K och jag satt och reflekterade lite runt en oss närstående skilsmässa. Eller, nja, inte direkt närstående utan i det yttre gränslandet av vänner och bekanta – för att återanvända den finfina relationslöken som @hepp ritade för flera år sedan

I det fallet handlade det om att beskriva hur vi gratulerar varandra, och det är ju ett kärt besvär. Men när vi ska närma oss någon som vi bryr oss om i ett tyngre sammanhang så blir det svårt. Och där kan facebook göra en stor skillnad, om vi tillåter det. Det kanske låter konstigt, normalt sett ryggar vi ju undan från det mest privata i offentliga sammanhang, men prova att tänk ett varv till.

När en mer eller mindre avlägsen bekant går genom en tuff period, tex en skilsmässa, är det sällan vi får reda på det direkt. Det är information som letar sig fram på omvägar, så klart, och helt mänskligt. Ofta stannar det där, med att vi vet, sedan är det bra med det. Men någon gång ibland vill vi mer, vi kanske tror vi skulle kunna hjälpa till på något sätt. Vi kanske vill sträcka ut en hand, men det går ju inte enkelt. Eftersom vår vetskap inte kommer från den det berör är det inte så lätt. Någon har ju “skvallrat” och en fungerande returkanal saknas. Istället händer inget.

Jämför istället med situationen när vår bekant lever transparent och postar sin situation på Facebook. Vi nås av budskapet direkt från källan och kan välja om, och isf precis hur, vi ska engagera oss. Tillsammans och i samspel. Elektroniskt eller över en fika. Kanske först på försiktigt och trevande avstånd, på sikt kanske nära nog att inkludera en axel att gråta mot.

Givetvis är det inte för alla, i alla fall inte än. Men när vi resonerade om det här hemma hade vi svårt att se hur det inte skulle leda till det bättre. Facebook är ju faktiskt icke-tvingande, och skulle i det här läget bara kunna tillföra nya möjligheter.

Eller?