När jag läser om Södra sidan så blir det tydligt vilken skillnad det finns i olika journalistiska produkters tonläge. Hanne Kjöller gör under rubriken ”Mediemakt: Jämmer och tidningselände” en intervju med Petter Beckman, grundare av Södra sidan. Hon skriver bland annat:

”Vi träffas en stund och pratar om detta med journalistiskt tilltal. Om hur journalister tecknar verkligheten, snarare än nedtecknar den. Hur vi med våra frågor kan få en 50-åring att ­berätta hur ont hon har i knäna och hur jävligt det är att åldras. Och hur vi med ett annat frågebatteri kan få samma människa att berätta om den frihet och tid hon nu upplever när barnen blivit stora.”

Nu menar jag självklart inte att det ska handla om att skönmåla, men det är lika självklart att vinkeln och perspektivet spelar roll när historierna berättas.  Hanne Kjöller skriver också:

”Men tidningarna som bevakar samma område under ungefär samma tidsperiod är ändå en påminnelse om att vi med våra ämnesval, ingångar och tilltal inte beskriver verkligheten – utan skriver den. Och att det förpliktigar.”

Så hur hanterar man sina förpliktelser, hur väljer man att betrakta – om påverkar – den omvärld man verkar i. Är utgångspunkten kritisk, eller är man på riktigt granskande, frågande, utforskande och nyfiken. Söker man svar eller söker man de svar man vill finna? Jag har hört den reflexmässig responsen på den frågan, i alla fall i de mediehus jag arbetat i. Man har höga ideal och vurmar sakligheten. Men samtidigt anar jag ofta en ganska aggressiv attityd. Det ger fler poäng att hitta fel än att hitta rätt. Och det kanske ändå kokar ner till den innersta kärnan av den journalistiska produktens existensberättigande. Sin ”reason to be”. Sällan har jag sett den så väl beskriven som i den här texten från Södra sidan:

”Södra Sidan bygger på två självklara idéer.
Den första är att bilden av Stockholms förorter måste förändras. Det räcker inte att journalister åker hit på uppdrag för att fånga upp brott och elände och sedan sätter svarta rubriker. Det behövs en journalistik som ger hela bilden, som låter dem som bor här själva komma till tals och beskriva sin vardag. Som både kan berätta om problem och det som fungerar bra och ger hopp. Som är intresserad av att diskutera lösningar. Och som låter människor synas i fler roller än ”offer” eller ”drabbad”.
Den andra idén är att människor behöver mötas och samtala föra att samhället och demokratin ska fungera. Pratar vi aldrig med dem som tycker olika kan vi aldrig lösa några gemensamma problem. Vet vi inte hur våra grannar tänker kan vi aldrig lära känna dem på riktigt. Medierna borde vara en sådan självklar mötesplats. Det är det Södra Sidan vill vara.
För att bli en sådan tidning måste vi jobba annorlunda. Vi har vår arbetsplats här och finns mitt i vardagen. Innehållet måste byggas upp i samarbete med läsarna. Era idéer och förslag är själva grunden för det vi gör. Vi rör oss mycket ute i skolorna, i föreningslivet och på gator och torg och jobbar med läsarpaneler och lokala skribenter.
Vi startarade tidningen för att vi tror på dialog och medborgerligt deltagande. Vi hoppas att ni vill vara med och forma tidningen. Välkomna till Södra Sidan.”

Jag gillar Södra sidan. Vad tycker du?

Foto: creative commons licensed (BY) flickr photo by a2gemma


... och det här inlägget är #003 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;)