Men hur svårt kan det vara att göra rätt?

Sammanfattning: det här inlägget handlar om hur traditionella medier fortfarande inte har förstått sin roll i det nya medielandskapet. Hur man ska förhålla sig till en ny och mycket mer krävande publik. En publik som har alternativ. Det är ett litet exempel bara, men lägg dem på hög och det blir plågsamt tydligt hur ofta vi fortfarande landar fel. Hur ofta vi gör vår publik irriterad och frustrerad, alldeles i onödan.

Uppdatering: missa inte diskussionen nere bland kommentarerna. Mycket livligt och spännande.

Den minnesgode kanske har koll på att jag under en period ägde en westernridskola tillsammans med min dåvarande hustru, Christine Pamp. Men där hon fortfarande i allra högsta grad fortfarande har ett ben kvar i hästvärlden har jag knappt sett en slide stop på snart tio år. Så idag blev jag lite nyfiken av sydsvenskans förstasida.

Eftersom det i särklass roligaste med tävlingar i westernridning är boskapsgrenarna så bläddrade jag snabbt upp C-delen för att läsa mer. Wow, ett helt uppslag, med en riktigt läsvärd artikel.

Artikeln lyckas inte bara fånga mitt intresse, den lyckas dessutom göra mig uppmärksam på att det den här helgen pågår EM i Bökeberg. Kanon. Men sedan blir det helt galet.

Faktarutan innehåller bara trams. Ingenstans i artikeln hittar jag en stavelse med mer detaljer om själva tävlingen. Inte ens något tips om var jag kan hitta mer info. Och på nätet finns artikeln inte alls, trots att klockan är långt efter lunch när jag kollar sist.

Så för att sammanfatta:

  • Man har inte förstått att när man väcker intresse, men sedan lämnar läsaren i sticket så får man en negativ effekt istället. I’m pissed.
  • Man har inte insett värdet av en sådan här artikel på nätet – den hade garanterat fått en massa trafik även utanför det lokala spridningsområdet.
  • Man pratar mycket om att jobba med de olika kanalernas styrkor, men i det här fallet gör man ingenting av allt det som nätet skulle kunna tillföra i form av coola filmer, läckra bilder eller åtminstone en länk till programmet för helgen.

Känslan man får är onekligen att reporterns uppdrag står i fokus, alltså att få ihop ett knäck som ska fylla ett uppslag. Att det finns en mottagare, med ett annat behov än reportern, verkar man gladeligen glömma bort. Igen, och igen.

Samtalet tar fart i diskussionen nere bland kommentarerna. Mycket livligt och spännande.

Psst, det finns hur mycket video som helst på nätet som visar varför Westernridning är coolt. Den här filmen tex, från ett freestyleprogram ger exempel på fantastiska tempoväxlingar, galoppombyten (har för mig att det heter något annat på western-speak), roll backs, spins och slide stops. Men framför allt visar den hur hon inte vid ett enda tillfälle tar tag i hästens mun (lösa tyglar rules), hur hästen har en fantastisk och helt naturlig hållning (jämför med engelsk dressyr, inspänningstyglar och annat elände), hur den arbetar vidare helt obekymrad trots att det dyker upp folk mitt under programmet och hur cool den är efteråt trots ett häftigt program. Natural Horsemanship är oftast en naturlig del av en westerntränad hästs skolning, och det borde verkligen vara detsamma i all ridsport.

26 thoughts on “Men hur svårt kan det vara att göra rätt?”

  1. Sådär är det ju alltid!

    En lokaltidning kom ut och skulle göra ett reportage om vår westernklubb, en seriös klubb som sysslar med träning och tävling. I tidningen så blev det snarare så att vi for runt som yra höns i westernsadel med westernhatt och kastade lite lasso ungefär.

    Jättetråkigt, då det faktiskt är en lika seriös gren av ridningen som t ex dressyr eller hoppning!

    Reply
  2. Är det tidningens uppgift att fungera som en gratis annonsplats för detta arrangemang? Nej, det är det inte. Man har skapat en bra och läsvärd artikeln om westerridning. Sen är det väl arrangörernas uppgift att hänga på, och tala om var och när detta EM går av stapeln (obs, jag har inte läst artikeln)?

