Den 26:e oktober 2001 antar den amerikanska kongressen den lag, The Patriot Act, som snabbt leder till rättsliga reformer också i resten av världen där medborgarnas personliga integritet växlas in mot säkerhet till en osäker kurs. Den internationella integritetsdebatten tar inte riktigt fart förrän några år senare, och de flesta organisationer som arbetar för medborgarrättsliga frågor vågar inte opponera sig fullt ut. Olika tjänster för anonym internetaccess rapporterar till och med att de hotats efter elfte september, och vissa grupper i samhället upplever att de som kämpat för medborgerlig integritet på olika sätt bidragit till terrordåden.
Lagen markerar en vändpunkt för mycket av integritetsdiskussionen. Fram till den elfte september hade förespråkare för den personliga integriteten varit mycket framgångsrika. Kraven på bakdörrar till olika krypteringsprogram – de så kallade clipperchipsen – hade slagits tillbaka och integritetsorganisationerna rekryterade medlemmar i god takt. Samtidigt hade debatten inte riktigt hittat in i mainstreammedierna. Det är i samband med The Patriot Act som frågan plötsligt får ett riktigt brett anslag. Integriteten ställs nu plötsligt mot samhällets grundvärden: säkerhet och trygghet – och dessutom används lagen för att rikta krav på källinformation från journalister.
Det som följer är en böljande debatt där terrorattackerna i Europa följs av krav på datalagring och sedan kulminerar utvecklingen i Sverige i FRA-debatterna.
Den växande oron för integritetsfrågan och frågans ökade mediala attraktion gör också att internet och frågor om internets betydelse i samhället lyfts fram. Det går att argumentera för att bilden av Internet fram till och med 2001 varit mycket positiv, kanske närmast utopisk i delar — detta till trots att IT-bubblan spricker år 2000. Det som sker i skuggan av terrorattackerna i New York är att nätets mörka sidor lyfts fram. De fyra nätapokalyptiska ryttarna får en framträdande roll i rapporteringen: pedofiler, nazister och knarklangare får sällskap av terroristerna och av de fyra är det terroristerna som skrämmer mest. Att det avslöjas att terroristerna knappast använt någon högteknologisk nätkommunikation med lager av kryptering spelar ingen roll. Faktum är att de allt som oftast talat på telefon och använt vissa kodord för bomber och attacker, men annars inte särskilt utmärkt sig som nätanvändare.
Med The Patriot Act föddes också en ny generation nätaktivister. American Civil Liberties Union startade en särskild websajt för att reformera lagen och flera andra organisationer gjorde samma sak. Precis som mycket av FRA-motståndet i Sverige organiserades på nätet, växer en nätopinion fram mot lagen i USA.
The Patriot Act födde paradoxalt nog dagens breda integritetsdebatt i medierna, och skärpte nätaktivismens tonfall.
Det är svårt att veta om vi ska fira eller sörja åttaårsdagen.