Helgens Wordcamp Stockholm avslutades med talkshow, när Sweet Sunday Webcrunch sändes från Tekniska museet. Jag hade äran att vara gäst och då förväntas det en spaning. Den kom att handla om hur Open Source som ideologi idag sträcker sig långt utanför tekniken. Här är en slarvig sammanfattning av mina noteringar inför spaningen.

I korthet, öppen källkod, allt som arbetsmaterial och gemensamt skapande handlar inte längre bara om

  • nördar som hackar linux, apache, php och skapar wordpress-magi
  • eller wikipettrar som redigeringskrigar på Wikipedia

Det har blivit något helt annat, något mycket mer. En rörelse som spränger gränser och som går att hitta långt utanför #wpsthlm.

The Web is Agreement

CC BY psd, klicka för att se hela fantastiska bilden

I gamla spanarna skulle man belägga sin tes med tre bevis, om jag inte minns fel. Här är ett försök att göra precis det. Jag tar gärna emot fler förslag. Eller mothugg.

  1. INDIVIDERNA Flera av dem på oväntande ställen. Johan Grafström (SVT, numera på UR), Kristina Alexandersson (skolan, numera på .se), Magnus Kolsjö (politik/förvaltning) – för att de är cowboys på insidan! Det finns många fler, det de har gemensamt är att de aktivt arbetar med att ändra attityder. Jag är deras största fan!
  2. ORGANISATIONERNA Sedan finns det vissa organisationer som redan nått långt. Tex har eldsjälen Lars Lundqvist fått Riksantikvarieämbetet att ta täten, till och med med internationella mått mätt. Öppna API:er, Android-apps, framför allt Flickr /commons och flera fantastiska utvärderingar av Creative commons (”slutrapport” som PDF).
  3. AFFÄREN Peter Baeza är huvudlärare för IHMs nya utbildning Digital & social affärslogik. Han har skrivit ihop en ”Mall för Social Media Policy / Riktlinjer” som han delar ut med med den mest tillåtande Creative Commons-licensen.Läs mitt jubel;) När till och med affärsskolorna börjar se nyttan med att dela med sig utan krav på motprestation – då har det fanimej hänt något.

I sändningen diskuterade vi också vad det här beror på. I grunden handlar det om att jag tror vi är gjorda för att arbeta tillsammans. Det är ett normaltillstånd. Det som föder skiftet den här gången är till del kulturen, remixandet visar vägen. Men mest cred vill jag ge till tekniken – både som enabler (vi KAN jobba tillsammans) och som föregångare (vi SER att det fungerar). Eller hur?

Och den enda vägen är framåt!

Ursäkta röran.