Jag är orolig. Hat och hot mot kvinnor är så klart fullständigt oacceptabelt. Jag blir precis lika ledsen och upprörd som alla andra när jag hör hur hatet mot kvinnor låter 2013.
Men jag menar att allt hat är ett problem. Och det är helt underordnat i vilken skärningspunkt och i vilken kanal det uppstår, sprids, eller bekämpas. I vår geografiska och tidsmässiga närhet har vi till exempel fått uppleva ett fruktansvärt hat när gamla grannar vände sig mot varandra i forna Jugoslavien. Internet fanns knappt, hatets ursprung var könsneutralt.
Den debatt vi nu ser som en fond till kvällens Uppdrag granskning riskerar att bli helt skev. Det jag ser omkring mig är ett fokus på
- Hatet på nätet
- Mäns hat mot kvinnor
- Hat som ett större problem
Det är tyvärr nog att betrakta som en grundregel att en stor och publik debatt aldrig lyckas hålla många bollar i luften samtidigt, sällan klarar av att vara särskilt komplex. Den här debatten kommer, enligt min erfarenhet, aldrig att nå ner till det djup där vi faktiskt har kärnan. Vi kommer aldrig ner till den tredje punkten på agendan.
Riskerna med detta är i förlängningen två. Dels att vi genom att söka bota symptomen (i det här fallet ett antal män som skriver hatiska meddelade till kvinnor) låter cancern – hatet som en grundvärdering – bita sig fast ännu hårdare. Dels att vi faktiskt ställer till större skada genom att vidta åtgärder som i grunden förändrar internets möjlighet att göra gott, och att komma åt det grundläggande problemet.
Jag tror nämligen att kommunikation mellan människor i grunden är gott. Att fri kommunikation är ännu bättre. Och att internet är vår bästa möjlighet att åstadkomma det. Läs tex vad generalsekreteraren i Amnesty säger om kampen mellan gott och ont på nätet. Eller läs vad 16-åriga Björk Mirjamsdotter skriver, när hon berättar om vad internet betytt för henne. I samma serie om näthatet i Expressen skrev jag själv om nätet som en del av lösningen, snarare än problemet. Exakt samma debatt då som nu, bara två år senare. Och den här gången känns det som många, även normalt eftertänksamma människor, är beredda att kasta ut babyn med badvattnet.
Får jag påminna om att vi aldrig pratar om pappershat för den dynga som sprids via postverket?
Och det pekas finger. Jag måste tydligen erkänna att ”näthataren” finns inom mig. Jag är ledsen, Fredrik, men det kommer aldrig att hända. Jag är ingen hatare. Punkt.
@veronicasvard Ja, sant. Är inne på det lite i inlägget, hur även “den gode mannen” måste börja se att “näthataren” finns även inom honom.
— Fredrik Wass (@bisonblog) February 5, 2013
Däremot ställer jag gärna upp på det du skriver på slutet i din text, om att visa civilkurage. För det är precis så här det är
Erfarenheten säger också att om någon vågar markera när någon utsätts för kränkande behandling kommer fler att ansluta. Då är första bollen i rullning. Låt oss börja där.
Grejen är att jag alltid markerat – både digitalt och i den fysiska världen. Jag vill inte göra skillnad på de två världarna lika lite som jag vill peka ut ett ”veckans hat” som jag ska bekämpa. Jag drar allt hat över en kam, och visar civilkurage mot det var helst det dyker upp.
Tar mig friheten att klippa in ett citat från Stefan Hallgren, i en diskussion på Facebook.
Resten av oss, som inte hatar, har i och med Internet fått kraftfulla verktyg att diskutera de som hatar och även synliggöra dem och nå källan till varför de hatar. (De är inte så osynliga som de tror om de lagförs.) Att fokusera på distributionskanalen som “felet” när det egentligen är samhällets oförmåga att ta hand om de sjuka eller frustrerade individer som är bekymret är helt fel. Det är som att ta på sig en ögonbindel när man står framför en mördare och hoppas att hen därmed försvinner. Anonymiteten är det samma sak med. Att tafsa på den är också fel medicin och går emot intentionerna i flera av våra mest grundläggande lagrum. Okunskap eller bekvämlighet får aldrig bli anledningen till att vi skapar ett kontrollsamhälle. Ändamålet helgar inte medlen. Not by a far. Livsfarligt.
