkollektivets respons på professorns text och tänker ”The pot calling the kettle black”…

Foto: creative commons licensed (BY-ND) flickr photo by dtaylorcreative


... och det här inlägget är #023 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;)