Jag har varit på fler konferenser än jag vill tänka på. Jag har suttit i fler projekt än vad någon människa borde tvingas uthärda. Och jag har ett vagt minne av fem eller tio Roskildefestivaler. Men det här toppar allt.

Vi är nu snart tio timmar in på de 24 timmarna som den här upplevelsen pågår. Om inget fullständigt oförutsett händer på de timmar som återstår så åker jag härifrån med uppfattningen att det här är det häftigaste jag varit med om i mitt yrkesliv. Det överträffar mina vildaste fantasier om vart det skulle bära när Ted Valentin kom upp med idéen för några månader sedan.

Det har skrivits spaltkilometer om det här på andra håll. Förutom alla bloggar har traditionella medier rapporterat flitigt. Bland annat gillade jag de mustiga citaten i IT24, Internetworld som sänder livesvd.se och utvecklingsbloggen som använder min bild. Veckans affärer är här, DI har varit här, TV4 låter två team besöka oss, sägs det. Anyway. Min riktiga sammanställning kommer imorgon. Läs här så länge

Men lite reflektioner när vi närmar oss halvtid.

Bara en sådan sak som middagen nyss. 90 personer sitter och äter i Hasseluddens Teppanyaki, stämningen är oerhört uppsluppen efter en lång och härlig arbetsdag. Men alla dricker vatten till maten och mindre en timme efter att förrätten inledde middagen är det tomt igen. Varför? För att alla vill tillbaka till sina projekt igen. Oavsett hur mysigt det är i restaurangen så är det ännu mysigare uppe i vår gigantiska arbetslokal.

Och redan i morse fick vi en första aning av det som vi nog kommer att minnas som ”the 24hbc way” – att det inte finns något som inte går att fixa. Det höll nämligen på att sluta illa innan det börjat. Igår kväll märkte vi att det var problem med internet-uppkopplingen. Imorse var det vild panik. Det stod klart att vi skulle behöva ha en reservplan. Ted och Hasseludden lyckades på lite mer än en timme få två bussar att stå standby, hela Clarion Sign Hotel att stå standby, alla deltagare att packa väskorna och stå standby. Det var helt klart att failure is not an option. Går det inte att köra enligt plan så biter man ihop och kör på alternativet istället. Nu slapp vi flytta, men det var ändå en kraftyttring från alla inblandade. Kudos till Hasseludden och, faktiskt, Telia som båda slet som galningar med den uppkomna situationen.

Det finns egentligen bara ett enda fel. Det borde vara så här alltid.

Och såklart. Alla har redan någonstans i bakhuvudet tankar på hur det ska bli med ”nästa gång”. Ted har nog rullat igång en boll här, som kommer att fortsätta växa. Då gäller det att vara försiktig. Det gäller nog att hitta varianter. Jag kan tex inte låta bli att leka med tanken att köra en 24hbc där alla 90 deltagarna jobba med samma projekt istället. Tänk att låta det här gänget sätta tänderna i morgondagens mediesajt. Börja med ett blankt papper och sedan lansera 24 timmar senare. Smaka på den.

Men just nu får det vara som det vill med det. Jag bryr mig inte heller om att jag verkar okritiskt fånig och frälst. Och det får bli som det blir imorgon med redovisningarna. En del tror att vi kommer att leverera 57 projekt istället för 52, och andra är mer försiktiga och menar att vi ska vara nöjda med fem riktigt bra grejor. För egen del konstaterar jag två saker och nöjer mig med det:

  • Den här processen har get mig mer inspiration än något annat jag varit med om tidigare.
  • Jag kommer att kunna säga: ”jag var där” till barnbarnen.

Det är stort. Tack Ted!

Ted inför

Ursäkta röran.