Visst, det där med en blogg är ju på ytan bara en fråga om teknik. Och jag medger villigt att mitt teknikhjärta blev lite extra uppskuttat när jag första gången tittade in på UDbloggen. På en sekund kunde jag konstatera att det var byggt på open source-verktyget WordPress – världens största bloggplattform. En bit ner på sidan såg jag att man använde Google maps för att snyggt presentera en världsbild av UD:s aktiviteter och rekommendationer. För att kommentera räckte en knapptryckning så hämtades uppgifterna från mitt Facebook-konto, det sociala nätverk jag delar med över fyra miljoner svenskar. Många av bilderna är licensierade under Creative Commons och alla artiklar finns tillgängligt via RSS, så jag kan välja att läsa dem var jag vill och hur jag vill. Listan på kloka och moderna val kan göras lång.


På punkt efter punkt stod det klart att UDbloggen var något helt nytt för det offentliga Sverige. Här hade man vågat utnyttja den nya teknikens möjligheter på riktigt och byggt något som lika gärna kunde varit en kommunikationsplattform för det senaste, smartaste, lilla internetföretaget. Rätt på varje punkt. Man använde externa verktyg till det som de är bäst på istället för att försöka uppfinna allting själv, kontrollera allt. Bra där.

Men med det teknikskiftet händer också något mer. Vi som jobbar i ”branschen” ser det hända gång på gång. När bloggen flyttar in förändras attityden. Det är något med det formatet, med den filosofi som skapat verktygen, som flyttar över till den som fyller det med innehåll. Samtalet blir öppnare och mer otvunget. Gränsen mellan den som skriver och den som läser blir mindre påtaglig, på ett bra sätt. Publicisten och läsaren kommer närmare varandra och det blir, när motorn går igång, en dialog istället för den monolog som en utmärker traditionell publicering.

Som när jag läser inlägget ”Hemligt uppdrag” av Camilla Åkesson Lindblom, om kurirernas uppgifter när Nobels litteraturpris ska meddelas, och inte låta bli att le. Givetvis får inlägget en plats bland de dagliga morgontipsen på min egen blogg. Det här vill jag lyfta fram och visa för andra. Här finns ett tonläge som är så typiskt för bloggformen och så otypiskt för det UD jag lärt känna genom den vanliga sajten och nyhetsbrevet ”Idag på UD”. Dagen efter läser jag en kort men intressant och väl upplänkad text med rubriken ”Fredag med Fredspris” av Joakim Larsson. Ännu en otvungen lägesrapport. Jag fascineras.

Det är möjligt att UD alltid låtit så här, men jag som medborgare har aldrig haft förmånen att höra det. Min känsla är att vi som tidigare varit hänvisade till att bara lyssna på resultaten av de samtal som utgör den utrikespolitiska verkligheten nu får möjligheten att känna oss mer delaktiga. Om vi vill kan vi delta i dialogen, och visst är det så framgångsrik kommunikation byggs. Samtalet vinner över uttalandet varje gång.

Nu finns det så klart mycket kvar att göra. Bloggen behöver finna sin plats i det ekosystem av bloggar som redan finns där ute, de som med liv och lust redan för ett utrikespolitiskt samtal med varandra. Den behöver synliggöras och ta mer plats i UD:s kommunikation, den behöver få in fler läsare med högre grad av aktivitet, den behöver kontinuerligt utvecklas (video på Youtube och mängder med bilder på Flickr vore trevliga tillskott till exempel). Men om man håller i och är uthållig så är jag övertygad om att den kommer att bli en av de viktigaste hörnstenarna för allmänhetens intresse för, och bild av, UD:s verksamhet.

Som vi bloggare brukar säga: Rock on!

Fotnot: Den här texten skrevs ursprungligen för publicering i UD-Kuriren. Vad jag inte nämner är Carl Bildts direkta eller indirekta roll för tillkomsten av UDbloggen. Jag tar inte upp det, helt enkelt för att jag inte vet. Det vet säkert gänget på UD bättre… Men min känsla är att om inte annat så har han som föregångare, med välkända bloggen ”alla dessa dagar”, krattat managen för att UD skulle våga gå så här långt. Alla behöver enablers, alla behöver gröna prickar

  • [Notering: idag är den den 5 augusti, nästan ett år efter att UDbloggen startade. 300 inlägg senare är jag fortfarande grymt imponerad. Det här är sååå bra! I november kommer du att kunna höra hela the ”UD-Story” på internetdagarna i sthlm. Missa inte det. ]
Ursäkta röran.