Mindpark #001: När medierna ignorerade sin publik

Eller: varför ”interaktivitet” är 00-talets mest bortglömda ord.

00-talet har inneburit en större omvälvning av mediemarknaden och mediekonsumtionen än kanske något decennium tidigare. Hela tanken med den här listan är, om jag förstått Jocke Jardenberg rätt,  att spegla och påminna om det, utifrån en mängd olika perspektiv och händelser, som på något sätt definierat sin tid.

Men låt mig börja med något som snarare är en icke-händelse. Som på sitt sätt också definierat sin tid. Perspektivet är tidningsbranschen, i synnerhet dagspressen, som jag verkar i och som jag bevakat nästan hela decenniet.

Den kris som stora delar av branschen genomgår beskrivs ofta utifrån just de stora mediala förändringarna under 00-talet. Ibland är det ”internets” fel att så många i branschen har kris, ibland andra saker: ändrade mediebeteenden, oviljan att betala, ny konkurrens, Craigslist, Google eller whatever.

Det är snömos. Branschens kris är till största delen självförvållad.

Financial Times uttryckte det perfekt i våras. Samma dag som Seattle Post Intelligencer kom ut med sin sista pappersutgåva publicerade FT en dödsruna över den amerikanska dagstidningen som företeelse: ”I kärleksfullt minne, 1764-2009”. Runan talar om den långa kampen mot en åldrande läsargrupp, rigida kostnadsstrukturer, alltför hög skuldsättning, oförmågan att möta ny webbaserad konkurrens och om den allmänna arrogans och ovilja till utveckling som  präglat tidningsföretag som länge levt i snudd på monopolställning på läsar- och annonsmarknaden.

Det är en träffande beskrivning. Krisen i mediebranschen är inte universell även om alla känner av den just nu, efter konjunkturens störtdykning och med smittan från en finanskris som snabbare än någonsin tidigare blev global.  En stor del av framför allt den amerikanska pressens kris är istället precis så självförvållad som Financial Times beskriver.

Alltför många dagspressföretag har uppenbart brustit i förmåga att utveckla sina tidningar och sajter och har därmed i allt högre grad alienerat sig från sina läsare och annonsörers behov.

Det har bäddat för ny, mestadels digital, konkurrens – och när det strukturella skiftet till nya medievanor sedan späddes på av en djup lågkonjunktur och kreditfrossa har alla branschens problem blottlagts i något som är skrämmande likt en kollaps. Den som läser den här sammanfattningen av hur nära konkurs sju amerikanska tidningskoncerner är får en bra bild av lägets allvar.

Om jag ska komprimera krisens orsaker till en enda faktor, som präglat hela decenniet, är det denna: oviljan och oförmågan att lyssna på och interagera med sin publik.

Redaktörerna har struntat i att prata med och lyssna på sina läsare. Det har de möjligen alltid gjort, utifrån positionen som gatekeeper med tolkningsföreräde och problemformuleringsprivilegium. Men med framväxten av digitala och sociala medier  – som både diskussionsfora och nyhetskällor – uppstod plötsligt alternativ, som gjorde att effekten av detta blev plågsamt tydlig.

Låt mig backa till början av decenniet, för några exempel på vad jag menar.

Våren år 2000 anställdes jag inom Bonnierkoncernens nystartade nya affärsområde för webbtjänster, Bonnier Net. Det var då en storslagen satsning, placerad högt upp i Bonnierskrapan, med en meriterad företagsledning och en styrelse med idel tunga Bonniernamn. Det skulle satsas på portaltjänsten Koll, unika innehållstjänster – content har sällan varit så mycket king som i de dragningar som dåvarande vd;n Björn Larsson höll – och interaktivitet. Pengarna skulle dras in via annonser och CRM. Tanken var att återanvända massor av material från olika delar av Bonnierkoncernen, paketera dem smart, göra läsarna delaktiga och sedan vänta på ett ka-ching i kassalådan.

Det gick fullständigt åt helvete. Förklaringarna var många: orealistiska affärsmodeller och ovilja att lägga ut material bortom de egna varumärkena var två av dem. Plus att hela satsningen lanserades när dotcombubblan var som närmast sin sprängpunkt.

