Igår var det dags för Uppdrag Gransknings hajpade genomlysning av IKEA och Ingvar Kamprad.

För egen del tycker jag att IKEA gjort allting rätt. Synen på skatter som en kostnad är självklar, skyldigheten att minimera företagets kostnader likaså. Stiftelsestrukturen är mästerlig och visar att man sannerligen inte snålat på den juridiska kompetensen. Och att UD lägger ner några manår på att hjälpa dem är tveklöst en sund investering (men personalen borde ha bättre koll på läget, ambasadören igår var verkligen ett klantarschle). Listan på bra saker kan göras lång, här är IKEAS egen syn på saken.

Det är ställt bortom varje tvivel att sammantaget är Ikea mästerliga i grenen ”do good shit”, men också att de misslyckats fullständigt med ”be honest”. Det är synd.

Problemet är inte att man varit smart, problemet är att man spelat under täcket med det. Att det man kommunicerat och visat upp så fullständigt kontrasterar mot tomma skenkontor i Luxemburg och tvärtysta advokater i Lichtenstein.

Å andra sidan lär inte det här påverka varken IKEA eller Ingvar det minsta. Men. Det hade ändå varit välgörande om han gör en sista sak helt rätt: upp med alla papper på bordet. Varenda stiftelsestadga, varenda redovisning, varenda organisationsöversikt. Och avsätter ett par månader till att svara på frågor, bla i syfte att framtida företagsbyggare ska lära sig. Det blir som ännu ett litet livsverk, ännu en bra sak att minnas honom för.

Precis som Ingvar Kamprad visade oss hur man bygger en helt enastående imponerande företag kan ha få visa oss hur man kan hantera fullständig transparens. Han borde ha allt att vinna och inget att förlora. Vår kärlek till IKEA lär inte gå över. Även om det skulle visa sig finnas fler lik i garderoben.

”I love IKEA” (CC BY-NC-SA Zach_ManchesterUK)

I en parentes: det inte så smart att fråga om reportern är ”helt sjuk i huvudet”, men det är sådant en gammal man kan få komma undan med. Som parantes kan jag också hålla med om att mycket redan är känt. Både från IKEA själva (Inter IKEA är ju tex inte alls något okänt, vi hade dem till och med som uppdragsgivare när jag jobbade på Macmeckarna på 90-talet) och från Johan Stenbos bok. Men Lichtenstein var nytt, liksom det andra jag kommenterar ovan. Det blev droppen som urholkade min sten, verkligheten landade till slut för långt från den story man är så glad för att berätta.

Ursäkta röran.