Jag satt precis och funderade på vad jag skulle skriva om idag. Ibland är det så otroligt svårt att komma igång och skriva om något som inte känns som en ren upprepning. Men precis som det gamla uttrycket säger “Du behöver inte resa långt för att uppleva något nytt” fanns dagens postning egentligen bara runt hörnet. Jag pratade med en vän igår på väg hem från träningen om hur vi har börjat använda Facebook annorlunda sedan vi loggade in för första gången på “fejjan”.

I början var det ett oändligt pokande. Det handlade om ett fasligt utforskande av olika applikationer, postningar på super wall och leveransen av kyssar eller kramar och hit och dit. Idag har mitt och mina vänners Facebook snarare förvandlats till en social nyhetskanal. Vi går in, kollar meddelande, födelsedagar, lite bilder och uppdaterar oss på vänners status, loggar ut.

Det har varit mycket snack kring Facebooks död, men jag tror att det är helt fel. Faktum är att sajten växer lavinartat. Anledningen tror jag är att Facebook håller på att bli en naturlig del av nätet. Tittar man på hur jag och mina vänner använder “fejjan” idag så har det gått från en digital fritidsgård till en social nyhetsportal och naturlig källa till information inom den sociala kretsen. Varför? Svaret hittar man inte i tekniken utan inom den psykografiska föreställningsvärld med normer och värderingar som är dominant idag. Så här skrev ungdomsbarometern redan i Dec 2006:

“Ungdomarna är informerade, de är vana kommunikatörer som håller sig uppdaterade genom olika interaktiva ytor och är i ständig kontakt med andra. Information finns obegränsat på internet och i andra källor, tillgängligt för vem som helst när som helst.”

“Samtidigt listar ungdomar de närmaste vännerna och familjen som de viktigaste i livet, mamma är den person de beundrar mest.”

“För 24-åringen är det viktigt att vara påläst och att ha koll på inrikesnyheter, medan det för 15-åringen är mindre viktigt. Det är de klassiska ämnesområdena som är mest intressanta i tidningen: nöje, olyckor, serier, lokalnyheter, sporten och brott.”

Allt det ovanstående gör Facebook (och andra sociala nätverk) till en produkt av sin tid. Enligt ovantstående citat är dagens ekvation bland ungdomar på nätet interktivitet + familj och vänner + snabba nyheter. Detta skulle jag säga är de parametrar som utgör ett socialt nätverk. Facebook växer inte för att det är en trend, det växer på grund av att människor idag är mer intresserade av sitt sociala närområde. Det handlar om att utbyta levnadshistorier. De sociala nätverken med Facebook i spetsen har förvandlat den industrialiserade delen av världen till ett ända stort digitalt narrativ. Idag står Facebook för relevant innehåll tillsammans med en relevant kontext. En intressant fråga blir då, vad kom först, hönan eller ägget? Var det människors önskningar och värderingar som sporrade till utvecklingen av Facebook och den sociala nätverkstrenden, eller är det uppkomsten av det digitala communityt som fött efterfrågan? Vad säger ni?

I kölvattnet av allt detta kommer nu Tokoni – En tjänst med tagglinen “life is full of stories”. Denna tjänsten kombinerar bloggande, microbloggande och tanken bakom traditionella, sociala nätverk. Resultatet blir en tjänst centrerad kring livberättelser och hur olika levnadsöden relaterar till varandra. Filmen Short Cuts från 1994 bygger på ett antal kortfilmer som var och en kretsar kring olika levnadsporträtt. Mot slutet krockar de olika handlingarna med varandra och huvudpersonerna stöter ihop. Andra exempel på filmer med samma upplägg är Magnolia, 21 Grams, Babel och den fantastiska Crash. I och med Tokoni har den typen av narrativ blivit community. Intressant hur vi hela tiden på nätet hittar anledningar att höra ihop. Kanske kan det vara så, att hårda internationella samhällsnyheter hela tiden poängterar skillnader mellan människor i det ständiga förmedlandet av konflikter och lidande världen över. De sociala nätverken kanske just fungerar eftersom vi är trötta på sprickor och snarare letar efter likheter utan att direkt tänka på det.