Själv lanserade och drev jag -sajten Dagens Debatt, en dåvarande Newsmill om man så vill: en debattportal som möjligen kan kallas en av de första webb 2.0-tjänsterna. Här debatterade makthavare och vanligt folk på rimligt lika villkor. Debatten utgick från dagsfärska nyheter, främst inom politikområdet – och det fanns tjänster för att uppvakta politiker, hålla koll på aktuella politiska beslut och på olika sätt aktivera sig i samhällsdebatten. Amerikanska aktivism- och politiksajter som Speakout.com fanns bland förebilderna

En av finansieringstankarna bakom sajten var att vi skulle fungera som en interaktivitetscentral för Bonnierkoncernens tidningar. De hade nyheterna, vi skulle härbärgera debatten – och varva deras debattämnen med egna, initierade av oss eller våra läsare.

Jag hade möten om detta med en rad Bonnierchefer och försökte sälja in idén, men de flesta var ytterst avvisande. Mest avvisande av alla var chefen för DN Debatt, Mats Bergstrand. Han lyssnade artigt och konstaterade sedan: ”Jag är inte intresserad av interaktivitet. När jag tar in debattartiklar garanterar jag skribenterna att de har full kontroll över innehållet.”

Ridå. År 2000.

Några år senare sade DN:s nyblivne chefredaktör Jan Wifstrand ungefär samma sak, då om artikelkommentarer till nyhetsartiklar på dn.se. Han talade om “struntpratsdiskussioner” och hävdade att “de läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet gärna får göra det någon annanstans, de skulle inte smutsa ner DN:s spalter”.

Den här hållningen till läsarnas röster och deltagande har dessvärre levt kvar på alltför många håll under en alltför stor del av decenniet.

För precis två år sedan sade Tidningsutgivarnas nyblivna vd Anna Serner så här i en intervju med Internetworld:

”Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över. Jag vet att många med mig är extremt trötta på läsarkommentarerna. Det är ett exempel på när folk gör livet lätt för sig bara för att möjligheterna finns. Men egentligen skadar man varumärket”

Läs det igen: läsarnas delaktighet skadar journalistiken. Hur tror ni det kändes att få det i ansiktet som läsare från tidningsbranschens högsta företrädare  – i ett 2007 då bloggandet just exploderat, Twinglylänkarna blev allt vanligare och alltfler människor aktivt publicerade sig själv, i massmediala eller sociala sammanhang?

Samma år, 2007, skrev Stora journalistpristagaren och Sydsvenskan-krönikören Åke Stolt – vanligtvis en strålande journalist och skribent – så här i sin krönika:

“Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Att journalister bloggar förstår jag minst av allt eftersom, det är min åsikt, att det som är så intressant att det förtjänar publicering bör stå i tidningen, sladdret av mera privat karaktär bör förbli just det.”

Jag tog upp hans citat i ett föredrag jag höll det året på utdelningen av Stora journalistpriset. Rubriken på föredraget var ”Om journalistiken ska förnyas måste publiken vara med.”

Jag sade där bland annat följande:

”Man behöver inte bli en Dan Gillmor och hävda, likt en Jon Landau på en Springsteenkonsert, att han sett mediernas framtid och att det var i gräsrots- och medborgarjournalistiken (som han skrev i bloggstandardverket “We the Media”).

Men jag är övertygad om att medierna och journalisterna både skulle vinna i trovärdighet och kunna höja kvaliteten på sitt journalistiska arbete om de hade en mer ödmjuk hållning inför det som skett i den parallella medievärlden. Hur den blivit alltmer professionell. Hur den blivit alltmer fördjupande. Hur den blivit alltmer kreativ och innovativ när det gäller klassiskt journalistiska arbetsmetoder som att gallra, sortera och erbjuda översikt.

Det är inte “no journalism”, som alltför många redaktörer fortfarande hävdar eller tror. Det är snarare, faktiskt, en “new journalism”. Men dess styrka ligger inte i att ersätta den gamla, utan i att komplettera den.

Den mest förnyande journalistiken kan mycket väl finnas på papper, fortfarande om tio år. Eller kanske i bokform, som vi sett många exempel på de senaste åren. Men om man inte utnyttjar de möjligheter som finns i teknik, bloggar och ökad publikinteraktivitet, missar man fantastiska möjligheter att utveckla även det journalistiska grundhantverket.”

Jag slutade med att hylla bland annat Västerbottens-Kuriren för deras sätt att arbeta hyperlokalt och med uttalad interaktivitet som drivkraft – och med slutorden: ” Journalistikens förnyelse är en alldeles för viktig fråga att enbart lägga i händerna på journalisterna.”

