Problemen började egentligen redan före årskiftet. Sedan sensommaren -99 hade vi rullat igång en funktion på aftonbladet.se som kallades för Tyck Till. Den blev snabbt det ett av de största debattforumen på nätet här hemma och trycket var ibland massivt. Under melodifestivalen första året var redaktionen lyriska över att servern (WebX från Webcrossing) faktiskt pallade med att ta emot över 30 inlägg per minut. Men om det var det positiva beskedet så var det desto mer negativt med alla olämpliga kommentarer. Och make no misstake, det var verkligen olämpliga kommentarer. Den rasism som florerade i anslutning till vissa artiklar var bland det värsta jag sett.
Redan i maj 2000 började det komma mail med skarpa besked från Kalle Jungkvist, ansvarig utgivare. Situationen eskalerade och problemen ökade i takt med antalet kommentarer. Det var en ojämn kamp, modellen man hade valt med förhandsgranskning skapade en svår arbetssituation när den skulle kombineras med snabbhet och högt till diskussionstaket. De som satt och modererade hade ingen lätt uppgift, och det blev inte lättare av att tekniken som tidigare hyllats började spöka. Verktygen då var bra mycket trubbigare än de är idag.
Den sjunde mars 2002 stängdes Tyck Till. Kalle Jungkvist dömdes för tryckfrihetsbrott i Stockholms Tingsrätt. Skälet var att fyra nazistiska inlägg publicerades i en diskussion om Mellanöstern på aftonbladet.se:s Tyck till-sidor i oktober 2000. En del av diskussionen runt domen kretsade runt att de inte kunde plockas bort efter uppmaning på grund av tekniska och andra skäl, men som domstolen konstaterade: Det spelade egentligen ingen roll. Förhandsgranskar du kommentarer så ska du stoppa innan publicering. Det var egentligen glasklart och domens riktighet intygades av Aftonbladet som valde att inte överklaga.
– Domen kommer att få betydelse för debatten på alla andra nyhetssajter, på de politiska partisajterna, på idrottsklubbarnas hemsidor och på andra olika debattforum, säger Kalle Jungkvist.
– Vi ser inte att det går att fortsätta med den breda folkliga debatt som vi gjort tidigare. Förlorarna är den breda allmänheten, de medborgare som med liv och lust kastat sig in i debatten, säger Kalle Jungkvist.
På klassiskt aftonbladet-manér utropades den här domen till slutet för debatten på nätet. Martin Jönsson, då chefredaktör på Journalisten, hade en lite bredare syn på frågan, men under en period debatterade hela den svenska mediesfären konsekvenserna av den här domen. Många var oroliga för att vi aldrig mer skulle våga släppa in läsarna på våra sajter.
Givetvis var det inte så, det lär väl till och med de mest skeptiska då vara övertygade om nu. Debatten lever och frodas, och till och med på tidningssajterna har det utkristalliserats en best practice. Hur otippat det än kan låta så samexisterar två helt olika lagrum, två olika publicisitiska principer, på en och samma webbsida. Kort förklaring:
- Det redaktionella materialet på en traditionell mediesajt publiceras under ansvar av en speciellt utsedd ”Ansvarig utgivare”. Den rollen är definierad i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Principen är att den som skriver ska vara skyddad (och till och med kunna vara anonym med starkt källskydd) och istället är det utgivaren som ställs till straffansvar om det skrivna bryter mot lagen. För webbsajter är det frivilligt att söka utgivningsbevis och därmed placera sig i det här lagrummet, men för de webbsajter som är knutna till redan existerande publikationer med utgivningsbevis följer det med implicit.
- Om man inte har en ansvarig utgivare så lyder man istället under den så kallade BBS-lagen, Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. I det fallet är det istället den enskilde skribenten som är ansvarig inför lagen och den som tillhandahåller platsen är istället ansvarig för att hålla ”skälig” uppsikt över tjänsten och plocka bort meddelande som bryter mot vissa definierade lagar. Det är en väldigt frikostig bestämmelse för den som driver en tjänst. Det här är det lagrum som vi är vana vid på nätet idag.
Idag kan man säga att det utvecklats en de facto-standard som säger att det är ok att låta de här två lagrummen samsas på samma webbsida, i samma sammanhang. I de regler som presenteras för användarna förklarar man att de kan hållas personligen skyldiga för sina inlägg och att utgivareansvaret och källskyddet inte gäller i den ”ytan”. Det har alltid stött på motstånd när vi frågat juristerna, men lyckligtvis är användarna (och verkligheten) smartare än så. Min rekommendation redan när vi startade upp Tyck Till på aftonbladet.se var att den här modellen skulle gälla, men Kalle var mer publicist än jag. Hans bevekelsegrund för att köra modererat var god, det var resultatet – om än väntat – som inte var bra.
Kommentarerna är idag en integrerad del av de flesta mediesajter och utveckligen pågår ständigt. Grafen ovan visar i olika steg ökningen på hd.se, där den största skillnaden kom när man började låta läsarnas kommentarer synas rakt ut på ettan i anslutning till artikelpuffarna.
Men allt är inte solsken. Det förs en aldrig tystnande debatt om kvaliteten på kommentarerna, om vilka tekniska system som ska användas, om man ska jobba med Facebook eller mot, om poängen med anonyma kommentarer etc… Och det är gott, det är bra. Det bevisar att frågan är vital. Det som en gång i tiden kallades för ”läsarmedverkan” utvecklas till något mycket större. Integration på riktigt, där två olika lagrum är det enda som skiljer oss åt – i praktiken är vi tillsammans.
Utvecklingen bevisar också, i en slags fullkomlig cirkelreferens, att Kalle Jungkvist hade helt fel. Debatten på nätet tystnade inte av domen mot honom. Den blev en språngbräda till ett annat, mer rätt sätt att göra det på, och för det är vi dig tacksamma. Kudos, mannen!
(btw, när jag letade länkar till den här texten snubblade jag över Lisa Bjerres fina genomgång av historien bakom aftonbladet.se. Den slår jag gärna ett slag för.)
Bra genomgång av händelser som – det känns i varje fall så – inträffade för länge, länge sedan.
En sak som jag funderat en hel del på är de sociala mediernas inverkan framöver. Tekniska lösningar som FB connect och system som Disqus premierar läsarna att faktiskt berätta vem de är. Det känns som om vi är mitt inne i ett skifte där anonymitet inte längre är norm. Håller du med?
Bra återgivit.
En sak skrämmer mig dock. Stämmer diagrammet så stoppas, i storleksordningen, 25% av alla kommentarer? Stämmer det verkligen? Det låter hysteriskt mycket!
Delar åsikter och slutsatser i texten. Men känner ändå en sorts irrationell känsla av att teknikavdelningen kunde ha gjort ett bättre arbete – vi som kan har en skyldighet att hjälpa de som ska fatta beslut. Att jag sedan älskar Kalle kanske påverkar mig.
Grafen stämmer, vi raderar 10-20 procent av kommentararna. Det beror mest på att vi idag har mediasveriges förmodligen mest liberala inställning till kommentarer. Vi kör möjlighet till att kommentera default på alla artiklar på sajten och insteget är extremt lågt; ingen inloggning, ingen registrering.
Så kommer det inte att förbli. Vi tittar på andra lösningar, som ska höja ribban något för trollen och öka kvaliteten i diskussionerna genom att förmå fler att uppträda under eget namn.
Vad är det vi raderar? Kort sagt: idioter och rasister. Jag har skrivit om det i min blogg: http://hd.se/blogg/karlsson/2009/01/05/rekord-f…