Förra veckan skrev jag en blogg som hette det digitala samhället. Den handlade om hur sociala nätverk är en förlängning av våra mest grundläggande behov på nätet. Min chef läste bloggen och ställde en fråga: “Vilket behov skulle kunna kommer efter självförverkligande i Maslows behovstrappa? Tänk på det tills vi ses på måndag.” Oj! Mitt huvud har varit överhettat hela helgen i jakt på ett nobelprisvinnande svar. Så har jag då hittat något? Jag kan nog garantera att jag inte kommer att tacka nobelkommittén någon gång snart, men ett svar har jag.

Hur ställer man något ovanför självförverkligande? Det ordet betyder så mycket för så många olika människor. Finns det egentligen ett svar? eftersom det inte bara finns en form av självförverkligande så måste svaret bli naturligtvis inte.

Dagens informationssamhälle stimulerar människor till deltagande och produktion. Du tittar inte längre bara passivt på världen, du ser den från flera olika håll och är på många sätt med och utformar den. Från datorskärmen kan du i egenskap av privatperson producera filmer och musik men även distribuera produkterna till en publik. Du kan framställa texter och bloggar om i princip allt mellan himmel och jord och framför allt ta del av mediaprodukter när och var du vill. Web 2.0 står till allmänhetens tjänst.

På grund av det ofantligt stora informationsutbud som finns idag och de möjligheter som framför allt web 2.0 innebär och i förlängningen kommer att innebära, vill jag plocka bort steget självförverkligande från Maslows behovstrappa. Jag vill bygga en trappa med fyra steg istället för fem. Visst kommer man fortfarande att kunna förverkliga sig själv men det kommer alltid att finnas något annat sträva efter, göra, kunna eller se. Självförverkligande är snarare än resa än en destination. Precis som att mat och sömn hör till Maslows första steg i behovstrappan, är tillgång och hamstring av information på väg att bli ett lika basalt behov.

Vi lever i en tid där vi inte kan bli fullärda. Våra intellektuella kartor och föreställningsvärldar breddas allt snabbare med den skillnaden att det alltid kommer att finnas något mer att upptäcka. Till skillnad från de geografiska gränsdragningarna är vår identitesutforskning ett ständigt äventyr. Vi kommer i högre utsträckning att förverkliga oss genom andra människor, händelser, möjligheter och platser, allt tillgängligt genom det nav som är web 2.0 och den digitala revolutionen. Hur når man 100 procentig självförverkling när världen står till förfogande? Nokias gamla slogan “connecting people” har nog aldrig varit så relevant.

pusselVi står inför en stundande glokalisering där tillgång på information skapar en trappa utan självförverkligande. Möjligtvis skulle kanske den digitala öppenhet som dagens samhälle innebär göra att vi bättre kan identifiera oss med andra människor och hjälpa till att förverkliga dem som inte har möjligheterna. Vacker tanke i alla fall:)

Så där har ni det, mitt svar på chefens fråga. Vad kallar man något sånt här med ett ord? Vi har ett informationsbehov som aldrig kommer att sluta växa och i takt med det får självförverkligandet helt nya ramar och riktlinjer, för att inte tala om fler möjligheter. Nu väntar jag på chefens sågning;)

4 steg