Många minns säkert Mikael Ekvalls klassiska göteborgarsvarv: ”Om man bryter en gång så blir det som en vana liksom” (och här jag vill be om ursäkt för rubriken på YT-klippet, men det var det bästa jag hittade med den intervjun”. För mig är han ”hjälten” och inget annat).

En fjärdedel in på 2015-års upplaga av #blogg100 kastar jag in handduken. De som känner mig vet hur grymt långa dagar jag jobbar, men ändå räcker inte tiden till just nu. När jag skruvar på veckans Eisenhower-matris blir det alldeles klart att det här inte funkar. Inte just nu. Jag har ju bestämt mig för att när det uppstår konflikt mellan viktigt men inte bråttom och bråttom men inte viktigt så ska jag prioritera det första. På alla plan finns det just nu saker som är viktigare än att ro #blogg100 i mål.

Däremot är ämnet fortfarande superintressant, och i den Trello som jag beskrev i söndags ligger det otroligt många spännade bloggposter och väntar – inte minst ett par riktigt intressanta intervjuer. Men de kommer efterhand och i mån av tid. Jag måste släppa det här publiceringstempot, jag måste ge upp. Men jag menar alltså att Mikael Ekvall har fel. Bara för att man bryter en gång behöver det inte bli en vana. Det här är ett välgrundat val och ett moget beslut. En enstaka förseelse av en eljest skötsam person.

Foto: creative commons licensed (BY) flickr photo by martie1swart (bilden heter ”I give up!”


... och det här inlägget är #024 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;)