Det är intressant att fråga sig varför Google News heter just Google News. Jag förstår hur det gick till, rent psykologiskt, förstås, men det är ändå en bra utgångspunkt för ett samtal kring den brännande frågan om vem som skall finansiera, ja, just det – vad? De flesta är nog ganska ense om att problemet inte kan vara hur vi skall finansiera tidningsbranschen eller papperstidningen, eftersom den bara är en bärare av ett värde. Det värdet – journalistiken – ligger djupt inbäddat i en industristruktur som uppenbarligen inte överlever skiftet till informationssamhället särskilt bra och det första vi ser när vi diskuterar journalistiken är just den industristrukturen, det institutionella ramverket – därav Google News. I en kontrafaktisk analys hade det varit spännande att se hur det offentliga samtalet om just den tjänsten utvecklats om Google i stället kallat den Google Journalism. Om Google inkluderat duktiga bloggare, egenpublicerad journalistik av olika slag och kanske också tillåtit journalister att använda sajten som en sorts personligt textarkiv för att sprida gamla texter så mycket som möjligt, ja, hur hade vi då uppfattat tjänsten? Som en binnikemask eller en parasit? Vad hade hänt om Google samtidigt sponsrat om och upp Pulitzerpriset och förvandlat det till The Google-Pulitzer Prize?

Du kan också lyssna på det här inlägget

Priser är intressanta av flera skäl än att de hade kunnat fungera som game-changers för Google och andra nyhetsaggregatorer. Faktum är att det går att se priser som ett svar på frågan om hur vi som samhälle skall finansiera journalistik i framtiden. Den journalist som skriver något som är så bra att han eller hon får ett stort och prestigefullt pris som Pulitzerpriset måste väl ändå sägas ha fått en ganska bra avkastning på nedlagt arbete? Inte bara själva prissumman skulle utgöra en trevlig kompensation – talarmöjligheter och annat som följer i efterglöden av priset ökar journalistens intäkter mångfalt.

Eh, ja. Men alla kan väl inte skriva i avvaktan på ett Pulitzerpris? Vad skulle det ens vara i Sverige, exempelvis? Givetvis menar jag inte heller att det är svaret på frågan om hur all journalistik skall finansieras. Men när vi inser att Pulitzerpriset är en finansieringsform för journalistik kan vi generalisera den insikten. Pulitzerstiftelsen är en icke-vinstdrivande organisation, med en betydande grundplåt i stiftelsefinansieringen. Utdelningen av priset är – som i de flesta stiftelser – relaterad till avkastningen på grundkapitalet i stiftelsen minus administration och en liten inkrementell ökning av grundkapitalet som motsvarar riskprofiler och inflationseffekter. Faktum är att stiftelsefinansiering är en fascinerande ekonomisk modell för finansiering av intressen som gränsar till eller långsamt skiftar över i allmänintressen.

Detta är också temat för Michael Massings ”A New Horizon for the News” i det kommande numret av New York Review of Books. Massing skriver:

My inquiries into the nonprofit world, by contrast, left me heartened. Here I found all kinds of excited activity. Much of it, I discovered, had been set in motion by an Op-Ed piece that appeared in the Times in late January. David Swensen, the chief investment officer for Yale’s endowment management team, and Michael Schmidt, a financial analyst there, argued that in light of the struggles of newspapers, they should consider turning themselves into nonprofit endowed institutions, like universities. ”Endowments,” they wrote, ”would enhance newspapers’ autonomy while shielding them from the economic forces that are now tearing them down.” Taking the Times as an example, they estimated that, with a newsroom costing somewhat more than $200 million a year to run, and with some additional outlays for overhead, the paper would need an endowment of around $5 billion. ”Enlightened philanthropists must act now or watch a vital component of American democracy fade into irrelevance,” they declared.

