För några dagar sedan kom jag tillbaka till Sverige från Kenya. Jag flyttade därifrån som 20-åring, efter att ha gått i Svenska Skolan i Nairobi, tagit studenten där och jobbat ett år själv i landet när min familj flyttade till Sverige. Sedan några år är mina föräldrar tillbaka i Kenya och jobbar uppe i norra delen av landet, på gränsen mot Sudan.

Kenya är alltså ett land som jag har starka band till. Ska jag vara ärlig har jag längtat tillbaka konstant sedan jag flyttade till Sverige. Därför var det med en viss bävan jag återvände för tre veckors semester, skulle Nairobi vara sig likt? Skulle någon komma ihåg mig? Skulle jag känna igen mig?

Nairobi har förändrats oerhört mycket de senaste femton åren. Staden har vuxit så det knakar. Den nya kenyanska medelklassen handlar på fashionabla shoppingcenter och kör fina bilar på de renoverade vägarna. Men trafiken är gräslig, att ta sig fem kilometer med bil kan ta mer än en halvtimme på de hårt belastade gatorna. Trafikljusen bryr sig ingen om. Men bilbälten har blivit ett måste och polisen står i varje hörn och övervakar att ingen pratar i mobilen och kör samtidigt.

För alla har mobil. Folk som kämpar för sin överlevnad och knappt har mat till barnen på kvällen har mobiltelefon. GSM är fantastiskt utbyggt, man kan sitta i den mest avlägsna ökenby och ha full täckning.

Sedan jag bodde där har Kenya också gått igenom en ordentlig politisk förändring. President Moi, som var enväldig diktator när jag bodde där, är sedan länge ersatt. Nyligen röstade kenyanerna igenom en ny konstitution som många sätter sitt hopp till för en fungerande demokrati. Regeringen består av en bred koalition som syftar till att brygga över de djupa klyftor som finns mellan olika etniska grupper i landet.

Och yttrandefriheten har stärkts. Landets största dagstidning, The Daily Nation, är full av välskrivna, initierade artiklar om politik, korruption, etniska konflikter. Politiska ledare och hövdingar granskas och ställs till svars. Genom ett antal prejudikat i högsta instans har källskyddet cementerats och journalister är inte rädda längre, berättar Eric Shimoli.

Han är högsta nyhetschef på The Daily Nation, som ägs av Nation Media Group, ett av Afrikas mest framgångsrika medieföretag. Jag är på hans kontor i Nationhuset i Nairobi på studiebesök och slås av vilket modernt medieföretag det ser ut att vara, vilket säger en del om mina förväntningar. Som västerländsk journalist tänker man kanske att afrikanska medier ska vara svaga, korrumperade, outvecklade. Men faktum är att det är precis tvärtom.

The Nation Media Group har dagstidningar i hela östra Afrika, tv-kanal i Kenya sedan åtta år, väl utvecklade webbsajter. Eric Shimoli berättar att de hela tiden arbetar med hur olika nyheter ska presenteras i olika kanaler. Webben är breaking news, tidningen är fördjupning (någon som har hört det förut?), tv-kanalen står för debatt, underhållning och känslojournalistik. Grävande journalistik prioriteras och har helt andra förutsättningar i ett politiskt system utan offentlighetsprincip men där personliga kontakter och förtroende är avgörande.

Och i Kenya är papperstidningen ohotad. Snarare växer upplagan som nu uppgår till 250 000 ex om dagen. Varje exemplar läses av ungefär elva personer, räknar man med, vilket ger en räckvidd på drygt 2,7 miljoner människor. Internet finns såklart, det vimlar av internetcaféer i Nairobi. Men av 40 miljoner invånare är det en försvinnande liten del som har egen dator och tillgång till nätet dygnet runt och ytterst få surfar via GSM-nätet. Alltså är papper det allra bästa sättet att få ut information. Nästan alla tidningar säljs i lösnummer, endast någon ynka procent av upplagan är prenumererad.

Eric Shimoli visar att SMS-nyheter är en växande tjänst för tidningen. Man kan prenumerera på nyheter, Bibelord, Koranverser (det kenyanska samhället är väldigt religiöst), sportresultat. Och här klirrar det såklart fint i kassan, när tidningen kan ta en del av intäkten.

Och så berättar han att de just nu håller på att sätta upp en nyhetsbyrå-tjänst över hela Afrika för att konkurrera ut AFP och Reuters. ”Varför ska några få västerlänningar bevaka hela Afrika från Johannesburg? Vi har ju resurserna, kunskapen, kontakterna. Är det någon som ska bevaka Afrika så är det vi”, säger Eric Shimoli.

Självförtroendet är påtagligt. När jag frågar om de sneglar på västerländska tidningar så säger han att de tittar en del på New York Times och The Guardian, men för det mesta vet de bäst själva. De känner marknaden, de har musklerna. Varför titta på västerländska mediehus som inte vet åt vilket håll de ska gå?

Med en växande medelklass, en allt större läsande befolkning, bättre infrastruktur och ett exploderande näringsliv har The Daily Nation framtiden för sig. Efterfrågan på deras produkter kommer bara att stegras. Näringslivet behöver fungerande marknadsföringskanaler. Papperstidningen har en ohotad plats under lång tid framöver. Mobila tjänster finns med i strategin, anpassade efter IT-infrastrukturen.

Och för Eric Shimoli är internet inget hot, bara en möjlighet. The Nation har alla möjligheter i världen att växa tillsammans med internet och skapa nya, starka affärer i samband med att allt fler blir uppkopplade. Sociala plattformar som Facebook och Twitter är en självklarhet för det redaktionella arbetet.

Plus att det finns ett stort antal unga, begåvade kenyanska journalister som brinner för att bidra till ett demokratiskt och fritt Kenya.

Det kanske rent av är så att dom inte behöver titta på oss, utan vi som kommer att behöva lära oss av dom.