Efteråt var applåderna på sin höjd artiga.

Det har alltså, om det undgått någon, funnits – och finns fortfarande –  en enorm skepsis i journalist- och redaktörskretsar till interaktivitet i alla dess former.

Inte överallt: det finns gott om exempel på tidningar som arbetat smart och aktivt med såväl läsarbloggar som egna bloggar, som ser läsarkommentarer som en styrka, som välkomnar och uppmanar ett aktivt flöde mellan sociala och traditionella medier –  och som verkligen försöker göra läsarna delaktiga. Att Aftonbladet på en månad har upp mot 200 000 läsarkommentarer är ett bevis på det och det finns många fler.

Men de är för få. Alltför många ser fortfarande interaktivitet som något som katten släpat in och som man behandlar därefter. Man har kanske artikelkommentarer, men man läser dem inte, sammanfattar inte vad som står i dem och besvarar sannerligen inte dem.

På SvD och SvD.se, om jag får tala i egen sak, gör vi tvärtom: vi var först (tror jag) med artikelkommentarer i svensk dagspress, först med Twinglylänkar – och är en av få tidningssajter som regelbundet, nästan dagligen, gör journalistik av läsardebatten. Vi använder oss dessutom av läsarnas frågor för att göra bättre journalistik, på både nät och papper  (jag har aldrig förstått varför interaktivitetet bara ska vara ett nätbegrepp) och har gjort en rad artikelserier baserade helt på de frågor läsarnas ställer och de erfarenheter de delat med sig av.

När jag föreläst om utvecklingen av sociala medier de senaste åren – och om hur de påverkar traditionella medier – har jag ofta använt mig av en bild som illustrerat detta på ett annorlunda sätt. Den är tagen sent 50-tal, möjligen tidigt 60-tal utanför Hallandspostens lokalredaktion i Laholm, där jag växte upp, med en far som var lokalredaktör. Den visar ett tidningsfönster där aktuella resultat i lokala fotbollsmatcher hängdes upp – och där en stor skara samlades utanför för att få veta hur det gått.

Det var dåtidens ”fönster”, innan det fanns text-tv, internet, twitter och sms-tjänster. Folk kom dit av två skäl. Ett: de ville veta, omedelbart – och inte vänta tills tidningen kom ut. Två: de ville diskutera med andra. För nyheter har ju alltid haft en social dimension. Det var inget som lanserades under 00-talet; enda skillnaden var att det var först då som diskussionen blev synlig och tillgänglig för alla.

Full kontroll, som Mats Bergstrand sade, har aldrig funnits. Det har varit en chimär. 00-talet raserade den och visade precis hur naken kejsaren var. Det var en journalistisk välgärning, som ännu inte alla har välkomnat.

Martin Jönsson

[email protected]

Martin Jönsson är redaktionschef på SvD och bloggar i den befattningen på blogg.svd.se/redaktionschefsbloggen. På twitter.com/MJSvD tipsar han om och kommenterar aktuella medienyheter och trender. Hans tidigare blogg om reklam och medier rankades av Twingly som Sveriges mest inflytelserika medieblogg. Martin har tidigare varit chefredaktör för bl a Journalisten och även varit gästprofessor i praktisk journalistik på JMG i Göteborg.

38 thoughts on “Mindpark #001: När medierna ignorerade sin publik”

  1. SvD: först och bäst med det senaste, men behöver likväl presstöd?

    Säkerligen en mkt oiniterad kommentar, men likväl det som fastnade i mitt huvud efter att ha läst denna väldigt läsvärda artikel

    Reply
  2. Jag röstade Glad, men är eg mest Arg, för att vår bransch är så trög. Och ett svar till kaaremoberg (Jag är också SvD-anställd): Att lyssna på läsarna är ingen kassako, men jag tror att det i det långa loppet bidrar till vår överlevnad.

    Reply
  3. Mot bakgrund av artikeln känns det snarare som att betonghäckarna i början av 00-talet har rätt ett halvt decennium senare. Ärligt talat, när var senast du själv läste kommentarerna på SvD.se? Hur mycket tycker du att det tillför? Hur många läsare uppskattar dem? Det kan ju inte vara så svårt att ordna hårda siffror på.