Swensenmodellen – om vi kallar den så – innebär en delvis kanske ny och litet intressant finansieringsform för journalistiken – en filantropimodell, men med särskilda garantier för oberoende i och med att stiftelsenformen tillåter insamlandet av så mycket pengar att journalistiken kan finansieras utan rädsla för påtryckningar. Konkret skulle blödande journalistikbärare begära pengar som motsvarade vad de behövde inte bara för att producera tidningen i ett par år (det skapar en stor belastning för den som driver tidningen med pågående filantropiarbete – det märkte vi på magasinet Neo som delvis drivs enligt denna modell i dag), utan tillräckligt för att få en avkastning som skulle tillåta organisationen att distribuera god journalistik kontinuerligt.Hur mycket pengar skulle det röra sig om? Det är ganska lätt att räkna baklänges. Antag att den avkastning som kan erhållas på grundkapitalet om det förvaltas konservativt är runt 5%. Då behöver tidningen en grundplåt som enkelt kan räknas ut så att verksamhetskostnaderna=0.05 gånger grundplåten. En tidning med kostnader på runt 100 miljoner för journalistik (notera att vi inte talar om tryckning m.m. nu, utan bara för den goda journalistiken i sig) skulle alltså behöva runt 2 miljarder i grundplåt.

Det låter som suveränt mycket, eller hur? Men då ska man komma ihåg att år 2008 fick Sveriges Radio och SvT 6,2 miljarder i avgiftsfinansiering. Låt oss fundera litet kring det, och vara kreativa. Antag att vi gjorde en två års ”betalningspaus” i statsägd TV och i stället satte upp stiftelser för 12 miljarder – 6 medelstora oberoende producenter av god journalistik – hur skulle det då påverka produktionen av god journalistik? Skulle vi tala om en kris i journalistiken då? För den som inte ville stänga av SvT och SR i två år – och det medges (förstås) att det skulle innebära en del utmaningar – kan dubbla licensavgifter fungera på samma sätt. Dubbla TV-licensen i två år så skapar vi förutsättningar för 6 stycken producenter av oberoende journalistik i stiftelseform.

Och givetvis skulle denna journalistik licensieras under Creative Commons eftersom vi redan betalt för den.

*

Nåväl – jag kan höra invändningarna surra. Och visst – det finns en flod med invändningar mot Swensenmodeller. Låt oss titta bara på ett fåtal:

1. Vill du verkligen ha socialiserade, statsfinansierade tidingar?

Jag vill inte ha statsfinansierade tidningar. Jag vill ha stiftelsefinansierad journalistik. Det innebär inte en socialisering. Men visst – det finns en legitim fråga här och det är ju frågan om journalistik är en sådan allmännyttig vara att den bör gemensamfinansieras på detta sätt. Det här tror jag är en i någon mening djup fråga som innehåller flera olika element. Det första är naturligtvis att etablera nyttan – är journalistik verkligen nyttigt för samhället? Det tror jag att vi kan visa ganska lätt. Vi inser intuitivt att det sannolikt är bra med en öppen diskussion och dialog av samhällets alla olika områden. Men det finns också forskning som visar att det faktiskt tycks spela roll om det finns en eller två tidningar på en marknad. När Cincinatti Post lades ned och lämnade Cincinatti med en enda återstående tidning sjönk valdeltagandet, färre kandiderade till olika offentliga tjänster och tydliga demokratiskador kunde påvisas (Se Schulhofer-Wohl, Sam and Garrido, Miguel,Do Newspapers Matter? Evidence from the Closure of the Cincinnati Post (March 2009). NBER Working Paper Series, Vol. w14817, pp. -, 2009. Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1369053). ; men jag skall medge att den som inte ställer upp på tanken att god journalistik är en sorts public good inte heller har något till övers för Swensenmodeller.

Den andra frågan är om det finns ett marknadsmisslyckande här, eller om det är omöjligt för marknaden att hantera och producera god journalistik. Det finns faktiskt ekonomer som anser detta (se exempelvis Birks, Stuart,The Media and an Informed Electorate – An Economist’s Perspective (July 9, 2008). ANZCA08 Refereed Proceedings. Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1156121) och frågan om hur man prissätter god journalistik är svår: om vi förutsätter att god journalistik driver demokratin så måste den optimala distributionsgraden vara alla, och varje pris som minskar distributionsgraden ens litet måste anses vara en suboptimering av varans värde. Det i sin tur kan lätt leda till slutsatsen att journalistik måste allmänfinansieras (public provisioning).