Uppdatering: Se programmet från Uppdrag granskning. Det var långt över förväntan, och mycket bättre än debatten varit hittills. Hoppas att den efterföljande debatten lyckas ha samma helhetssyn. Jag tycker också du ska läsa Mymlans inlägg med konkreta tips mot näthatet. Klockrent.
Och du, polisanmäl hoten. Lova det!
Bildcred: CC BY-NC-SA artnoose/Flickr
BTW, det här blev dagens lite annorlunda #blogg100-inlägg. Frågan om #näthat var helt enkelt så viktigt att det fick ta all ledig tid.
Jag tror inte på att vi alla ska behöva känna oss som vare sig näthatare eller hatare, gå med något slags hundhuvud, bli Jesus och ta på oss skulden för andras gärningar. Detta har vi inget att vinna på. Däremot tror jag det är viktigt att förstå att vi alla är människor och att antagligen var och en av oss kan förvandlas till riktigt obehagliga typer om vi bara utsätts för ”rätt” triggers. Ju bättre vi förstår det, desto bättre bör vi bli på att kunna motverka hatet.
Och självklart, kommunikation gör skillnad!
Det jag skulle vilja se är hur man i så fall ska angripa det. Som jag skrev i Bubblan, det riskerar att bli en “Du måste vara snäll och inte hata”-debatt för att man inte får peka ut specifika problem. I det här fallet när det gäller kvinnor. Är problemet att man just pekar ut hat mot kvinnor, eller är det “näthat” som är problemet?
Att man inte pratar om samma problem med Posten tror jag beror på ren och skär volym. Andelen rättshaverister som orkar ta reda på adressen, skriva ett pappersbrev och posta det är färre, för tröskeln är högre. Jag är ändå övertygad att om man sammanfattat fysiska brev som skickats till manliga och kvinnliga journalister så skulle mönstret upprepa sig även där, men i mindre skala. Att man pratar om det här nu beror på att det som tidigare var en snöboll nu är ett snöberg, helt enkelt.
Sen håller jag inte med om att “fler kommer ansluta”. Min erfarenhet är att om det är anonymt så kommer några ansluta, men än fler säga mot dig. Jag skulle säga att det är hugget som stucket om ett påpekande att någon går över linjen resulterar i att man själv blir attackerad, att man själv hamnar i en evighetsdiskussion som slutar med ännu ett bevis på att Godwins lag är sann, eller att folk håller med och det stannar där.
Jag ser också att hatet (och nu lämnar jag Jugoslavien helt därhän, för situationen där kan inte förenklas till “hat” i den bemärkelse vi pratar här) är enklare på distans. Det är lättare att avhumanisera och demonisera en meningsmotståndare man inte ser, att läsa in saker som är värre och skapa sig fantasier om hur vidrig och dum den VARELSEN är (för det är ingen människa i det läget). Jag vågar påstå att 99% av dem som hatar på distans aldrig skulle formulera ens ett pip i verkliga livet, framför allt inte inför publik. Så det digitala skiftet innebär att vi behöver förhålla oss till människor som levande, kännande varelser även när vi inte ser dem/känner dem personligen. Det är något jag tror kan komma ut från en debatt om det här.
Så jag ser några av dina poänger, men jag förstår inte vad alternativen är. Jag kan ha tillit till processen, men i det här fallet tror jag inte att processen gynnas av att inte göra något alls. Jag tror att göra något gynnar mer.
Jag skulle vilja se ett uppdrag granskning ikväll som handlade om hatet som samhällsproblem och som visade på alla dess nyanser. Hat mot kvinnor, hat mot invandrare, hat mot bögar. Hat i kommentarsfält på internet, hat i ledarestick på den fina morgontidningen hat på gatan kl fyra på morgonen.
