Just nu gör Aftonbladet en webbenkät med frågan “Tänker du vaccinera dig mot svininfluensan?”. 75 346 personer har röstat när detta publiceras, 38,2% av dem ska vaccinera sig, 34,0% ska det inte. I förra veckan sa myndigheterna att om inte 90% av befolkningen vaccinerar sig, kommer vaccinationsprogrammet inte att fungera.
DN har idag en artikel som stärker nej-sägarna, den handlar om lille Vincent som föds bara fyra dagar efter mammas svininfluensa – kärnfrisk. Kontentan av artikeln är att man blir ju inte så sjuk, alltså behöver man inte vaccinera sig. Inte ens en kvinna som var höggravid när hon fick influensan tycker det.
De myndigheter som arbetar med frågan gör allt för att få oss att vaccinera oss – de kriskommunicerar allt vad de orkar. De tycks gå mot ett rätt stort misslyckande. Hur kunde deras kommunikation gå så fel? Varför vägrar vi fatta? Har de fel? Eller kan de inte kommunicera?
Jag tror det handlar om att vi inte är överens om vari krisen som myndigheterna pratar om faktiskt består av.
Hur svårt kan det vara att kommunicera att detta inte handlar om individer utan om stora grupper. Att Kalle, Lisa, Madde, Slobodan och Marina blir lite småsjuka och är hemma några dagar gör ju inte dem någonting och behöver knappast behandlas som en kris ens på individnivå, än mindre på samhällsnivå. Att ett 50-tal svenskar kan dö av svininfluensan är, även om det låter cyniskt, inte heller så alarmerande att det är en kris.
Däremot är det ju inte så svårt att förstå att om halva Sveriges befolkning slås ut samtidigt, kommer samhället att funka rätt dåligt. Så dåligt att det kan bli en kris. Det har kommunicerats. Varför tar vi då inte till oss det? Vi är ju inte korkade, tvärtom.
Det hela är rätt enkelt. Myndighetsinformationen har i det här fallet gått på alla de minor som de numera brukar vara rätt bra på att undvika. Den som googlar på svininfluensa får detta som första myndighetsträff. Vi hamnar på “Din ingång till myndigheternas krisinformation”. Jojo. Farligt detta. Prosit.
Själva texten går knappast ens att förhålla sig till, den handlar om mina skyldigheter och myndigheternas skyldigheter. Alltihop inleds med att beskäftigt meddela att texten handlar om Bekräftad information om influensa A(H1N1), tidigare kallad svininfluensa. Jojo igen. Tråkigt detta. Hosthost.
Jag skulle kunna raljera en bra stund om både innehåll och form men det vore slöseri med allas tid. Vad är det som gått fel?
1) Man kan inte ropa efter vargen på det sätt som gjorts och görs. Av det enkla skälet att människor i dag mycket enkelt kan skaffa sig egen information och därmed ett annat perspektiv. Trovärdigheten hos den som uppfattas som om den överdriver ett hot raseras snabbt och tar lång tid att bygga upp igen.
2) Man kan inte heller kommunicera på myndighetsvis med folk år 2009. Perspektivet är uppifrån och ner, vi vet bäst. Varför är det så svårt att skriva vanlig normal svenska och berätta om saker i en slags genomtänkt ordning?
3) Tydlighet saknas. När jag läser och lyssnar är jag inte säker på vad myndigheterna egentligen vill. Det jag uppfattar som huvudbudskapet är “vaccinera dig”. I dagens individualistiska samhälle tror jag att många reagerar ungefär som jag “det ska väl du skita i”.
Det handlar om enkla misstag. Som riskerar att få långtgående konsekvenser.
Budskapet “samhället klarar inte att halva befolkningen blir sjuk samtidigt” finns naturligtvis med. Men kommer i skymundan. Och eftersom vi inte tror på larmrapporterna när det gäller oss själva som individer avfärdar vi även det. Vill myndigheterna få fler till vaccinationssprutan gäller det att förändra sitt sätt att kommunicera snabbt. Inte genom att skrämma oss, det kommer inte att fungera. Utan genom att lugnt och sansat berätta vad det faktiskt handlar om.
Undrar om inte alltihop startade med att informationen kring svininfluensan klassades som krisinformation och därmed blev svårare att hantera för alla inblandade. De som skulle göra den blev nervösa, fallhöjden är hög. Man får inte göra fel. Bäst då att berätta allt på ett vederhäftigt sätt – låt oss ta vetenskapliga skrifter som förebild. Vi som skulle ta emot den fattade dock inte att det handlade om krisinformation, vi kunde ju inte se någon kris. Varpå vi avfärdade alltihop som överdrivet.
Om jag ska vaccinera mig? Ja. Inte för min egen skull, jag brukar hoppa över influensavaccineringen. Utan för att jag vill undvika att bli smittspridare om jag kan.