    Reply
  4. Vill bara meddela att jag sedan mitt ogenomtänkta uttalande i Internetworld helt har ändrat min inställning. Det tog inte så lång tid i min nya roll på TU för att bättre förstå läsarmedverkans fundamentala betydelse för mediernas utveckling. Det hindrar inte att det fortfarande finns ett antal faktiska kommentarer som jag inte tycker bidrar till någon utveckling alls, men det var dumt av mig att dra generella slutsatser om ett viktigt fenomen på grund av dessa.

    Reply
  5. Kanoninlägg. Om du bara ska läsa inlägg på Mindpark av en skribent är det Jönsson du ska följa.

    Reply
  6. Du har helt rätt, problemen är självförvållade. Redaktionernas läsarförakt och journalistkårens självgodhet. En påtaglig tröghet och förändringsovilja. Branschen har vårdat forntiden i stället för att möta framtiden.
    En viktig orsak utöver journalisternas konservatism är ägarnas flathet. Ineffektiva koncernbildnikngar,. Oftast också en naiv övertro på vad bra det är att redaktionerna ska fortsätta som hittills och konkurrera med varandra trots att de fått gemensamma ägare och farligare externa konkurrenter. Allt kryddat med en konkurrensens paradox där tidningarna bara blir mer och mer lika varandra i stället för att gå åt olika håll och skapa alternativ för läsarna.
    Egentligen är sådana här grejer viktigare att diskutera än betalningsmodeller.

    Reply
  7. Bra sagt. Webbversionerna av tidningarna är lång ifrån så interaktiva som de borde vara:
    – det borde vara enklare att kommentera
    – det borde vara enklare att hylla en artikel
    – det borde vara enklare att ranka, hylla och anmäla kommentarer
    – det är störigt att det inte är enklare att dela med sig – skaffa en URL-shortener (http://www.svd.se/+4 tecken) och skriv dem i den fysiska tidningen och skriv på webben vilken sida det är i tidningen
    – våga ha gästskribenter på webben (varför är inte mindpark-bloggen en del av SvD?)

    Om en tidning ska överleva ska den dessutom våga vara lokal – varför får man inte Sydsvensanslokaldel om man bor i Skåne med för en ringa penning – och nischad – tack för den fantastiska artikeln om undertextare i kulturdelen för ett tag sedan!

    Jag har testat SvD, Sydsvenskan och DN under det senaste året (iom att jag prenumererar på SvD och fått de andra i perioder) och SvD är överlägsen i textkvalité, estetik och val av innehåll. Men när jag kollar på nätet går jag inte till en tidning utan till Google och söker – varför?

    Reply
  8. Instämmer. Att ha hundra kommenterar helt osorterade är oftast bara jobbigt, här finns jättemycket för tidningarna att göra.

    Dessutom vill man ju att hylla/dissa ska betyda något för tidningen! Ett personligt löp helt enkelt.
    “Här är det som vi tror passa just dig, Mikael, idag. Och här är det som dina kompisar & de som tycker som du gillar”

    Möjligheterna är enorma, det handlar bara om att våga prova.

    Reply
  9. Heja Anna!
    Just den sortens prestigelöshet är det bästa receptet när vi ska förnya tidningarna & journalistiken. Och affärsmodellerna! :-)

    Reply
  10. Det återstår dock mycket att göra innan läsarkommentarer faktiskt når sin potential, i dagsläget har vi tyvärr allt för många kommentarsmiljöer där väldigt lite läsvärt produceras (se t.ex. YouTube) och även om det är läsvärt är det knepigt att sålla bland 770 kommentarer på en artikel om Anna Anka.

    Här kan tidningarna lära av företag som faktiskt aktivt arbetar med att omdefiniera kommentarer, som Digg.com eller Hostelworld.com.

    Eller kanske måste man tänka om helt, kanske borde tidningskommentarer flytta in på Facebook så att jag kan bära diskussionen vidare med personer jag faktiskt har en relation till?

    Därmed inte sagt att kommentarer inte tillför något i dagsläget, däremot finns det i mina ögon mycket att göra innan det kan bli en säljande del av ett erbjudande.

    Reply
  11. Väldigt bra bloggpost, och väldigt kul att ha MJ tillbaks.

    Dock, som med det mesta så handlar interaktivitet mycket om hur det görs. Att ha extremt trånga hoppressade kommentarer i trådform där två rättshaverister snart börjar bråka med varandra och dränker all konstruktiv diskussion kring artiklar är inte så mycket att klappa sig på ryggen för. Interaktivitet är bra när det inte urartar i enerverande pladder.