Som satte fingret på problemets puls, att alltför många människor har för låg tolerans mot skillnader och för långt avstånd till empatin.
Sedan kunde man gjort en hel serie av hur det här hatet motverkas på olika sätt. Uppmaningen till civilkurage som Fredrik avslutar med tycker jag tex är suverän som en påminnelse. Tänk om vi kunde visa vilken effekt det har. Eller om vi kunde få se hur rättsystemet skulle kunna fungera, hur de lagar vi har idag i allt väsentligt redan räcker och hur vi ska göra för att polisen ska kunna åstadkomma mer, hur domstolar och vårdinrättningar ska kunna göra sitt jobb bättre.
Jag tror också att ”göra något” gynnar mer. Det är vi helt överens om. Men jag tror det finns en poäng i att göra rätt saker.
Nu förstår jag dig, och jag håller med. Men UG har – på gott och ont – ett angreppssätt som kräver en specifik vinkel. Och när jag tänker efter så hade man kanske kunnat hålla det till “hat mot kvinnor i offentligheten” och inte fokusera enbart på det hatet som kommer via digitala kanaler utan även via Posten och telenätet. Jag håller med dig att “näthat” är fel ord och ser risken att fokus hamnar på “nät” och inte “hat”.
Inte för att jag tror att det stämmer, men i ditt inlägg argumenterar du lite som en VKM (vit kränkt man). Frågar du mig så är argumentet att hatet redan fanns i samhället inte ett motargument till varför man bör diskutera hur vi minskar hatet mot mot specifika grupper, av specifika grupper. Båda är viktiga frågor, men grundar sig i olika samhällsstrukturer. Att det förekommer hat och hatets ursprung är en fråga. Vilka det är som får ta mot hatet och vad det bygger på är en annan.
Men alltså, att göra VKM till en akronym är ju bara ännu ett sätta att hata. Det är direkt förnedrande, och du gjorde dig precis till en del av problemet. I min bok. Sorry, tappade intresset helt.
Det var förvisso lågt av mig att jämföra dig med vkm, det ber jag om ursäkt för, jag känner inte dig och ska inte uttala mig efter enbart ett inlägg du skrivit. Men din argumentation brister fortfarande då du både jämför det lilla med det stora och sätter problemet i en falsk dikotomi. Jag gillar ofta det du skriver om kommunikation, men vill också gärna påpeka när du brister i argumentation. Hoppas det är lugnt.
Problemet var inte att du jämförde mig med ”vkm”, problemet är att du tycker det är ett ok begrepp att använda i diskussionen överhuvudtaget.
När det gäller sakfrågan så menar du att det ser ut på ett sätt, och att det saknas samband. Jag håller inte med. Jag har inte försökt skapat någon diktomi, snarare tvärtom.
Du tror att dagens uppdrag granskning kan leda till en allt skevare debatt, eftersom det finns ett större problem som vi inte pratar om, det allmänna hatet som gror i samhället, har jag fel? Eller är det bara prefixet “nät” i “näthat” du motsätter dig. Om det är det allmänna hatet du vill att vi ska prata om kan jag inte låta bli att tänka “det är synd om männen också” och åter dra en liknelse till vkm-argumentation. Om det handlar om ett prefix som kan få negativa konsekvenser är jag helt med dig, då jag själv är en professionell digital kommunikatör.
Att sätta epitet som tex “vit kränkt man” i ett försök att diskvalificera andras åsikter, skapa distans och nedvärdera dom som människor är en rätt stor del av problematiken som diskuteras. Strukturalism fungerar för övrigt dåligt för analys, det är uppenbart av den svenska diskursen kring det att det vilseleder och därmed bidrar till polarisering och hat snarare än att upplysa och bidra till några verkliga förbättringar.