Kontentan av en annan bloggares intressanta synvinkel på svininfluensan:
“Vad socialdemokraterna inte inser är att det är ekonomiskt sunt att vaccinera sig själv. Även om det kostar 600:- att vaccineras, så är det mindre än vad en enda karensdag vid sjukdom innebär i minskad lön, och ovanpå det kommer sänkt inkomst under resten av sjukskrivningen. Så alla kan med god ekonomi betala för vaccinationen. Det är bara det att när man sedan inte blev sjuk, så tycker man att det var onödigt och börjar gnälla. Men det var liksom vitsen med vaccinationen.”
http://cornubot.blogspot.com/2009/07/foretagare-och-arbetsgivare-vaccinera.html
Fast jag tror att du glömmer bort hur vi människor fungerar. Vi förstår bara det vi förstår – de flesta har svårt att lyfta sig till en systemnivå och tyvärr hjälper det inte i det korta perspektivet att göra bättre information. Det handlar om att tidigt i skolan börja lära människor att tänka på olika sätt med olika perspektiv.
Vilket klockrent inlägg!! Så skönt att läsa om det större perspektivet, som en skön kontrast till “jag”-centrerade inlägg. Eller rättare sagt, förhållandet mellan “jag” och den större gruppen och hur man påverkar och bidrar till vad som händer. Ofta tror jag människor ser sig som passiva men påverkansbara, inte som om de har möjligheter att rent konkret faktiskt bidraga till vad som händer.
Mindpark verkar ha mycket att säga.. åtminstone mig. :)
Men om säg 50% vaccinerar sig borde det rimligen inte kunna uppstå en situation då 50% slås ut samtidigt. Jag förstår inte kalkylen som säger att man måste nå 90% för att det inte ska vara meningslöst.
I övrigt håller jag med dig, tror jag. Det är ett problem att allt mer som borde hanteras normalt i stället hanteras som kriser, av särskilda krismyndigheter och krisexperter. Varken krismyndigheter eller krisexperter kan något om de för den aktuella situationen relevanta sakfrågorna. I stället tar “krisexpertisens” krishantering tid och resurser från de som kan sakfrågorna.
Har aldrig tänkt ta vaccinationssprutan själv. Det jag däremot funderat allvarligt på är att dottern på 10,5 som har Typ1-Diabetes inte behöver en infektion för att hennes diabetes påverkas så kraftigt av infektioner och feber. Bara så.
jag köper inte deras vsrning Roche gjorde tamiflu och svininfuensan kom lägligt när tamiflu tog slut…roche äger media
Snygg sammanfattning.
Mycket intressant analys. Och jag tror att du har helt rätt i att huvudproblemet förmodligen gömmer sig någonstans i krisinformationsklassningen.
Några snabbt tänkta reflektioner (därav de många orden);
Kommunikationsutmaningen är från början exremt svår, eftersom det i grunden handlar om en potentiell “fara” eller “kris”. Du berör själv det faktum att vi människor är utrustade med ett mentalt filter, en avskärmningsmekanism, som sorterar bort det mesta av världens alla otrevligheter, tragedier och katastrofer. Men det filtret, alltså inställningen “det händer inte mig”, är faktiskt viktig för oss, för att vi inte varje dag och varje timme och varje minut skall oroa ihjäl oss för allt som kan hända oss själva och de som står oss närmast. Risken (nackdelen) med den här mekanismen är så klart att vi inte bryr oss om verkliga faror, och att vi därmed inte tar vårt personliga ansvar – om det krävs av oss i preventivt syfte.
Därför tror jag att vi, för att få människor att ta ett hot eller en fara på allvar – alltså för att få dem att agera – antingen måste a) på något sätt få alla individer att faktiskt inse att “just det här kan visst drabba mig” (jämför t.ex. hotet global uppvärmning), eller b) få individerna att sympatisera med “alla de andra” som drabbas (eller kan komma att drabbas).
Det finns säkert fler angreppssätt (t.ex. lagstiftning/tvång). Men om jag tillåts generalisera tror jag att lösningen på a) är tid, uthållighet och förmågan att göra risken trovärdigt sannolik (jämför sluta-röka, AIDS, don't drink and drive, etc.). Taktiken är alltså extremt svår att tillämpa på risker och hot som förväntas inträffa inom en snar framtid. Lösningen på b) är natuligtvis att spela på människors vilja att göra en god gärning. (Något som iofs verkar vara enklare *efter* en kris eller katastrof än före.) En taktik som alltså skulle kunna lämpa sig för “vaccinera dig mot svininfluensan”.
Jag tror alltså att du är på helt rätt spår när du efterlyser mindre “kris” och mer “balans”. Men jag tror tyvärr inte att myndigheterna genom att *enbart* lugnt och sansat berätta vad det faktiskt handlar om skulle få 90% att vaccinera sig. På något sätt måste människors sympati (för den potentiella samhällsrisken) väckas, vilket kräver retorik och kommunikation i ordens rätta bemärkelse. Varför t.ex. inte använda humor? Det är trots allt ingen slump att “Haha!” och “Aha!” är så lika varandra.