    Reply
  3. Ahh, tack Anders, för att du på ett alldeles belysande sätt beskriver hur det låter på många redaktioner. Alltså, missar man inte att ta hänsyn till läsaren av ren okunskap eller glömska – så gör man det alldeles medvetet och med vad jag närmst skulle beskriva som ”ont uppsåt”.

    Med vänner som dig behöver tidningen sannerligen inga fiender.

    Reply
  4. Jodå, det har man sett mycket av. I det här fallet var knäcket i övrigt helt ok. Hade det inte legat ett event i helgen som fundament för den så hade jag inte haft något direkt att invända. Så nära, men ändå så långt borta liksom…

    Reply
  5. Känner igen det allt för väl. Minns en artikel i gp om mölnlycke fotoklubb där de till och med intervjuade webmastern men inte hade någon länk eller webadress ens i web-artikeln.

    Reply
  6. Går verkligen diskussionen så på en redaktion? Jag tycker det andas småaktighet – och någon form av nollsummespel… “Så enkelt ska det minsann inte vara – då får de annonsera”? Jag HOPPAS att det inte är så för då har man ju glömt bort för vem man skriver… I annat fall har man ju utsett sig själv till domare i kampen om läsarens uppmärksamhet? Men jag anar att du faktiskt har rätt… Isåfall finns det ingen räddning för print…

    Reply
  7. (Tråkigt att du gör en personlig grej av mitt inlägg)
    För inte så länge sedan var informationsspridning (hårddraget) ett slags oligopol; det var tidningar (tv och radio), myndigheter och annonserande företag som stod för informationen till allmänheten.
    Idag är det annorlunda. Idag finns det en uppsjö av kanaler där vem som helst i hela världen, även “westernridningsförbundet”, har möjlighet att sprida information till vem som helst i hela världen. Så, varför gör då “westernridningsförbundet” inte det, när man ändå är i färd med att anordna ett EM? Tar man för givet att någon annan ska stå för informationen? Eller handlar det helt enkelt om slöhet?
    Jag tycker att den där “rutan” i artikeln var rätt så kul. Och jag tror att många läsare också uppskattade den, dvs hade utbyte av den. Jag tror faktiskt att fler läsare hade utbyte av “rutan” i dess nuvarande form, än om den hade innehållit information om när tävlingarna börjar, var man kan parkera mm (eftersom med största sannolikhet en VÄLDIGT LÅG andel av läsarna tänkt bege sig till tävlingarna (westernridning är ju ändå inte en av de större publiksporterna)) . Och därför tycker jag att tidningen inte lämnade sina läsare i sticket (att du var intresserad av mer info kring tävlingen är en annan sak, efter som du varit i “branschen”).
    Däremot lämnar “westernridningsförbundet” de aktiva i sticket när man uppenbarligen inte bryr sig om att berätta om tävlingarna för allmänheten.

    Reply
  8. Klockrent Jocke! Istället för att inse hur man kan fylla en roll i ett helt nytt medielandskap ägnar man sig åt att dogmatiskt försvara föråldrade textreklamprinciper. Så länge medierna ser det som viktigare att INTE erbjuda service bara för att det rent principiellt skulle kunna gå att sälja dem som en annons, då får de faktiskt skylla dig själva för att folk väljer andra kanaler och platser för sitt samhälls- och personliga engagemang.

    Reply
  9. Mitt svar var inte personligt riktat mot dig annat än jag tyckte du på ett utmärkt sätt personifierade precis det som går fel för traditionella medier idag.

    Det handlar inte om vad redaktionen och arrangören har för förhållande, det handlar om det enda som är riktigt viktigt: läsaren. Du avsäger dig frivilligt en roll som fullvärdig leverantör av nytta. Därmed avsäger du dig också en djup relation med dina läsare. Det är faktiskt precis så enkelt.

    Som en liten extra knorr landar du i ditt resonemang inne på ett annat intressant område, som normalt brukar få mycket kritik. Det låter ju som du menar att den här texten borde “tvingat” arrangören att annonsera. Vad är det nu sådant brukar kallas?

