Engelskan har många kraftfulla uttryck. ”Eating one’s own dog food” är ett sådant som jag gärna vill skicka i riktning mot Liisa Kotilainen. Hon är chef på Sanoma Digital och ska prata om att bryta ny mark på det digitala området. Hon visar en slide och sedan säger hon, ”nu ber jag min kollega Mika komma upp och hjälpa mig visa en film”. Mika kommer upp, klickar igång filmen (ja, det är ett klick), Mika och Liisa står på scenen och tittar på filmen, Mika klickar tillbaka till presentationen (ja, det är också ett klick) och sedan hoppar Mika ner från scenen igen. Och Liisa klickar på fel håll i presentationen.

Jag menar inte att alla måste vara tekniska wizkidz, men det finns en lägstanivå. Kommer du under den så måste jag anta att du antingen är teknikfientlig eller bara ofattbart ointresserad. I mina ögon blir det efter den inledningen mycket svårare att ta Liisa på allvar. Sedan visar det sig ju faktiskt vara så att det är brutalt ointressant och just nu flyr folk fältet. Ganska många föreläsare de här två veckorna har inte insett att de har ett uppdrag att ta på allvar. Sitter här 400 pers och föreläsaren pratar i 30 minuter så har vi förbrukat en arbetsmånad. Då är det INTE ok att inte leverera.

Ännu lite mer förbannad blir jag när jag tänker på hur många duktiga personer det finns i broderlandet i öst. Tänk om vi hade fått avsluta med Jyri Engeström, pappa till jaiku. Eller Linus Thorvalds, Mr Linux. För att bara nämna två. Då hade inte en stol varit tom, det lovar jag.