Det är lätt att bli nostalgisk när det ena året byts i det andra. Men visst håller ni väl med? Den där skönt nördiga bloggosfären som delade ut YABA till varandra och tävlade om att leda på knuff-toppen finns inte riktigt längre.

De evighetslånga kommentarstrådarna utspelar sig på Facebook istället, bloggbävning har bytts mot klickmonster på Twitter. Även jag faller allt oftare för den snabba fixen – den omedelbara responsen – i de socialare medierna och väljer att glömma hur kortlivade och historielösa de är.

Nu menar jag inte att det saknas liv, det finns massor med vibrerande bloggsofärer fortfarande. Tittar man in på politiometern eller på bloggportalens topplista så händer det ju saker. Så det är alltså ingen dödförklaring eller ens en generellt dålig förändring. Jag känner bara, ur ett rent personligt perspektiv, ett sting av saknad. När vi pratade om bloggen som just *bloggen* så skedde det en annan sorts utveckling idag. Vill jag påstå. Eller så är jag bara gammal…

Bloggen har väl vuxit upp helt enkelt, och det är alltid sorgligt när barnen lämnar boet. Typ.

Men i det ligger också ett löfte från mig, till mig själv, inför 2013. Det behöver inte handla om konversationen alltid. Ibland kan det handla om min alldeles egna historiebeskrivning också. Alltså. Varje gång jag är på väg att bara skriva något i andras kanaler ska jag minnas Allan Holmström. Och tänka efter en gång till.

Så får det bli.

Ursäkta röran.