Jag nedvärderade inte någon, nu pådyvlar du mig dina tankar om vad en vit kränkt man är, det är inte heller bra. Men jag förstår vad du menar. Min poäng var nog mer att det finns en viss internetdiskurs där vkm, likt ditt sätt att se det som något nedvärderade, ingår som ett sätt att argumentera. Det man brukar anklaga vkm för att är just falska dikotomi och brist på kontextuell relevans. Eller hur?
Du säger det ju faktiskt själv: “Det man brukar anklaga vkm för att är just falska dikotomi och brist på kontextuell relevans.”
Var blir funktionen av ett sådant begrepp måntro?
Det är i det aktuella fallet ingen falsk dikotomi, ett obalanserat fokus på någon enskild del kommer att ge en del otrevliga negativa konsekvenser, det blir snabbt oförenligt med tjafs som humanism och människors lika värde. Faktiskt. Jag tror att en korrekt beskrivning vore att i stort sett allt gott som kan uppnås kan uppnås inom ett helhetsperspektiv. Ty mängden åtgärder som fungerar i ett partikulärt perspektiv och som inte ryms inom ett helhetsperspektiv, för en sådan icketom mängd existerar, kommer i huvudsak vara negativa eller nettonegativa.
Jag vill adressera kommentaren av Micke här nedan med att konstatera att många av de hemska hot vi kommer att få ta del av ikväll kommer från vykort och kontantkorts-SMS. Man pratar ofta om anonymiseringen framför en dator, men för rättshaverister av den sort som tas upp ikväll är det vida känt att vykort och SMS från kontantkort är betydligt svårare att spåra. Så jag tycker att Joakim Jardenberg lyckats att spika problemet med ordet “näthat” tämligen exakt härovan, det är inte bäraren som är problemet utan källan.
Jag vågar satsa 50 dollar till Kiva.org att andelen hat i kommentarsfält/via digitala kanaler står för minst tre fjärdedelar av totalen. sen kanske de grövsta kommer via sms från kontantkort/via vykort, men det är inte majoriteten. Tröskeln är viktig.
Det intressanta ur ett digitalt-kommunikationsperspektiv är vilka som som yttra sig och på vilket sätt digitala kanaler ger företräde till en hierarkisk yttranderätt som vi inte ser lika tydligt i någon annan kanal.
Här är ett citat från en av mina bloggkollegor Björn Friden fd ledarskribent på Aftonbladet och grundare av Alliansfritt Sverige:
“Har nu varit en rätt högljudd debattör i över sex år. På nätet och i tidning. Inte ett hotfullt, kränkande eller vidrigt mejl, brev eller meddelande har jag fått. Misstänker att det hänger ihop med att jag är vit, man, hetero och har god socioekonomisk bakgrund.
Jag är helt enkelt en sådan som ”får” yttra sig.”
Jag ser din poäng Joakim och håller med till mångt och mycket… Men du skriver att “…kommunikation mellan människor i grunden är gott. Att fri kommunikation är ännu bättre. Och att internet är vår bästa möjlighet att åstadkomma det.”. Klippet om “Män som näthatar kvinnor” är enligt mig just detta – fri kommunikation. Istället för att tysta ned debatten som uppstår kan vi väl låta den ta sin gång och se till att underlätta för ALLA att komma till tals? Onekligen har klippet även lyckats väcka andra viktiga frågor, så som de tre du tar upp (1. Hatet på nätet 2. Mäns hat mot kvinnor 3. Hatet som ett större problem). Det är tre frågor som alla förtjänar eftertanke och plats på internet! Diskussion är viktigt! Det kan vara jobbigt, men jag tror att den känslan oftast uppstår när budskapet vi tar in når en öm punkt. Frågan om mäns näthat mot kvinnor är på tapeten idag, i morgon är det kanske en annan fråga…? Det är DET som är det fina med ett uppkopplat och snabbt informationssamhälle! Jag håller med om att publika debatter sällan löser problem eller kommer till kärnan. Men de tjänar ett annat syfte enligt mig. Genom klippet eller kvällens program kommer med säkerhet ett gäng ungdomar, tillhörande den nya generation, för första gången få upp ögonen för ämnet. Hur det påverkar dem eller hur å vida det som sägs ettsar sig fast i minnet på dem kan vi inte veta. Jag tror dock att detta är en STOR funktion och ett ansvar som traditionell media fortfarande har. Jag hoppas att kvällens program modereras på ett bra sätt så att vi kan undvika en del av den skevhet som du som jag är bekymrad över. Bra text Joakim! :)
Men den flyktigheten är också problemet. Med fokus på ett område av problemet kommer vi aldrig åt lösningen. Hatet blir som en klump slime som bara glider undan och anpassar sig efter var det just för stunden är mest tryck.
