Vi var för några veckor sedan i Dublin, på konferensen Beyond the printed word och en av dagarna åt jag lunch tillsammans med Thorbjörn Larsson. Vi kom att prata om den magiska dagen – den 17/10 1996. Jag var konsulten som meckade ut aftonbladet.se och han var den stora chefredaktören som likt en sjökapten styrt sin skuta mot ett avlägset mål. Jag hängde över räcket på fyran och nere vid desken stod chefen på ett skrivbord och berättade att siffrorna nu visade att Aftonbladet var större än Expressen. Alla jublade, hela företaget var enade, fienden var nedkämpad, Expressen var piskad till förnedring. Thorbjörn berättade att när han gick till sängs den kvällen så kände han sig klar.

Det var över tio år sedan. Men vi som var där minns det som det var igår. Att kämpa för något och sedan vinna sätter starka spår. I nästan tio år har Kalle Jungkvist kunnat fortsätta bygga på den känsla som fanns kvar i huset. De första åren gick det osannolikt bra, Thorbjörns väloljade maskineri hade fått upp ångan och av bara farten fortsatte man öka, alla siffror pekade uppåt, man gjorde allt rätt. Men nu kommer smällarna i tät följd – en sökning efter Aftonbladet på tex Dagens Media visar nästan enbart tråkiga nyheter. Upplagan under 400.000 ex, problem med .SE, TV7-fiaskot, listan kan tyvärr göras lång. Enda ljuspunkten är de olika nätsatsningarna. Det paradoxala är dock att man fortfarande måste försvara de satsningarna. Internt gruffas det. ”Det är nätets fel att vi tappar upplaga”. Jo, tjena.

Men människan är enkel, och krig är ännu enklare. Om man ska orka slåss måste det finnas en fiende. Ska man kunna vinna måste det finnas en förlorare. Men vem är fienden idag? Vi ser just nu en hel mediabransch i kris. På många sätt har vi tappat perspektivet eftersom krisen inte i första hand är ekonomisk. Det är snarare en identitetskris. Vem krigar aftonbladet.se mot, hur målar TV4 upp målbilden, vem ska morgonpressen piska till förnedring? Vem är vän och vem är fiende?

Svaret är inte enkelt, men det måste arbetas fram en rimlig strategi. Jag tycker jag har bilden ganska klar för mig, nu är det ett pedagogiskt uppdrag. Fler måste ”köpa” den medievärld vi lever i numera. Mediehusen måste sluta kriga innanför murarna. Mycket är osäkert, men en sak är helt självklar: fortsätter vi se våra kolleger som fiender så har vi snart tagit död på oss själva.