Men det du fick mig att fundera mest över är hur allvarligt myndigheterna (och regeringen) egentligen ser på risken? Jag menar: Om sannolikheten för att hälften av Sveriges arbetsföra befolkning kommer att ligga däckad i en vecka verkligen är betydande, borde inte myndigheterna och regeringen i så fall ha tagit över kommuniktionsinitiativet från medierna?
Vilket fick den konspiratoriska djävulen i mig att viska: Att svininfluensan, precis som fågelinfluensan, är ett pr-arbete signerat Roche. Det gick fel med fåglarna, eftersom skrämseln blev för stark på individplanet (avskärmningmekanism). Nu testas “fara för samhället”… ;-)
Det finns minst två problem med “samhällets” krisinformation i Sverige idag. Detta upptäckte som ansvarig informatör vid en länsstyrelse i samband med olika mindre epidemier och krisövningar.
1) Infoansvaret och -rollerna är inte definierade i kedjan som går från t ex departementet till nationell myndighet, till regional myndighet, till sjukvården, till kommuner, till privata och civila rörelser. Om budskapet som kommer “uppifrån” bara passeras vidare hela vägen blir det fyrkantigt och till och med fel.
Ordet “bör” har t ex en juridisk innebörd som innebär olika saker på olika nivåer och myndigheter (enligt regleringsbrevet från regeringen) – och om smittskyddsläkare skriver att “man bör desinficera…” så kan jurister på länsstyrelsen flyga i taket eftersom sådana medicinska order (“bör”) är utanför den juridiska auktoriteten som länsstyrelsen har.
Jag minns t ex en situation då man skulle snabbt nå privata hästägare för att förmedla information om hur man skulle hantera en smittorisk. Det visade sig att ingen myndighet hade någon sådan lista – och ingen kände att privata hästägare var deras angelägenhet.
Att nå stallen var tungt och komplicerat – och när man väl gjorde det ville man sätta upp juridisk fikonspråk från departementet – något som hästtjejer garanterat förbiser aktivt (med ord som “paragraf” i!) – istället för att skriva att “Vill du undvika smittan och ta bra hand om din ponny? Gör i så fall så här och så här. Enligt veterinärer är det det bästa, men om något händer i alla fall, kontakta då oss på…”
2) Informationen ska anpassas till nivån och målgrupperna. Men då uppstår nästa problem: Om informationen i myndighetskedjan kommer “uppifrån” uppfattas det som något som lägre handläggare osv. inte får ändra i.
Vem som får redigera, modifiera och målgruppsanpassa viktig krisinformation är oklart i de flesta organisationer. De som jobbar med info (lägger ut på webben) har oftast inte sakkunskaperna och de som har sakkunskaperna kan inte skriva i klarspråk. Ofta vill stabschefer, ledningsgrupper, chefsjurister och andra kolla hur budskapet blir – och då har de alltid myndighetsglasögonen på sig (= att myndigheten inte överskrider sina befogenheter eller gör något som inte ingår i myndighetsutövningen enligt lagar och regleringsbrevet) istället för att informera aktivt och se att information är färskvara. Snabbheten går ofta förlorad i kvalitetssäkringen och en tanke om att informationen ska vara kollad 100% innan den kan passeras vidare styr.
Lägg därtill att kommuner är självständiga enheter enligt grundlagen och det är få tillfällen då myndigheterna eller politiker på riksnivån kan peta i hur kommunen organiserar sin krishantering eller -information. Jämför med kommuner som sagt att de tillhandahåller vaccin själva till sina medborgare. Inte heller har de olika myndigheterna riktigt klarlagt vilka grupper som ska vaccineras först och perspektiven är ju olika på olika nivåer i samhället. Så den diskussionen pågår just nu för fullt.
Det som saknas helt enkelt är en nationell kriskommunikationsplan som täcker alla nivåer i samhället. Det räcker inte att sätta kommunikatörer i olika organisationer om man glömt definiera rollerna, ansvaret och befogenheterna.
I kriser råder kaos och informationen varken är eller kan kvalitetssäkras varje gång. Det är själva ingrediensen i en kris: att hantera en situation där en del parametrar är helt enkelt okända – samtidigt som man har psykologiskt spelöga för läget och vet att alla vill få information snabbt via de tillgängliga kanalerna. (Då är inte webben alltid den som gäller, om t ex strömmen är borta).
För övrigt finns det Tamiflu än så länge receptfritt på apoteken i Schweiz, så man kan ju ta ett individuellt ansvar också.
Problemet är att vaccinet stressas fram. På samma vis som svininfluensan gjorde på 70-talet i USA. Nästan en procent fick skador av vaccinet. Det rör sig inte om en procent som kommer dyka under av det.
Sen skulle det vara en pandemi så skulle vi vara drabbade redan.
Titta istället på WHO och hur deras ekonomi ser ut, för och efter varje större larm de har startat. Titta på banden mellan WHO och läkemedelsindustrin. Vaddå sitta på flera stolar.
Kommer inte riskera att dö för ett vaccin som inte testats som det borde.