    Reply
  10. Som jag ser det så bryr sig tidningen mer om läsaren när man utformade “rutan” så som man gjorde än om man berättade om var man kan kan parkera under tävlingarna.

    Att vara “skojig” kan också vara ett sätt att fördjupa en relation.

    Jag har ingen uppfattning om ifall “”westernridningsförbundet” skulle annonsera i tidningen eller inte. Dock, så googlade jag på “Kåseberga” och “EM” (och några varianter) men hittade ingenting och det är uselt så det förslår.

    Reply
  11. Prova att googla på bökeberg, där tävlingen enligt artikeln går av stapeln, och em istället så få. Du lite bättre resultat.

    Men det är hur som helst helt uppenbart att du fullständigt missar poängen, så vi kanske ska gå vidare.

    Reply
  12. Du har rätt. Att googla på rätt ort leder nog några steg närmare. Du har också rätt i att vi kan bryta här. Att bli bemött med motargument är nog inte något du är van vid ;0)
    Men det var kul att råkas!

    Reply
  13. Där ligger ju en stor blaffa mitt på förstasidan dom leder vidare till arrangörens sajt. Väl där kan du klicka på em-någonting i navigeringen. Det är långt från optimalt utformat, men det är lite besides the point tycker jag.

    Dels räddar det inte Sydsvenskan, tvärtom gör det mig nästan mer irriterad att de inte kunde passa på att ge mig en länk direkt (btw, att det skulle stå något om parkeringsmöjligheterna har jag aldrig varit i närheten av) och dels, two wrongs don't make a right;)

    Reply
  14. Haha.

    Jag blev en gång intervjuad i egenskap av bokbloggare UTAN att min bloggadress var med i artikeln. Inte någonstans! :)

    Reply
  15. @Andersfahlman: Så tidningen skulle alltså förlora någonting på att helt enkelt meddela var och när tävlingen går? Märkligt.

    Dessutom heter det inte “hårddraget”, det heter hårdraget. Det är ju ett annat problem med journalister i allmänhet — ni kan inte svenska.

    Reply
  16. Jag tillhör dem som förväntar mig att den som skriver något lägger med något som gör det enklare för mig att hitta vidare.
    I twitter: en förkortad länk.
    I en blogg: fler länkar till andra som tänker som författaren (och gärna motsatt)
    I en artikel: hur ser jag det, när o var. Och detta vill de flesta onlinare idag – snabbt hitta rätt. En artikel om en match utan att ref. till var den går – i vilken kanal el likn. gör mig förb…
    På samma sätt som en onlinetidning som inte har “share”… men är man i branschen är man väl kanske litet känsligare.

    Men det är ju just DESSA tidningar som är utsatta för krisen – de dör sotdöden… och då tror jag det är bättre att tillföra nytta än att “skoja till det” på redaktionen – som snart är borta….

    Reply
  17. Tjena Jocke, i stort sett håller jag med dig: redaktionerna bör förmedla information, känsla och kritik. Och nytta. Oftast går det att kombinera alldeles utmärkt: man kan ha en “kul” faktaruta och en där man skriver ut länkar, berättar tid och plats osv. Däremot håller jag inte med om att “tidningarna” inte bryr sig. Vi anger ofta arrangörens hemsida, berättar alltid tid och plats. Eller så gott som alltid, ibland blir det fel- inte bra, vi måste fatta att det är viktigt – så jag håller med dig där. Men ett dåligt exempel gör väl inte att man måste såga *alla* jäms med fotknölarna? Jag tycker diskussioner av det här slaget är otroligt viktiga, men många är väldigt snabba på att lyfta ett problem och göra det till hela tidningsbranschens problem som kommer att leda till dess snabba död.

    Reply
  18. Jag ser ju i huvudsak mina lokaltidningar här nere. Numera mest Sydsvenskan faktiskt. Och där måste jag ge dig mothugg. Det är mer fel än rätt, utan något som helst tvivel. Jag har en lång shitlist, och skulle i dagens tidning kunna gå igenom i princip varenda sida och hitta liknande fel.

