Jag är orolig. Hat och hot mot kvinnor är så klart fullständigt oacceptabelt. Jag blir precis lika ledsen och upprörd som alla andra när jag hör hur hatet mot kvinnor låter 2013.

Men jag menar att allt hat är ett problem. Och det är helt underordnat i vilken skärningspunkt och i vilken kanal det uppstår, sprids, eller bekämpas. I vår geografiska och tidsmässiga närhet har vi till exempel fått uppleva ett fruktansvärt hat när gamla grannar vände sig mot varandra i forna Jugoslavien. Internet fanns knappt, hatets ursprung var könsneutralt.

Den debatt vi nu ser som en fond till kvällens Uppdrag granskning riskerar att bli helt skev. Det jag ser omkring mig är ett fokus på

  1. Hatet på nätet
  2. Mäns hat mot kvinnor
  3. Hat som ett större problem

Det är tyvärr nog att betrakta som en grundregel att en stor och publik debatt aldrig lyckas hålla många bollar i luften samtidigt, sällan klarar av att vara särskilt komplex. Den här debatten kommer, enligt min erfarenhet, aldrig att nå ner till det djup där vi faktiskt har kärnan. Vi kommer aldrig ner till den tredje punkten på agendan.

Riskerna med detta är i förlängningen två. Dels att vi genom att söka bota symptomen (i det här fallet ett antal män som skriver hatiska meddelade till kvinnor) låter cancern – hatet som en grundvärdering – bita sig fast ännu hårdare. Dels att vi faktiskt ställer till större skada genom att vidta åtgärder som i grunden förändrar internets möjlighet att göra gott, och att komma åt det grundläggande problemet.

Jag tror nämligen att kommunikation mellan människor i grunden är gott. Att fri kommunikation är ännu bättre. Och att internet är vår bästa möjlighet att åstadkomma det. Läs tex vad generalsekreteraren i Amnesty säger om kampen mellan gott och ont på nätet. Eller läs vad 16-åriga Björk Mirjamsdotter skriver, när hon berättar om vad internet betytt för henne. I samma serie om näthatet i Expressen skrev jag själv om nätet som en del av lösningen, snarare än problemet. Exakt samma debatt då som nu, bara två år senare. Och den här gången känns det som många, även normalt eftertänksamma människor, är beredda att kasta ut babyn med badvattnet.

Får jag påminna om att vi aldrig pratar om pappershat för den dynga som sprids via postverket?

Och det pekas finger. Jag måste tydligen erkänna att ”näthataren” finns inom mig. Jag är ledsen, Fredrik, men det kommer aldrig att hända. Jag är ingen hatare. Punkt.

Däremot ställer jag gärna upp på det du skriver på slutet i din text, om att visa civilkurage. För det är precis så här det är

Erfarenheten säger också att om någon vågar markera när någon utsätts för kränkande behandling kommer fler att ansluta. Då är första bollen i rullning. Låt oss börja där.

Grejen är att jag alltid markerat – både digitalt och i den fysiska världen. Jag vill inte göra skillnad på de två världarna lika lite som jag vill peka ut ett ”veckans hat” som jag ska bekämpa. Jag drar allt hat över en kam, och visar civilkurage mot det var helst det dyker upp.

Tar mig friheten att klippa in ett citat från Stefan Hallgren, i en diskussion på Facebook.

Resten av oss, som inte hatar, har i och med Internet fått kraftfulla verktyg att diskutera de som hatar och även synliggöra dem och nå källan till varför de hatar. (De är inte så osynliga som de tror om de lagförs.) Att fokusera på distributionskanalen som ”felet” när det egentligen är samhällets oförmåga att ta hand om de sjuka eller frustrerade individer som är bekymret är helt fel. Det är som att ta på sig en ögonbindel när man står framför en mördare och hoppas att hen därmed försvinner. Anonymiteten är det samma sak med. Att tafsa på den är också fel medicin och går emot intentionerna i flera av våra mest grundläggande lagrum. Okunskap eller bekvämlighet får aldrig bli anledningen till att vi skapar ett kontrollsamhälle. Ändamålet helgar inte medlen. Not by a far. Livsfarligt.

Uppdatering: Se programmet från Uppdrag granskning. Det var långt över förväntan, och mycket bättre än debatten varit hittills. Hoppas att den efterföljande debatten lyckas ha samma helhetssyn. Jag tycker också du ska läsa Mymlans inlägg med konkreta tips mot näthatet. Klockrent.

Och du, polisanmäl hoten. Lova det!

Bildcred: CC BY-NC-SA artnoose/Flickr

BTW, det här blev dagens lite annorlunda #blogg100-inlägg. Frågan om #näthat var helt enkelt så viktigt att det fick ta all ledig tid.

Ursäkta röran.