Det är trots allt så att annonsfinansieringen – den affärsmodellen – inte är oupplösligt förbunden med uppgiften att distribuera god journalistik. Faktum är att vi kan argumentera för att annonsfinansieringen var ett nödvändigt ont som köpte tidningarna större oberoende från partier och andra finansiärer, åtminstone i USA. (se Petrova, Maria,Newspapers and Parties: How Advertising Revenues Created an Independent Press (December 12, 2008). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=977285) – och om nu den modellen inte fungerar längre så kan inte diskussionen handla om hur vi skall rädda annonsfinansieringen. Vi borde i stället prata om hur vi kan rädda oberoendet.

Nyckelpoängen här är att det kan vara så att god journalistik är en public good. Om vi kan finansiera den gemensamt och bibehålla oberoendet så kanske det är vägen framåt.Och det är värt att notera att gemensamfinansiering inte behöver betyda statsfinansiering. Inte ens den mest fundamentalistiska marknadsliberal kan väl vara emot att människor samlar ihop sina egna pengar och andras, lägger i en stiftelse och använder denna till att producera god journalistik? Även det skulle vara en Swensenmodell, faktiskt.

2. Du får aldrig ihop den sortens pengar från filantropi, och dina 100 miljoner, tja, de är alldeles för lågt räknade.

Här skulle jag givetvis böja mig för den som kan tidningsekonomi bättre än jag, om det var så att jag var ett dugg intresserad av tidningsekonomi. Det är jag inte. Jag räknar inte på olika sätt att finansiera tryckning och porto. Jag räknar på sätt att finansiera god journalistik. Och visst, även Massings inledande inställning är skeptisk:

The image of the Times and the Post protected by huge endowments seems comforting indeed. Unfortunately, it’s entirely unrealistic. Turning those papers into nonprofits would require the Sulzbergers and the Grahams to voluntarily give away their wealth. Even if they were so moved, where would all those billions come from? They simply aren’t out there. In light of the dramatic fall-off in the value of Yale’s own endowment, Swensen’s proposal seems doubly unpersuasive.

Men sedan upptäcker Massing att det faktiskt tycks gå, och han hittar en mängd exempel på att det redan sker. Visst – jag förstår att transitionsperioden kommer att vara problematisk. Men faktum är att det är enklare i Sverige än på många andra ställen. Licensavgifter är inte den enda möjligheten. Pressstödet är i dag runt 500 miljoner. Ge bort tio års presstöd i ett svep och avskaffa det sedan. Ordna stiftelser som tar emot det och sedan kan diskussionen om presstöd med EU-kommissionen avbrytas. De lär ju inte kunna angripa public service stiftelser, direkt.

Vad är alternativet? Någon sorts varvsstöd till den vacklande tidningsbranschen? Skarpare upphovsrätt? Det senare skulle bara vara en indirekt version av det förra, och dömt att minska distributionen av en vara som vi redan konstaterat bör spridas maximalt för att vi ska kunna få de goda effekter som det hävdas att varan har. Så visst – det är inga små summor, men det finns förutsättningar för att lösa det problemet, och det finns, som Massing konstaterar, exempel som visar hur det kan gå till.

Massings andra poäng – att de nu existerande ägarna inte kommer att bli överlyckliga – är god. Men den är inte nödvändigtvis problematisk. Om vår uppgift är att säkra att god journalistik finns tillgänglig för demokratins framtid, och om det samtidigt underminerar en existerande (men falnande) industri – tough luck. Eller? Här måste den som är en vän av marknadsekonomin tänka efter noga. Är det så att vi konkurrerar ut privata företag med statliga interventioner? Är detta något annat än när den privata pizzabagaren i förorten konkurreras ut av kommunen som öppnar en egen pizzeria i Simhallen precis bredvid? Ja, det finns en kvalitativ skillnad. Pizzabagarens affärsmodell var hälsosam och uthållig. Kommunens pizzeria innebär därför ett ingrepp i hans ekonomi som är helt oförsvarligt. Att försörja bygden med pizza är inte heller en allmännyttig uppgift. Men om vi på grund av ett teknikskifte riskerar att mista tillgången på en för demokratin viktig vara, ja, då måste vi överväga hur vi löser frågan strukturellt, och då kan inte omvandlingen bromsas av hänsyn till de som inte lyckats.