    Grundläggande saker, from the top of my head; Trädstruktur på diskussionerna är ett måste för överskådlighet, ge formateringsmöjligheter så att längre texter kan ges en tydligare disposition och använd en kontotjänst i stil med Disqus för att minska antalet oseriösa postare.

    Reply
  12. Om Martin har rätt i att problemen är självförvållade, varför fortsätter då hans egen framsynta tidning Svenska Dagbladet med drastiska nedskärningar i personalen?
    Interaktivitetens demokratiska värde är obestridligt. Dess kommersiella värde för traditionella medier är det inte.
    Branschens problem är strukturella. Att skylla det på subjektiva faktorer är helt enkelt fel.

    Reply
  13. Knivskarpt uttryckt Martin! Jag jobbade ända till nyligen på ett större svenskt tidningsförlag där man än idag totalt dissar dialogen med läsarna i nätupplagan av sina tidningar. Men så går det ju inte heller speciellt bra för deras nätsatsningar, och de står helt frågande och undrar varför…!?
    De försökte dessutom med konststycket att sälja nyheter per klick för något år sedan i en mer eller mindre desperat ansträngning att dra in kulor på nätet. Vad gör man som läsare när man möts av ett sådant system på en tidningssajt? Jo, man klickar vidare till någon annan leverantör av samma nyhet!
    Men även detta hade de svårt att förstå till en början, och först efter ca 1,5 år insåg man att de surt nedplöjda stålarna var borta för alltid, och med de även förstroendet för förlagets nättjänster till viss del. Tragsikt men sant. Idag har man paketerat det mycket bättre, men det är fortfarande en stor skepsis inför “de där läsarna”… Suck!

    Reply
  14. Mycket intressant inblick i tidningsvärlden. Jag skrev själv en avhandling om publikens roll i övergången från analog till digital teve. Där var resultatet lika nedslående. Argumenten där var “Varför lyssna på publiken när de inte fattar” och “Om vi inte kan mäta publiken som vi gjort innan går det inte att lyssna”.

    Reply
  15. SvD minskar sina kostnader som nästan alla andra tidningar: för att det är nödvändigt i en krisdrabbad annonsmarknad. Vi har dock lyckats kombinera sparåtgärderna med en offensiv och omfattande redaktionell satsning.
    Många tidningar har inte lyckats pressa ner sina höga fasta kostnader, det är en av de saker som FT beskriver under det “självförvållade i krisen”.
    Den redaktionella interaktiviteten är i sig inte avgörande för kommersiell framgång, det påstår jag inte heller. Det jag – och FT – talar om är förmågan att lyssna i ett bredare perspektiv: utveckla rätt tjänster, vara mer flexibel, följa med läsarnas ändrade beteenden etc. Där har många medieföretag misslyckats – och därför tappat viktiga marknader och läsargrupper. Att skylla på externa strukturförändringar räcker inte. MJ

    Reply
  16. Men de flesta läsarkommentarerna är ju riktigt dåliga. Det kan finnas guldkorn, men hur vaskar man fram dem? På jardenberg.se kan man “gilla” en läsarkommentar, och så kan man sortera dem efter popularitet. Men vilka dagstidningar har ett liknande system? Det är genom omröstningar, poängsättning och rangordning som vi får en “long tail” (efter ett kort huvud av ledande artiklar). Utan rangordning blir Internet bara en lång geggig smet. Googles genidrag 1998 var att sökträffarna rangordnades efter hur många andra webbsidor som länkade till dem.

    Reply
  17. Hmm. Metro.se hade läsarkommentarer 1997, långt före svd. Visserligen bara på kolumnerna, men ändock. Mattias Svensson, Johanne Hildebrand och Lisa Marklund drog i allmänhet in flest kommentarer.
    sakari pitkänen

    Reply
  18. Hur hittar man de intressanta kommentarerna bland rättshaveristernas pladder och glåpord?
    NY Times har testat att lägga ett menyval till kommentarerna. Där väljer du om du vill se
    – alla kommentarer
    – de av redaktionen utvalda
    – de av läsarna själva mest favoritade.
    Se ett exempel här: http://bit.ly/CL5o

    Reply
  19. Att ha artikelkommentarer till sina artiklar är väl en sak.
    Att använda dem och interagera med dem är ett måste annars blir det skräp.
    Kolla på Anna Müllers artiklar i MacWorld! Hon törs svara och resonera med oss nördar efter att hon skrivit. Det är tufft och förtroendeingivande för mig som läsare.
    Artikelkommentarer borde också bli mer öppna gällande identitet. Något som kommer med automatik vad tiden lider med Facebook och Googles Id'n. Integrera mera!

