I ett mail i helgen läste jag en text som kändes välbehövlig, i tider när allt fler klagar på Google och Facebook ur något slags yttrandefrihetsperspektiv. För egen del tror jag förvisso att det finns en poäng med den goda och långsiktiga kapitalismen, och är inte alls alltid nöjd med besluten och valen som Facebook, Google, Apple mfl gör. Men det står egentligen inte alls i kontrast till det som är Måns poäng här nedan. Du kan läsa själv, och diskutera gärna. Jag fick nämligen ok på att publicera en lätt redigerad version av texten (en del av Måns mustighet passar bättre i mail;) som en gästkrönika. Oerhört intressant debatt, som vi inte får låta gå förlorad.

Om det där med sändare och mottagare… (CC BY-NC Duncan)

Det har frekvent höjts röster mot att det bedrivs “storföretagscensur” på Internet. De som tillhandahåller en Internettjänst (som till exempel Facebook eller ett bloggverktyg med hotellfunktionalitet) stänger av användare, ämnen, möten eller motsvarande när det börjar hetta till. Frågan är varför det görs och om man inte kan stoppa det här.

Svaret är enkelt. “För att man tjänar mera pengar på det sättet.” Om man inte trodde att aktieägarna skulle kamma hem (eller allra minst slippa bli av med satsade pengar) så skulle man inte göra så. Det är den allt överskuggande anledningen till att företag finns, att tjäna pengar. Den svenska aktiebolagslagen är tydlig på den här punkten: Det aktiebolag som inte arbetar för att skapa avkastning för sina ägare bryter mot lagen. De som startar företag av andra skäl är antingen ute efter någon speciell juridisk status (som Public Service-bolagen i Sverige som är AB ägda av en stiftelse) eller så är man en romantiker med dålig koll på ekonomi.

Det man är arg på, och sällan lyckas formulera vettigt, är det faktum att torget eller kanske snarare gallerian folk väljer/leds att hålla sina möten i är privat. Och det leder i sin tur till att man måste lyda rent-a-cops och andra småpåvar när man ska ha möte i gallerian och nå ut. Jag kan hålla med om att det är en irriterande utveckling, och det är därför jag inte har en iPhone, inte finns på Facebook, inte spelar MSN, och det är en bidragande orsak till att jag finner en inre tillfredställelse i att jobba för Public Service. Å andra sidan, om vi inte hade skapat det tomrum från Televerkskontroll som möjliggör att delar av Internet är privat och lyder under företag hade vi fortfarande haft Videotex och 1200-baudmodem. Den dynamiska utvecklingen på Internet är beroende av detta växelspel mellan olika aktörer.

Det man egentligen borde göra, istället för att bråka med Internets motsvarighet till galleriabolag, är att skapa egna arenor som inte är så styrda. Kanaler med endast de begränsningar som är nödvändiga. Vill du vara ohindrad, köp en colocation-maskin, skaffa en domän, skruva in en WordPress, och sätt igång. Så länge man håller sig inom reglerna ens colo-leverantör sätter upp kan man säga allt lagen tillåter och alla kan läsa det, om de bara kommer dit. Skaffar man utgivningsbevis och maskinen står i Sverige åtnjuter man ännu mer skydd. För visst innehåll kan det kanske vara bättre att vara i ett annat land.

Nu är problemet såklart att galleriorna ligger så bra till och är så blingade att Medelsvensson kan finna dem och ta till sig dem och nöjer sig med det. Och kaka söker maka, så att det blir en feedbackloop.

Yttrandefrihet på Internet finns. Men precis som man behöver en radiosändare, tillstånd och en mast för att sända radio eller en Heidelbergpress och Pressens Morgontjänst för att trycka tidningar så finns det en viss startkostnad om man inte vill finna sig i att ha en publicistisk rörelsefrihet motsvarande en insändarskribent. Och man behöver fortfarande leverera innehåll och göra sig känd, på något sätt.

Måns Nilsson är en oldtimer på nätet och hör bland annat hemma på vvv.besserwisser.org och på twitter som @mansaxel. Han arbetar med internet på OSI-lager 1-4; långt under bloggosfären…

(Rubriken är så klart är en anspelning på John Gilmores “The Net interprets censorship as damage and routes around it.”)