Den här dagen hade jag sett fram emot. Idag skulle jag vara på Disruptive media. Först umgås med en nästan oförskämt stor grupp smartskallar, lyssna på intressanta föredrag, och sedan få dra ett eget varv runt mediernas framtid. Hur kul som helst. Men så blev det inte. Ryggont, halsont och nästan ingen röst alls kunde jag sätta mig över. Men att i natt drabbas av ett akut gallstensanfall blev droppen. Så jag tvingades ställa in min medverkan. It blows, verkligen.

Då är det tur att tekniken faktiskt kommit ikapp Lundells gamla tes*. För jag kan sitta hemma och vara väldigt delaktig ändå. Trots ett trilskande bredband på Berns (igen, de måste verkligen skärpa sig – för jag vet hur Annika jagat dem om det här) är det ett enormt digitalt in- och utflöde. Alla som sänder live via Bambuser är samlade på den här sidan, samtalet flödar på Jaiku i #DisruptiveMedia och på Friendfeed är alla livebloggarna uppsamlade. Jag misstänker att det kan vara läge efterhand att kolla taggen disruptivemedia på tex flickr och knuff också. Det här gänget vet att placera sig på den sociala kartan.

Jaiku | Jaikus on channel #DisruptiveMedia

Att vara med utan att vara fysiskt närvarande förknippades tidigare med något negativt. Kroppen är på plats, men skallen är någon annanstans. Men nu vänder vi det till något positivt (även om det ibland får lustiga konsekvenser), och de enda som möjligtvis kan vara lite oroliga är sådana som Berns. I första hand för att de GIVETVIS måste få tekniken att funka, annars blir de tveklöst bortvalda framöver. Men kanske också för att de måste se över resten av sitt erbjudande. Även om det fysiska mötet i sig är ovärderligt så tror jag att arrangörerna måste jobba hårdare på att skapa live-känsla och mervärde för de som är där.

Och javisst, jag kunde kört min preso på distans också. Även den tekniken finns. Men utan röst och med en natt som i natt gör man inte sånt. Nu blir det istället Björn Falkevik om video. Något som i allra högsta grad är en ökande del av morgondagens medielandskap. Klockrent.

* Psst, jag vet att Lundell inte sa som i rubriken här – men det är ju så det låter i folkmun. Lite frihet får man väl tillåta sig…

Update: jag är iaf inte ensam. Det är synd om Niclas också…