Ytterst handlar det om frågan om vi tror att det finns affärsmodeller som kan garantera tillgång på god journalistik (utan statsstöd och ingripande förändringar i informationsfriheten), eller om vi tror att det hänt något fundamentalt i och med övergången till informationssamhället som gjort att de strukturella grundförutsättningarna för att tjäna pengar på att äga information utplånats eller försvagats. Om vi tror att det skett en förskjutning i samhällsekonomin som gör att det värdeskapandet för information ligger i organisationen av information snarare än i produktionen och ägandet, ja, då blir vissa affärsmodeller helt enkelt obsoleta. Eller såhär: ibland är inte frågan om vilka framtidens affärsmodeller är, utan om de finns.

Det bästa argumentet mot Swensenmodeller är egentligen ”inte än”. Den som företräder den linjen har jag svårt att argumentera med: om man hävdar att vi måste ge marknaden en chans och att det först är när de traditionella bärarna av god journalistik kollapsar helt som vi bör gå över till gemensamfinansierade modeller, så kan jag bara säga: vilka tecken vill du ha? När ska vi anse att det är dags att börja?

3. Journalisterna kommer aldrig att acceptera att deras material ägs av alla och licensieras öppet.

Detta sista argument är intressant, och jag tar med det för att jag ägnat litet tid åt att läsa ett av dessa manifest som är så populära nu för tiden. Det finns mycket i detta manifest som jag verkligen gillar, men jag fastnade på detta:

13. Copyright becomes a civic duty on the Internet.
Copyright is a cornerstone of information organization on the Internet. Originators’ rights to decide on the type and scope of dissemination of their contents are also valid on the net. At the same time, copyright may not be abused as a lever to safeguard obsolete supply mechanisms and shut out new distribution models or license schemes. Ownership entails obligations.

Den här synen på information, som fortfarande baserar sin värdering på ägande och produktion, snarare än på organisation, är intressant och delvis problematisk. Jag tror att det enklaste är att låta de olika modellerna konkurrera. Den som vill fortsatt begränsa sin informationsspridning får göra det, och det är också möjligt att tänka sig en gemensamfinansiering som tillåter detta. Men i vad mån gemensamfinansieringen är statlig eller tar del av allmänna medel är det närmast en självklarhet att den licensieras öppet, och gärna med creative commons, tror jag. Och jag tror – som manifestförfattarna uttrycker det – att journalisternas självbild långsamt förändras också – från informationsproducenter till samtalsorganisatörer. Och det finns kanske möjligheter att få betalt för både och.

Invändningen att journalister inte kommer att acceptera detta rymmer också en felaktig avgränsning av begreppet. Jag tror att en stor fördel med Swensenmodeller är att anställningen på en tidning inte lika starkt skulle avgränsa och skapa en hel yrkeskår. Journalism kommer nog i framtiden att ses som en syssla, inte en som identitet. Redan nu identifierar vissa just tron att journalist är en identitet som ett av de vanligaste misstagen inom mediebranschen, med den medföljande elitismen som ett gissel.

*

Swensenmodellerna är, konstaterar Massing, på frammarsch. Men visst – vi kanske ska vänta litet och se om de som säger att det inte kan göras kan skjutas åt sidan av de som gör det och hoppas på nya framgångsrika affärsmodeller. Men även då finns förstås möjligheten att Swensenmodeller kommer att bli en viktig del av den journalistiska ekologin. Jag hoppas det, och tror att det skulle kunna vara en intressant och värdefull utveckling.

Och då får vi nog ett Google Journalism i framtiden, med fokus på rätt saker, på värdet i stället för dess bärare.

Ursäkta röran.