Nej, Monica Lewinsky mobbades inte till döds, men hon berättar om andra som gick det ödet till mötes. Och jag vet inte om hon har rätt i att hon var den första som drabbades av utstuderad mobbing från traditionella medier i digitala kanaler. Men jag vet att hon berättar en oerhört gripande och väldigt relevant historia från ett personligt perspektiv som får mina ögon att tåras. Klicka nedan för att starta videon.

Jag håller inte med om alla hennes slutsatser om nätmobbing, utan jag menar att vi har ett ansvar att i första hand arbeta mot det faktum att folk mobbar över huvudtaget – oavsett var det händer och hur det sker. Men det är en mindre del av den här skakande berättelsen, och ett ständigt pågående arbete. Det jag tar med mig är istället, och framför allt, den här formuleringen:

”Imagine walking a mile in someone else’s headline”

Med en enda enkel mening sätter hon fingret på det som jag ser som den lägst hängande frukten när det gäller att hitta tillbaka till ett bättre klimat mellan oss människor. Inte specifikt på nätet, inte specifikt för sociala medier, utan snarare i den roll som de stora medierna fortfarande spelar i att sätta tonen. Jag garanterar att jag hittar färre exempel på förödmjukelse i mitt twitterflöde eller på min facebookvägg än jag gör i den Hänt i veckan som ligger på bordet hos frisören. Eller i den aftonbladet.se som jag möter på nätet varje dag.

Monica Lewinsky pratar om hur allt började, och om hur klickjakten driver oss utför det sluttande planet. Jag tycker vi måste prata mer om de traditionella mediernas ansvar i att hitta tillbaka. Och låt mig vara övertydlig; då handlar det inte om att skruva upp tonläget via Trolljägarna eller uthängningar med ivrigt bistånd från sådana som Researchgruppen. Det är ju bara mer, med Monicas ord, ”Public humiliation as a blood sport”. Det handlar istället om att ta ansvar för sina egna rubriker. På riktigt.

Några länkar med reaktioner på hennes modiga framträdande

Foto: James Duncan Davidson/TED


... och det här inlägget är #021 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;) 

Ursäkta röran.