Ser din poäng absolut! Men i själ och hjärta vill jag ändå tänka att det MÅSTE finnas något vi kan göra. Att göra, reagera och reflektera (hur flyktigt det än är) MÅSTE vara bättre än tystnad! Det är genom debatt och ifrågasättande som jag tror och hoppas att vårt tillsynes demokratiska och “jämlika” samhälle kan fortsätta att utvecklas och vara ett föredöme för andra grupper och samhällen.
There’s always room for improvement! ;)
“cancern – hatet som en grundvärdering”
Håller inte med om vad som är cancern i den här typen av hat. Cancen är manliga ideal och manlig kultur. Ojämställdhet. Det drabbar såklart även män, och på andra “arenor” än nätet. Men är ett problem värt att belysas i sig självt.
Groupishness must be managed. Before it gets toxic
Jag tycker att du förenklar. För många är Internet något annat än det är för dig. För många är nämligen Internet liktydigt med att få vara anonym. Det är liktydigt med att hata utan att stå för sina åsikter i verkliga livet. Dessutom finns det miljöer på nätet där män samlas och triggar varandras hat. Genom att tillhöra dessa miljöer formas du till en hatisk person. Jag tänker exempelvis på Avpixlat och Flashback.
Jag menar att detta kan knytas till den sociologiska teorin om deindividuation, alltså samma fenomen som får soldater att döda oskyldiga barn och kvinnor i krig. Jag anser att mediet i sig är ett problem. Anonymiteten är som uniformen i krig. Förbanden är de hatiska nätsajterna. Män hatar därför att de vill vara en del det egna förbandet. Jag har tidigare skrivit om det här: http://www.webbstrateg.nu/anonymitet-internet-och-ansvarsskyldighet/
Vi kan inte blunda för hatet bara för att vi gillar Internet. Jag är inte alls främmande för att rensa upp på nätet bland hatsajter. Vår nuvarande lagstiftning är tandlös och riskerar att underminera vårt rättsmedvetande. Om det är okej att bete sig som dessa hatiska herrar gör, vad är då inte tillåtet enligt polis och åklagare? Hur kan man ta våra lagar om förtal på allvar när en tråd på Flashback aldrig hamnar i en rättssal?
Att du inte kan se att vi alla är delar av samma strukturer är problematiskt tycker jag. En distanslöshet. Och ja, jag menar både hatstrukturer och kärleksstrukturer, i brist på bättre beskrivning.
Försök igen förklara så jag förstår varför jag ska se att “näthataren” finns även inom mig? Jag tycker det är en vidrig anklagelse. Varför vill du tvinga mig att identifiera mig med något jag inte är?
Jag gör i så fall samma anklagelse mot mig själv och alla andra i hela världen. Så, det var väl inte så farligt? Trött på alla låtsaskränkta reaktioner. Och varför är det så viktigt att hela tiden styra bort från grundproblemet genom att säga att det inte är viktigt för att något annat är ännu viktigare. Klassiskt.
Låtsaskränkt? Nu är du ju på god väg att bli en del av problemet. Du kanske ska läsa mymlans post om hatets retorik [http://mymlanthereal.wordpress.com/2013/02/07/hatets-retorik/]
Förklara istället varför det är så förtvivlat viktigt att anklaga, att peka finger. Nej, just det. Du vill ju inte förklara. Så dumt av mig att försöka förstå.