    Men ibland är man jävligt bra å andra sidan. Tyvärr är mitt intryck ett det nästan uteslutande är när initiativet kommer från den webbiga delen av redaktionen, så att säga.

    “Pappret” ligger ofta en bra bit efter, inte bara i webbkopplingar, utan i läsarfokus i ett större perspektiv. Som det sades så bra här innan: “man glömmer bort vem man skriver för”.

    Tyvärr blir det inte så mycket bättre i sommartider, med unga vikariers insteg, som man skulle kunna hoppas. Och det är också oroande.

    Reply
  19. I´m not a poor lonesome cowgirl men jag uppfattar faktarutan som ett utslag av faktaruteförbannelse. Reportrar hatar faktarutor. Till denna reporters försvar är den åtminstone lite underhållande om man har den humorn.
    Skulle förstås ha varit mer fruktsamt med en länk eller evenemangsinfo. Långa länklistor i papperet är jag mindre fan av. På webben däremot borde det vara legio, om det inte redan är det. Liksom blogglistor.
    Fast den här artikeln bjussar de ju inte ens på på webben. Kanske än mer upprörande?

    Reply
  20. Detta är inte isolerat till gammelmedia. Är enig i att det varit långt mycket bättre med information i tidningen om när/var/hur. Om en tidning kan förmedla vad som kommer hända i framtiden så kanske de inte lider så stort av det faktum att det i stort sett alltid är sist på en nyhet idag.

    Men till min poäng. Tradera tillåter t.ex. inte att man länkar till sig egen site där man har mer information om produkten. Tidigare sålde jag klockor via urval.se och fick många och saftiga mail från Tradera om att man absolut inte fick länka till egen handelsplats. De isolerar sina kunder och kunders kunder precis som Sydsvenskan gjorde med westernsaken.

    Medievärlden skriver om hur (http://L2W.no/ke06) Britney försöker styra fotografer via absurda avtal. Igen så försöker innehållsägare (Britney i detta fallet) isolera kunden och kundens kund och sitt eget material.

    I alla fall så tror jag att alla och framför allt innehållsägaren skulle tjäna på att öppna upp och förmedla så mycket information som möjligt.

    1. Sydsvenskan skulle på sikt få mer läsare om man rekommenderade och förmedlade information om events som man skriver om.
    Läsaren blir informerad och man ger dem ett informationsövertag, man har en evangelist!
    – Ahh, du jag läste om denna saken i Sydsvenskan, skall du hänga med?

    2. I Tradera fallet så hade de skapat ett bättre utbyte med auktionsägaren. På hemsidan hade man varit mer lojal mot Tradera om kommunikationen och länkadet gått i båda riktningarna.

    3. Britney. Ju mer man ser av henne desto mer säljer hon! Vi får ändå veta att hennes liv är fucked upp. Den informationen kommer inte från SvD's fotograf på en konsert, det skapar hon själv när hon glömmer trosorna iförd en 3 cm hög kjolen en sen kväll på puben.

    Detta handlar alltså inte om gammelmedia, det handlar om ett gammalt sätt att se på information och hur den rör sig.

    Reply
  21. Fattar vad du menar och håller med. Det jag vänder mig mot (fast det gäller egentligen inte dig så mycket, utan hela jargongen kring “gammelmedia”) är att tonläget är extremt nedlåtande och folk verkar tro att papperstidningsredaktionerna är ointresserade av utvlecklingen. Nu kan jag bara tala för Corren, men jag har märkt ett överväldigande intresse – och en stor nyfikenhet – kring det som händer i “nymedia”. Och faktiskt, en önskan att anpassa sig. Inte från alla på hela redaktionen, men från förbluffande många. Startade nyligen en maillista internt där jag hänvisar till saker som händer inom media och blev helt förbluffad över hur många som ville vara med. Jag menar att ni – och vi – som har kunskap om nya medier, om ny mediekonsumtion, om nya villkor för journalister, bör förmedla detta. Inte bara hacka på folk, utan öppna för en dialog. Nyligen fick jag höra att journalister måste bevisa sitt existensberättigande. Jaha, så journalister har mindre rätt att finnas än sjuksköterskor och taxichaffisar? Det är ju absurt. Att sen journalister måste ta sig an sin uppgift med betydligt mer ödmjukhet, lyhördhet och “jävlar, nu måste vi komma vidare”-attityd är en annan sak. Jag tröttnar bara på pajkastningen. Återigen, jag ser inte dig som en pajkastare. Men tonläget i debatten är onekligen uppskruvat.

