Jag betalar gärna för media. Men…

Tro mig. Jag är inte snål. Tvärtom – bara mitt ”tv-tittande” kostar mig nästan 2.000kr i månaden. (Konsolideringen på streaming-marknaden får gärna skynda sig att komma.) Och jag är inte heller särskilt snål när det gäller att betala för text. Det känns tvärtom skönt att betala när jag får rätt värde tillbaka. Några sådana exempel är:

  • Guardian, som har allt sitt material öppet, men ändå låter mig högst frivilligt betala $69/år för att stötta dem.  Jag är en stolt supporter, men du kan betala mer för att bli partner eller patron. Eller inget alls, och ändå vara en friend.  Jag vet inte om det kommer funka för dem, men det funkar otroligt bra för mig.
  • Wikimedia foundation, organisationen bakom bland annat Wikipedia, får någon tusenlapp om året under sin insamlingstid. Orealterat wikipedia, förutom att de delar på samma grundare, är WikiTRIBUNE. Det är fortfarande högst oklart hur bra det kommer bli, men det är öppet, och då stöttar jag gladeligen med $15/månad.
  • Podden On the media, som är ett amerikanskt Medierna i P1, får $8/mån i frivillig donation.  (Alldeles för ofta köper jag merch från dem också, för att inte tala om hur mycket jag shoppat för att stötta The West Wing Weekly ;)
  • Medieanalytikern Baekdal.com som för $99/år låter inte bara mig, utan alla mina vänner, ta del av hans plus-material. Jag kan verkligen inte begripa varför inte fler medier använder möjligheten att ge sina betalande kunder länkar som i evighet tar klickarna förbi betalväggen…

… för så här är det; Om jag anser att skicklig journalistik är en bra grej för samhället, då är jag sannolikt inte den viktigaste mottagaren av den journalistiken. Att medierna i ena andetaget skriver skräckhistorier om filterbubblor och sedan själv skapar den tajtaste filterbubbla man kan tänka sig är den skamligaste sortens dubbelmoral. Och vi är därmed raskt på väg mot ett läge när enbart mer eller mindre uttalat mörkbruna, populistiska, polariserande, ”alternativa mediesajter” är fritt spridningsbara. Skräckscenario.

Eller med andra ord; jag är gärna med och betalar för att journalistiken ska överleva och få spridning. Men jag är inte med och betalar för att bara de som har råd ska få tillgång till journalistiken. Jag tänker inte stödja exkluderande betalväggar.

Dessutom är jag övertygad om att dagens betalväggar är katastrofala på längre sikt. Om de alls åstadkommer något positivt på kort sikt är det ändå som att kissa i brallorna. Över tid undergräver de både relevans och relation – de två viktigaste värdena för en medieaktör. Men det har jag ju tjatat om sedan 2010.

Uppdatering; det blev, som vanligt, en intressant diskussion på Facebook. Framför allt i gruppen ”Journalistbubblan”. Eftersom alla inte är medlemmar där: En av trådarna stack ut för mig, eftersom den berör en djupt fundamental fråga – vad ska husen som sysslar med nyhetsmedia egentligen syssla med? Vad är lika och vad har förändrats. Frågor och svar mellan mig och Axel Andén.

AA: Tycker du här tv-tjänsterna som du betalar för är bättre på att vara öppna för alla? Det är klart det är en lite annan sak, men jag är ändå nyfilen på resonemanget.

JJ: Nej, Axel. Men de är inte heller en viktig del av demokratin eller samhällsbygget. Varken i mitt menade eller i deras egen uppfattning om sig själv. Det är därför jag inte fokuserar texten på dem, utan på de goda exempel som finns och som faktiskt är relevanta för nyhetsmedia.

AA: Jo, men delar av betalinnehållet är ju liknande (livesänd sport, feature, film) Så min poäng är att då kanske frågan snarare är VILKET innehåll medieföretagen ska ta betalt för och vilket som ska vara öppet.

JJ: Är livesänd sport viktig för demokratin eller samhällsbygget? Har vi ett problem med fake sport? Jag förstår inte alls perspektivet, faktiskt.

AA: Nej, men då är ju diskussionen inte om medieföretagen ska ha betalväggar eller inte utan vad som ska ligga bakom dem och inte?

JJ: Nej, diskussionen är – imho – vilken roll man spelar och vilken uppfattning man har om sig själv. Har du sett netflix, hbo eller cmore kampanja mot sociala medier och filterbubblor? Har du sett dem köra reklam om hur viktiga de är. Har du sett dem någonsin påstå att de är en demokratins grundpelare?

AA: Jag försöker tänka hur svenska medieföretag kan lära av både Netflix och HBO (Ta betalt för innehåll det finns betalvilja för) och av nya sätt att hitta stöd för samhällsviktig journalistik (Guardian, kanske WIkitribune). Och att svaret kanske handlar om att dela upp innehållet i olika typer med olika affärsmodeller och öppenhet.

JJ: OK, ur det perspektivet måste det väl isf vara mycket bättre att först göra upp om vad man är. Är man ett nyhetshus eller ett featurehus. Vill man vara viktigt för samhället och debatten eller vill man vara nöje vid behov. Jag har svårt att se poängen i att DN och SvD ska lira på samma planhalva som Netflix (eller Sköna hem för att komma lite närmare). Den paketeringen fyller ingen vettig funktion längre.  Jag menar att man måste våga bestämma sig. Typ den här gamla diskussionen om strategiska vägval från 2009.
Eller för att formulera en fråga: Vad är poängen med att nyhetsrapportering och viktiga grävjobb ska ske under samma tak som heminredningsreportage och mello-guider?

AA: Jo, det finns väl inga som idag har bara nyhetsrapportering och viktiga grävjobb, inte ens public service. Men det är klart att det skulle vara mer möjligt digitalt att starta en sådan renodlad tjänst. Frågan är väl hur man skulle få snurr på den, antagligen skulle någon form av stöd krävas.

JJ: Nej, inga traditionella mediebolag har en så tydlig uppdelning idag. Och det är det jag tror är en bärande del av problemet. Propublica gör inte Mello eller heminredning. Så varför ska DN göra det?

(fortsättning följer)

Bildcred, fin bild under fri licens från wikimedia. Så klart.

4 thoughts on “Jag betalar gärna för media. Men…”

Leave a Reply