Tredje världskriget, eller en storm i ett vattenglas?

Turerna kring Wikileaks och grundren Julian Assange beskrivs som det första cyberkriget. På den ena sidan finns USA’s statsapparat, men också den svenska åklagarmyndigheten samt företag som VISA, Paypal och Amazon. På den andra finns bloggare, kändisar, idealister och inte minst hackers, som utför nätattacker mot myndigheter och företag som försökt stänga ner Wikileaks, stoppat flödet av pengar till verksamheten eller efterlyst den våldtäktsmisstänkte Assange.

I media och på bloggar spekuleras det i att det vi nu ser kan vara början på slutet av det öppna och fria Internet. Enda sättet för regeringar att stoppa den här sortens offentliggöranden av hemligstämplat material är att stänga nätet, hävdas det.
Och det (högst hypotetiska scenariot) måste förhindras. Gör vi inte det, upphör den fria och demokratiska världen att existera.

Men vänta lite nu. Vad är det vi säger, egentligen?

Är det här verkligen ett ”krig”? Skådar vi början på det tredje världskriget, med nätet som krigsskådeplats istället för på slagfältet?

Eller är det kanhända en spionaffär, som i grund och botten handlar om att någon läckt känsliga dokument, som blåsts upp till monumentala proportioner eftersom affären utspelas inför öppen ridå?

Innan vi går vidare, låt mig göra en sak fullständigt klar: Jag är oreserverat förespråkare för ett öppet och fritt Internet. Jag håller yttrandefriheten som en av demokratins viktigaste hörnstenar. Och jag tycker att varje media, på papper eller i digital form, har full rätt – och skyldighet – att granska politiska och kommersiella makthavare. Jag tycker t.o.m. att publicering, under vissa förutsättningar, kan vara försvarbar även om källan eller journalisten gjort sig skyldig till ett brott. (Dilemmat med ”vissa förutsättningar” är så klart gränsdragningen.)

Min första fundering när jag hörde om Wikileaks publicering av diplomatposten var: Vem i hela fridens namn har tillgång till den databasen? Och vem kan hämta upp ett så omfattande material från var det nu än har lagrats utan att sirener tjuter och lampor blinkar över hela Pentagon och hos spionchefen James Clapper i McLean, Virginia?
Vi talar trots allt om drygt 250.000 dokument, varav ca 15.000 hemligstämplats, från mitten av 1960-talet och framåt. Och det handlar inte om korrespondens mellan två parter, utan om meddelanden till och från nästan 300 amerikanska ambassader världen över.

Att utan behörighet beslagta och distribuera dokument som hemligstämplats av en statsmakt är, såvitt jag förstår, klassat som spioneri. Huruvida den handingen i det här fallet kvalificerar under begreppet ”vissa förutsättningar” låter jag var och en själv bedöma (också det är en skön rättighet i en demokrati). Att USA’s regering inte gjort den bedömningen är både uppenbart och självklart, varför den också (högst sannolikt) försökt förhindra publicering och ställa den eller de skyldiga till svars.

Och kanske har det förkommit amerikanska påtryckningar på den svenska regeringen att övertala kammaråklagaren Marianne Ny att återuppta förundersökningen mot Julian Assange, en vecka efter det att chefsåklagaren Eva Finné avskrivit alla misstankar om brott. Men visst känns det extremt långsökt?

Kanske är flickorna som anmält Assange betalda av James Clapper? Möjligt. Men trots min lätt konspiratoriska läggning håller jag också det för osannolikt.

Säkerligen har USA’s regering använt påtryckningar på företag och nyckelleverantörer på webben för att svartlista Wikileaks. Så har statsmakter som känner sig pressade betett sig i alla tider. (Därmed inte sagt att beteendet är försvarbart.)

Förmodligen har någon del av den amerikanska administrationen varit fullt medveten om att Julian Assange skulle ha kunnat stoppa publiceringen. Sannolikt också att Assange hade tillgång till ambassadposten långt före han publicerade den. Och högst sannolikt har USA försökt övertala honom att inte publicera – med alla till buds stående medel.

Lika säkert menar jag att det är att USA mobiliserat en armé av spionjägare för att få fast den som läckt till Wikileaks. Att det skulle vara den 23-årige underrättelseanalytikern Bradley Manning, som suttit inlåst sedan maj i år, låter som hämtat ur en dålig spionthriller. Manning omhändertogs efter att han i en chatt uppges ha berättat att han, från sin postering i Irak, kopplat upp sig mot någon (gissningsvis hemlig) databas och rätt och slätt laddat hem dokumenten och bränt ner dem på en CD, förklädda till Lady Gaga-musik. Och det skulle ha skett mellan den 19 november 2009 och den 27 maj i år.

