I morse satt jag i Nyhetsmorgon och pratade Facebook på jobbet. Igen. Men den här gången var det spänstigare, eftersom de faktiskt hittat en ansvarig som ville stå för sitt avstängningsbeslut.

Lena Nordin, personalchef på SATS, var där för att förklara hur de resonerar. Hennes argument handlade i princip om att man ville att deras personal skulle fokusera på kunderna på plats istället. Länk kommer när klippet ligger uppe.

Men jag var tvungen att försöka få bättre kläm på vad som lett till deras beslut, och jag fick storyn efter sändning. Det är en gammal story, pre-Facebook.

För flera år sedan var det fritt fram att surfa på SATS. IT-avdelningen gjorde en koll på vilka sidor som besöktes, och det visade sig vara en dejtingsajt som låg i topp. Och att den flitigaste datorn var den inne i barnpassningen.

Slutsatsen av detta var att man stängde ner för surfning, för man ville att personalen i barnpassningen skulle ha fokus på barnen istället. En rimlig princip, men en helt bisarr lösning.

Istället för att fundera om man då verkligen hade rätt personal som passade barnen, istället för att ta ett allvarligt samtal och se vad den här missuppfattningen om arbetsuppgiften handlade om – så valde man alltså att stänga för surfning. Och där är man kvar än idag.

Det är ett lysande exempel på det jag tycker är problemet med de här stängningarna. Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?

Här kan du se inslaget:

Till sist, mina argument i kortform:

– Undersökningarna är inte överens om påverkan på anställdas effekt (trubbigt mått, och sannolikt helt värdlöst ändå). Sommar 2009 släpptes två undersökningar. En pekade på minus 1,5%, en annan på ökad effektivitet med 9%. Mikropauserna behövdes, enligt den senare.

– SATS har en publik som ligger mitt i FB-snittet. 33 år i medelålder, 62% kvinnor. Att inte använda sina 4500 anställda som ambassadörer känns som kapitalförstörelse. Likaså skulle de kunna ersätta många dyra marknadsundersökningar, 4500 par öron mot marken är en grym resurs.

– man gör en, tycker jag, konstig uppdelning mellan möten som är ”på riktigt” och de som inte är det. Telefon landar tydligen också i kategorin ”på riktigt”. Borde man inte ha kommit lite längre i förståelsen för det som händer på nätet? För tre miljoner svenskar är relationerna på Facebook också ”på riktigt”.

– eftersom man varit stängda sedan före de sociala mediernas genombrott har de ingen aning om vilken nytta de skulle kunna ha av att aktivt uppmuntra till facebookande. Man frös tiden för flera år sedan, och det kan inte vara rimligt för ett modernt företag.

Uppdatering: fler som skriver

Ursäkta röran.