Partipolitik har aldrig varit min grej. Jag har alltid varit engagerad, men spelet i den etablerade politiken har inte tilltalat mig. Ändå är jag medlem i piratpartiet. Jag väljer att skriva om det för att liksom många andra sätta ansikten på en rörelse ökning som är tydlig – men likväl ifrågasatt. Att det är lätt att bli medlem, och att en och annan demonstrerat det genom att låta sin hund bli medlem, betyder bara att det finns en felmarginal i ett upplägg som värnar integriteten. Inget annat.

Jag är dessutom inte alls en vän av enfrågepartier. Men nu är måttet sedan längre rågat. Ingen riksdag kommer lyckas montera ner sjukvården eller välfärden på en eller två mandatperioder, men ett starkt Piratparti kan göra stor skillnad i en fråga som är oändligt mycket större än The Pirate Bay.

Det handlar inte om ett enskilt rättsfall, utan det handlar om stora och övergripande principer. Om detta har många andra skrivit bättre och med mer kraft. Läs tex Anders Mildner, en pedagogisk och sansad smartskalle. Eller Opassande-Emma vars energi verkar outsinlig. Tuffe Mikael Zackrisson som från otippat håll på Veckans Affärer gör en stark folkbildningsinsats. Eller någon av de andra tusentals bloggar som skrivit om Piratpartiet – både för och emot. Bra med energi har också Piratpartiets ordförande, Rick Falkvinge. Inte så konstigt kanske. Och just nu skänker jag gärna en tanke till Unni Drougge som ställer sig på barrikaderna.

Men hur kan jag då acceptera benämningen ”pirat” – det är ju inte precis ett positivt laddat ord. Well, jag lutar mig mot Matt Mason, och menar att det som idag definieras som piratverksamhet har goda anor. Det får helt enkelt funka som etikett, tills vi har vridit runt den katastrofala kursen som våra lagstiftare anslagit.

Avslutar med ett citat från 2001. Det året kom Lawrence Lessig ut med boken ”The Future of Ideas”, som hade undertiteln ”The Fate of the Commons in a Connected World”.

A time is marked not so much by ideas that are argued about as by ideas that are taken for granted. The character of an era hangs upon what needs no defense. Power runs with ideas that only the crazy would draw into doubt. The “taken for granted” is the test of sanity; “what everyone knows” is the line between us and them.

This means that sometimes a society gets stuck. Sometimes these unquestioned ideas interfere, as the cost of questioning becomes too great. In these times, the hardest task for social or political activists is to find a way to get people to wonder again about what we all believe is true. The challenge is to sow doubt.

And so it is with us. All around us are the consequences of the most significant technological, and hence cultural, revolution in generations. This revolution has produced the most powerful and diverse spur to innovation of any in modern times. Yet a set of ideas about a central aspect of this prosperity–“property”–confuses us. This confusion is leading us to change the environment in ways that will change the prosperity. Believing we know what makes prosperity work, ignoring the nature of the actual prosperity all around, we change the rules within which the Internet revolution lives. These changes will end the revolution.

Det har inte blivit bättre sedan 2001, och nu är det hög tid att fixa det här. Läs på om delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv.

Fotnot: jag anser inte bara att frågan är större än TPB, den är givetvis också mycket större än den enskilda frågan om upphovsrätten. Men då jag på sätt och vis är en del av ”mediebranschen” undrar kanske någon var jag står i den frågan. Så vassego, read up.

Ursäkta röran.