Om hans berättelse skulle visa sig vara sann, är den i mitt tycke en större pinsamhet för USA än de relativt harmlösa, personliga omdömena som amerikanska diplomater uttryckt om statschefer och ledande politiker. Och betydligt mer oväntad och häpnadsväckande än att Hillary Clinton beordrat en hemlig kartläggning av FN-delegater.

Hade någon påstått att dokumenten fiskats fram och läckts av en terroristorganisation hade jag förmodligen haft lättare att tro på det. Tänker jag efter, vore det en intressant taktik, i syfte att rasera USA’s internationella anseende, att släppa ett mycket stort antal verifierbara, rätt så harmlösa dokument, för att sedan från samma källa släppa en inplanterad lögn vars innehåll har en magnitud som skulle få riktigt allvarliga och långvariga konsekvenser.

Likaså om någon sagt att det är USA självt som ligger bakom (dock inte nödvändigtvis presidenten eller någon i regeringen), med motivet att skapa folklig och politisk opinion i USA för ett betydligt mer reglerat Internet samt mer pengar från kongressen till nämnde James Clapper.

Och kanske hade mitt konspiratoriska jag t.o.m. kunnat förlika sig med tanken att det i själva verket är den eventuella utmanaren till presidentposten Sarah Palin som gjort bedömningen att lite media kring en ny sorts terrorism säkerligen skulle gynna republikanerna i allmänhet och henne själv i synnerhet, eftersom allt som har med vapenskrammel att göra brukar få amerikanska väljare att luta sig mot högerkanten. (Dessutom krävs inte särskilt mycket inläsning för att kunna raljera framför tevekameror om det otäcka med dessa hänsynslösa nätterrorister som inte respekterar supermaktens hemligheter.)

Men i ärlighetens namn tror jag inte på något av ovanstående scenarier, även om alla är underhållande att fundera över ur ett motiv–förmåga–effekt-perspektiv.

Allra märkligast är dock att frågan om vem som de facto läckt till Wikileaks och med vilket motiv inte fått särskilt stor plats i medier och på bloggar.
Är inte framförallt den sistnämnda frågan, alltså motivet bakom, den kanske viktigaste frågan av alla?

Anta hypotetiskt att motivet har varit att skada den demokratiska staten USA. Är det fortfarande försvarbart att publicera – kvalar publiceringen av ambassadposten fortfarande in under ”vissa förutsättningar”? Och i så fall, var går då gränsen för ”hot mot nationens säkerhet”?

Nu handlar det mesta som skrivs och sägs istället om Wikileaks (och grundaren Assange). Det görs mycket tänkvärda och välskrivna jämförelser med Aftonbladets kamp mot den svenska statsmakten på 1800-talet. Vi kämpar om vår demokrati, påstås det. Den underbara värld vi håller på att bygga tillsammans risker att rasera, känns det som.

Vi står inför ett krig. Kanske är det så. Jag tänker på en fras som Richard Bach skrev i boken Illusions: ”Perspective – Use it or lose it.”

Jag minns tonläget i början av The Pirate Bay-rättegången och IPRED-debatten. Kombattanterna var andra, till viss del också argumenten. Men när allt kommer omkring går det fortfarande att ladda hem film, musik och böcker från The Pirate Bay. (Det är också fortfarande olagligt att utan tillstånd dela upphovsrättsskyddat material.)

Och kanske, jag säger bara kanske, är också Wikileaksaffären inte mer än en upphaussad medial storm i ett vattenglas.

Kanske handlar kvällstidningarnas löpsedlar om ett par veckor istället om en ny pandemi. Kanske finns Wikileaks kvar nästa år, och året därefter och därefter. Och kanske fortsätter nätet att blomstra, oavsett vad som händer med Julian Assange.

Därmed inte sagt att vi inte skall diskutera bl.a. hur USA och en handfull storföretag agerar mot Wikileaks. Det är klart att vi skall.

Demokrati, det fria ordet och möjligheten att öppet dela kunskap och information är hjärtesaker för mig. Men bästa sättet att försvara dem är inte genom att starta krig, vare sig i rubriker eller på nätet.

”Victorious warriors win first and then go to war, while defeated warriors go to war first and then seek to win.” – Sun Tzu

PS. Jag har skrivit på uppropet på Avaaz.org och hoppas att du också gör det.

15 thoughts on “Tredje världskriget, eller en storm i ett vattenglas?”

