En diskussion på Facebook – var annars – om vilka man väljer att vara Facebook-vänner med fick mig att formulera min policy så här.
Men hur får man någonsin nya vänner om man bara släpper in sådana man redan känner? Offline, eller online är väl samma sak: man ger folk en chans. Funkar det, cool, en vän till. Funkar det inte alls, uncool, då blockar man dem. Mellanläget? Inget problem, det märker man ju inte av liksom.
Jag vet att många har problem med det här så jag respekterar frågeställningen – men ofta känns det som man kokar en onödigt tunn soppa av något som egentligen är ganska enkelt.
Hur tänker du?
Och jag lade till det här i nästa andetag
Det enda nätverk jag *inte* har en open door policy på är LinkedIn, eftersom det är så tungt uppbyggt på rekommendationer och sammanhang. Det känns lite som ett ansvar att ta, på annat sätt i de lite lösare och mer ”make it up as we go along” nätverken.
Så har vi en relation kan vi vara hopkopplade på LinkedIn, annars får vi hänga på Facebook och Twitter till vi är redo för nästa steg ;)
Till sist. Jag ville egentligen stoppa in den här underbara bilden, men den var lite för stor. Man vill ju inte slösa pixlar liksom.
twitter släpper jag in vem som helst. Facebook försöker jag vara ganska restriktiv med även om jag ibland önskat att jag var ännu lite mera restriktiv. Men jag rensar där (facebook) lite då o då.