    Reply
  20. Trädstruktur på kommentarer är inte en bra lösning. för de flesta användare löser inte det problemet med bristen på överblick. Den tillför en annan sorts svåröverskådlighet.
    Vi kan också se att trådade kommentarsfunktioner används mindre.
    Bättre alternativ är sannolikt filter av några olika slag – se posten nedan.

    Reply
  21. Fler och fler tidningar vänder blicken mot externa kommentarssystem som Disqus, där finns väldigt bra funktioner för ranking. Det fina där är att det inte bara är den enskilda kommentar som rankas utan den får med sig ett “arv” från författarens ranking också. Om du lägger markören över min bild här och väljer ”Expand” så ser du lite av det.

    Reply
  22. Ja, bra och OK, Martin. Vi är square. Men mitt intryck av ditt inlägg – vilket också en del kommentatorer tolkat det som – är att krisen är självförvållad, och kunde undvikits med högre interaktivitet. Men den ekonomiska krisen är en stor, strukturell fråga och löses inte med allmänna bekännelser till interaktivitet och nya gadgets. Sen är det givetvis så att en allmän öppenhet inför ny teknik är nödvändig om etablerade mediespelare ska kunna införliva nya intäktskällor.

    Reply
  23. Bra text! Det finns ju även gott om kommersiella exempel på samma ovilja till förändring från mediehusen som man nu tvingas betala för. Många lokaltidningar har gjort allt för att skydda radannonsering i papper och inte velat flytta ut den till nätet. Och tappade den därmed till bland annat blocket.

    Reply
  24. Du talar om strukturer som något utanför medieföretagen; snarare är de ju själva en del av dem.
    Krisen, i t ex USA, ÄR till stor del självförvållad och bygger till stor del på bristande innovation och utveckling. Det är vad att “lyssna och interagera” handlar om: kundinsikt, läsarinsikt och förmåga att tänka nytt, utifrån marknadens nya behov – inte att leva kvar i det förgångna.
    Du förminskar interaktivitet till enbart artikelkommentarer och påstår utifrån det att hela artikeln är löjligt dravel. Då är det svårt att komma längre i diskussionen. MJ

    Reply
  25. Jaha, så enligt dig ÄR krisen i USA självförvållad. I förra inlägget påstod du att den _i Sverige_ INTE är det. Menar du att det skulle vara en avgörande skillnad mellan oss och dem? Vilket sammanträffande att intäktskrisen sker samtidigt då?
    Tänk nu. Det är som med arbetslöshet. Visst, den kan alltid sägas vara självförvållad, det går alltid att fixa ett jobb. Jag har t.ex. själv aldrig varit arbetslös, kanske för att jag är innovativ, troligare för att jag fnaskar med vad som helst vid behov. Betyder det att arbetslösheten inte finns? Knappast.
    Du har förväxlat mikroperspektivet med makroperspektivet, Martin.
    (För att vinna kred bland Web 2.0-gänget, törhända?)
    Därför kvalar inlägget in som dravel. Krisen är strukturell.

    Reply
  26. Många bra poäng, men när det handlar om att jämföra Sverige med USA är det vanskligt. Visserligen kommer allt det nya från väst – ofta – men samtidigt är inte papperstidningsläsning där allmän gods på samma sätt som här.

    Det kanske är en idé att jämföra med de nordiska grannarna istället. Danmarks press låste tidigt artiklar på nätet – t ex hittar inte nyhetssöktjänster såsom Meltwater material från Danmark utan att betala eller ta till pappersversionen (klippa och klistra…nej, klippa och skanna heter det…) Därutöver krävde ju deras journalistförbund tidigt att alla som bloggar under tidningarnas bloggforum betraktas som tidningens ansvar.