  1. Wikileaks eller inte, jag tycker att debatten handlar om yttrandefrihet. Det är när en stat försöker tysta sina medborgare som vi måste säga ifrån. Att staten dömer och straffar i enlighet med gällande lagar är helt OK men inte att man begår övergrepp eller lagbrott i jakten på medborgare och organisationer.

    Problemet är ju inte att Wikileaks publicerar, problemet är ju att den amerikanska staten läcker. Jag tycker det är olyckligt att informationen publicerats då det skadar människor och nationer men jag är beredd att slåss för medborgarnas rättigheter att publicera vilken information de än må komma över. Sen måste ju varje person och organisation oxå vara beredda att ta sitt straff om man bryter mot lagen.

    På ett sätt är det kanske en storm i ett vattenglas och kommer kanske att blåsa över men det är en nyttig påminnelse till oss alla om att storebrorsstaten är mäktigare än vi tror och att vi alla måste bevaka och slåss för för rätt att uttrycka våra åsikter fritt, utan risk för represalier, oavsett om det sker på papper, på torget eller på nätet. Wikileaks är en välbehövlig spark i röven på oss alla, inte bara på myndigheterna. /Peter

    Reply
    • Instämmer.
      Det jag efterlyser är mer fokus på, och balanserad debatt om, yttrandefrihetsfrågan samt sättet på vilket regeringar och myndigheter använder sin makt för att begränsa det fria ordet. Och jag är rädd för att ett allt för stort fokus på enbart Wikileaks och Assange, och på “krigshandlingarna” på nätet, missgynnar den debatten.

      Reply
  2. Det påstås ha varit upp till 3 miljoner människor som hade säkerhetsklassning tillräcklig för att se/nå de här dokumenten (se SIPRNET), och att någon av dem skulle ha kunnat ladda ner alltihop är helt möjligt tack vare den ökade möjligheten till delning av säkerhetsklassat material som infördes efter 9/11. Just i Irak ska delningen av material ifrån SIPRNET till allierade ha skett via “sneakernet”, dvs, nedladdning av material till fysisk enhet som sedan transporterats fysiskt.

    Reply
  3. Tycker alltid att det där är en riktigt svår avvägning. När larmar man, och när debatterar man — och kanske framför allt, när sker folkbildningen som måste till i såna här frågor. Jag är själv inte överdrivet förtjust i sport- och krigsmetaforerna som inspirerar till att välja lag och färga ansiktet i de färgerna. Å andra sidan kan jag ibland fundera över när man gått över den där magiska gränsen och det behövs dingelidongas lite mer onyanserat. För det behövs ju också såklart. Lagom är bäst eller nåt — men det är lite tråkigt att de som skriker högst är de som lyssnas på mest, för nåt samband mellan högljuddhet och sanning finns det ju inte egentligen. Även om det ibland sammanfaller. Känns ibland som debattens variant av tutt-tv, eller nåt.

    Som att de lite mer skvallriga varianterna av läckor fick så enormt mycket uppmärksamhet. Lite pinsamt på nåt vis, att det skapar uppståndelse men inte skjutna journalister från Reuters härom sistens. Samtidigt gör tutt-läckorna det möjligt att få bättre spridning på lite mer seriösa, och allvarliga, läckor framöver. Jag undrade t.ex. om börsen hade påverkats av nyheten om att det SKULLE KOMMA en läcka om en amerikansk bank, hade inte Berlusconis strippäventyr och anledningar till förseningar till mötet, hamnat i media. En lite trist sida hos oss människor, faktiskt.

    Jag tycker det är svårt som sagt. Var och ens känsla för vad som är viktigt gör när de väljer att exploatera detta för att nå fram till oss i bruset. Å andra sidan ökar det på bruset något alldeles enormt och vi blir alltmer avtrubbade. Lätt att se att det här händer, svårt att se hur man ändrar det.

    Reply
  4. Har vi verkligen ett behov av att snoka fram dokument som var menade att vara dolda? Även om jag tycker att det är bra att vi har internet och kan sprida information väldigt enkelt och snabbt, så tvivlar jag på att all information alltid behöver finnas tillgänglig.

    Reply
  5. Skönt att se att även gamla gubbar tar upp wikileaks även om det är något år efter att det var aktuellt.

    Pether

    Reply
  6. Manning utsätts enligt dagens media för tortyr, högre klassificerat material har läckt tidigare och publicerats av amerikansk dagspress t.ex. av Woodward utan detta extrema stohej.

    Reply

Leave a Reply to Nabil El Alaoui SosseyCancel reply