Jag tycker det är så otroligt märkligt bara att du måste göra mig till fiende. Förstår det inte alls.
Men vänta nu, vem är det som pekar finger? Du pekar ju ditt finger på allt annat än sakfrågan, och det är väldigt oklart varför. Du har en hård ton själv, men det kanske du inte reflekterar över? SVT ska hängas för att de inte publicerar i rätt kanaler. UG ska hängas för att de inte gör program om ALLA problem samtidigt utan väljer ut specifika grejer. Det är det som gör mig både förvånad och fundersam. Jag undrar vad din agenda är? Det känns som att du driver en linje som jag inte riktigt ser motiven bakom. Du vill hela tiden flytta fokus från det som debatten handlar om och lösningen på det, till att peka på att hat är ett generellt problem (självklart). Men varför kan vi inte fokusera på delar av ett större problem? All förändring sker ju i det lilla, i de små besluten, inte i jättestora svepande diskussioner.
Sorry om jag lät onödigt raljerande och pekade finger. Jag är bara lite förbluffad över hur hårt du driver en linje bort från grundproblemet. Och varför det är så viktigt för dig att tona ner den aktuella frågan för att styra det mot ett större problem med hat på nätet (som givetvis också finns och är värd uppmärksamhet, men som inte behöver stå emot varandra).
Sen vill jag återvända till diskussionen om strukturer. Jag hävdar fortfarande att så länge män vägrar se sin egen roll och sina egna beteenden som en del av en större struktur så kan vi inte komma någon vart med vare sig jämställdhet eller en förbättrad och mer förlåtande mansroll, som inte bygger på machoideal och hårdhet. Det är win-win för både män och kvinnor om vi lyckas.
Den vanligaste frågan från dig först, den om min ”agenda”. Den är väl glasklar, jag uttrycker det rakt på i min text ovan: jag är rädd för att en skev debatt ska slå mot det fria och öppna nätet. I en värld full av hat och motsättningar ser jag att vår bästa chans är att använda alla demokratiserande och förmänskligande redskap vi kan. Nätet är idag, och framöver, viktigt i den processen. Det är märkligt att det ska behöva misstänkliggöras, när jag är så vidöppen med det. Du kan tycka att jag har fel, men jag förstår egentligen inte vad det är du undrar och ifrågasätter i mitt agerande. Det finns inga dolda motiv.
När det gäller min ton så vet jag inte riktigt var du ser att jag ”hänger” någon. Jag har synpunkter på på SVT och UG, men det är ju inget nytt. Frågan om en mer publik public service har jag drivit länge. Det vet du. Att jag tycker att UG kunde gjorts annorlunda betyder väl inte att jag kräver att de ska hängas. Att jag tycker att det här http://www.flickr.com/photos/jocke66/8452939579/ är tveksamt kommunicerat av ett viktigt samhällsprogram betyder inte att jag kräver någons avgång. Jag måste väl få tycka? Varför har du problem med det?
När det gäller grundfrågan så anser jag att jag har förklarat vad jag anser att fel med att gå på en delmängd av problemet. Du menar att jag driver frågan hårt bort från grundproblemet, jag menar att det är precis tvärtom. Där får vi nog helt enkelt vara överens om att vi inte är överens. Om du tittar på hur jag argumenterat för det så kan du väl knappast hitta något fel? Jag har inte attackerat någon som tycker annorlunda, inte trollat runt på nätet, inte gjort något mer än haft en avvikande åsikt om förträffligheten i det valda tillvägagångssättet i mina ”egna” kanaler. Jag har inte försökt dämpa den andra debatten. Eller?
Till sist, jag blir fortfarande inte klok på varför jag ska tvingas se min egen roll och mitt eget beteende som en del av större struktur. Jag säger inte för ett ögonblick att sådana strukturer inte finns, men jag hävdar med bestämdhet att jag har all möjlighet att råda över både min roll och mitt beteende i förhållande till den strukturen. Det försöker jag göra. Varje dag.