Eftersom jag bestämt mig för att metablogga om #blogg100 läser jag i stort sett allt som skrivs. Det är fantastisk läsning, och jag stjärnmärker, skicka över i instapaper, sparar länkar och retweetar hej vilt. Men igår kom jag på vad jag inte gör, som jag brukade göra och borde göra igen. Kommentera!

Egentligen började det skava redan när jag utsåg Lotten till #featuredblogger, för det var något mer än hennes texter som stack ut på just den bloggen. Och nu inser jag vad det är. Det går nästan inte att hitta en post med färre än 40-50 kommentarer. Och det är en makalös kvalitet, humor och värme i kommentarsfältet. Inget näthat och inte många infantila ”Först”…

Något har hänt med vår attityd till bloggkommentarer. Samtalet har kanske inte dött ut, men det har flyttat från startläget. Till och med Fredrik Backmans fans verkar ha gett upp, hans kommentarstrådar har tappat sin gamla gnista. Istället lever konversationen om hans texter vidare på Facebook. Inget ont i det, men vi tappar en del av den tidlösa bloggens poäng. Jag var inne lite på problemet redan för tre år sedan, när jag försökte peka på skillnaden mellan att önska var en konversation ska ta plats – och att kräva det.

Men så tänker jag, nu när vi gör ett enormt ryck och författar närmare 50.000 bloggposter på 100 dagar, borde vi inte kunna leverera lite kommentarer också. Om inte annat ett positivt tillrop och lite pepp. Det blir så mycket mer värdefullt då. Själv har jag satt ett kompletteringsmål. Under de återstående 95 dagarna ska jag lämna minst fem kommentarer varje dag. Det tycker jag #blogg100-bloggarna förtjänar. Häng gärna på!

…och så kan vi väl påminna varandra om hur gott det känns med en inlänk också. Läser du något bra den ena dagen – och det gör du sannolikt varje dag – tipsa gärna dina läsare om det den andra dagen. Länkkärlek är god kärlek!

Bildcred: CC BY-NC Tarik Browne/Flickr

Ursäkta röran.