Erik Hörnfeldt, som varit både journalist och informationschef, tycker inte alls att man ska släppa det. Han tycker tvärtom, att den som blir omskriven har ett ansvar för att se till att det blir rätt. Han ger tre konkreta råd; ha nolltolerans mot faktafel, kontakta chefredaktören direkt, och var trevlig. Men han säger också mycket mer än så, och det kan du höra här.

Vi får bland annat också tips om att våga ställa frågor innan vi börjar svara på dem. Ett bra sätt att nå dit är att arbeta långsiktigt med att bygga en god relation. Vi behöver alla jobba på att se till att umgänget mellan journalister och informatörer inte förfaller till billiga tricks. Ömsesidig respekt. Men tveka inte att vara ett besvärligt asshole vid behov.

Frågor som vi tar med oss till fortsättningen är varifrån rädslan kommer. Varför är det så få som gör som Erik, varför är standardrådet att släppa det om det fungerar så bra att hålla i? Varför är folk så rädda för journalister, varför får så många panik när media ringer? Har granskningarna blivit råare och mer personfixerade? Vi behöver också klura på var gränsen går mellan åsikt och fakta, mellan osakliga påstående och att driva en vinkel. Och hur är det nu, måste en krönika hålla sig till sanningen?

Diskutera gärna, och tipsa om vem som kanske kan vilja svara på frågorna.

Läs gärna Eriks egen text på temat i bloggen Något annat hos Resumé.

Foto: creative commons licensed (BY) flickr photo by Jodimu


... och det här inlägget är #002 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;)