    Reply
  22. Hela den här diskussionen gör mig bara än mer säker på att länken är den nya copyrighten.

    Tror också att Joakim Lundblad har rätt i sin spaning om journalistikens roll som han pratar om här:
    http://disruptive.nu/2009/07/07/joakim-lundblad/

    Alltså, expertrollen och journalistrollen (i egenskap av berättare) flyter samman.

    Westernryttarna i Bökeberg måste uppenbarligen bli bättre på att berätta sin egen story. När de blivit det är det måhända lokalpressens uppgift att båda länka till och granska deras berättelse. Eller varför inte redigera, snygga till, mashupa och göra proffsig? (Glöm inte att länka till ursprungsmaterialet, bara. Länken är som sagt den nya copyrighten.)

    Känns onekligen som det är dags att börja på ruta noll och rita upp en helt ny värdekedja. Det är en uppmärksamhetsspiral där varje virvel kan ge kraft till nästa. I detta virvlande skapas också värde som det måste gå att tappa ur utan att spiralen förlorar kraft.

    Reply
  23. Intressant diskussion som jag kom in i först nu mitt i natten.
    Frågan som ställs i rubriken är lätt att svara på: Inte svårare än att göra det lätt för läsaren.
    Tyvärr är det en ständig diskussion på de flesta tidningar om plats och tid etc ska tas med eller inte i en förhandsartikel.
    Många, för att inte dra till med de flesta, journalister har ännu inte fattat att de är där, på redaktionen, för att tillfredsställa kunden – läsaren – och inte sig själva. Det får de göra på fritiden.
    Felet ligger inte bara hos den enskilde journalisten utan egentligen mer på redaktionsledningen som inte ger klara direktiv vad en artikel ska innehålla för att ge läsaren vad denne förväntar sig som betalande prenumerant.
    Om inte tidningarna inser att det i grunden handlar om att fylla sidorna med “Läsarnytta” kommer kunden, läsarna, att skaffa sig denna på annat håll.
    Ett exempel: en person (läsare) som är intresserad av polisnyheter på sin bostadsort betalar en person, (en journalist) för att denne skall hålla koll på polis och tingsrätt och förse honom (läsaren) med uppgifter vem som gjort vad. Och det kan ske antingen skriftligt eller muntligt (tidning eller radio).
    Jag har alltid undrat varför detta blir så dramatisk om detta sker via traditionella medier. De flesta uppgifter finns tillgängliga för alla. Om inte media fanns, om vi kan tänka oss detta, och alla var lika nyfikna som vår person (läsare) i exemplet ovan skulle det bli ganska trångt i korridorerna in till diarierummet på tingsrätten, en ohållbar situation vilket sannolikt skulle resultera i “Dagens Brott” utgivet tingsrätten, vilket i princip nuvarande offentliga rättegångslista är.
    Men så snart det står samma sak i en tidning inträder en etisk diskussion, vilket ofta i tryck blir “En 43-åring man på en ort i östra länet…”. Därmed har den svenska omhuldade och hyllade tryckfriheten satts ur spel. Och informationen blir för mig som läsare i princip helt ointressant, bortkastade pengar med andra ord.
    Jag som läsare betalar för att tidningen, journalisten, ska utföra diverse kollar för min räkning, och resultatet ska jag få levererat i min brevlåda varje morgon. Och då vill jag inte veta att journalisten har bra koll på dålig countrymusik, men jag vill gärna veta var och när ridningen äger rum för jag blev lite nyfiken efter att ha läst artikeln.

    Reply

Leave a Reply to ErikCancel reply