    Och tidningsläsande måste ju relateras även till andra värden än bara affärsmodeller, t ex är ju Finland ett land där man traditionellt läst tidningar och kanske inte ger upp sin pappersbilaga lika lätt eftersom det är en del av tradition och kultur. Medieguru Samir Husnia intervjuades i helgen i Helsingin Sanomat just om samma fråga och hans analys går stick i stäv med de svenska. Han säger att vi vill hålla i papperstidningen vi som alltid har gjort det. Att vi vill äga vår tidning, inte bara titta på den på skärmen.

    Men personligen undrar jag över den här diskussionen. Varför ska webbtidningar få betalt av läsare när de själva egentligen hämtar in allt mer av innehållsmaterialet gratis? Även de kvalificerade sajter – det gäller ju såväl Newsmill, Second-Opinion, (Mindpark här antar jag också), Politikerbloggen, Makthavarbloggen, osv. lägger ut gratisproducerat material av landets vassaste hjärnor och snabbaste tangentbord. Landets mest namnkunniga tyckare och vetare spottar ur sig artikel efter artikel gratis – och dessa lyfts ju sedan på de traditionella mediernas webbsidor (och även på tv).

    Det kanske handlar om utbud och efterfrågan – när utbudet av journalistik översvämmar från alla håll så är det väl onödigt för någon att betala för det. Därmed är vi i ruta ett: vad är det som inte “alla” kan producera och som vi behöver betala för?

    Jag tror att svaret är: filtrering, kvalitetssäkring och vetenskaplighet. Det är inget man snickrar ihop i hemmabloggen själv. En redaktion som gör ett urval åt mig i twitterhelvetet, journalister som är kunniga i källkritik och går inte på första bästa blogghets som “nyhet” utan kollar källor, ställer frågan “vem är avsändaren egentligen” och “varför skrivs om detta just NU?” samt vetenskapare som faktiskt testar sina teser enligt rationalitetens regler och kan leverera något mer övergripande och allmängiltigt om vår samtid än bara “jag känner att… ” Med andra ord klassisk välgjord vetenskapsjournalistik.

    Men tyvärr tror jag att journalistiken har solkat sitt eget varumärke och det tar lång tid att bygga upp det. Vi kommer nog att få leva i den här oändliga kolumnvärlden framöver både när vi öppnar papperstidningen eller läser bloggar.

    Story telling time.

    Reply
  27. Att det finns kommentarer är en sak, men finns det tidningar där journalisterna faktiskt deltar i diskussionen?

    Det är något jag verkligen saknar i svenska dagstidningar, även om jag ser problemet med det. Journalister går vidare när de publicerat, till nästa story. Men de behövs i samtalet för att lyfta det till en högre nivå. Var finns de journalister som gör det redan nu? Till nyhetsartiklar.

    Reply
  28. Det är värre än så. Jag vet många tidningar som har en uttalad policy att journalisterna INTE SKA delta i diskussionen. Det finns en argumentation som bygger på att det är utgivaren som ska föra tidningens talan mm, osv, etc – men jag tycker precis som du att det är platt.

    Som jag sa till mina författare idag: ”På nätet måste man vara en god vän”

    Reply
  29. Exakt, mycket enkelt för SvD-chefen att slå sig för bröstet när sanningen är att han jobbar på en tidning som inte tillräckligt många tycker är köpvärd. Utan presstöd skulle Jönsson vara fd redaktionschef rätt snabbt.

    Reply
  30. Mycket enkelt för SvD-chefen att slå sig för bröstet när sanningen är att han jobbar på en tidning som inte tillräckligt många tycker är köpvärd. Utan presstöd skulle Jönsson vara fd redaktionschef rätt snabbt.

    Reply
  31. Tänkte peta in två exempel här när det gäller kommentarer, som båda lyfter läsarreaktionerna ur åsiktsträsket.

    Gawker.com gör ett – delvis – redaktionellt urval av kommentarerna, och gömmer övriga (som går att se om man vill, tryck på ”hidden threads” längst ner). Kolla vilket flyt och driv det blir i kommentarsfältet:
    http://gawker.com/5345210/#

    Sen reportern som följer texten i mål – och väntar in publikens reaktioner. I Sverige finns få som tar läsarkontakt på sånt allvar som Erik Niva och Simon Bank på deras gemensamma blogg. Kommentarerna får sin kommentar, och nivån lyfter. Här en vanlig torsdag, då Niva svarar på alla 50 kommentarer:
    http://snurl.com/bankoniva
    Men detta är deras blogg, det är sällan deras vanliga texter på nätet går att kommentera.

    Reply

Leave a Reply to JonasCancel reply