Hur gör du när du fattar beslut?

Själv vill jag gärna tro att jag fattar de enkla besluten med huvudet och de svåra med magen. Alltså rakt motsatt det jag fått inpräntat i mig sedan barnsben: Ju mer komplext ett problem är, desto mer rationellt måste jag angripa det.

Den här övertron på logik och rationalitet har präglat den västerländska kulturen ända sedan den franska upplysningen på 1700-talet. Och idag är idén om den självständiga och rationellt resonerande människan den vägledande sanningen på de flesta håll i samhället.

”We had a financial regime based on the notion that bankers are rational creatures who wouldn’t do anything stupid en masse.”

Det skriver journalisten och författaren David Brooks i en krönika i The New York Times, i vilken han aviserar Den Nya Humanismen. Han menar att mycket av den galenskap och många av de missförstånd som drabbat vår värld under senare tid kan förklaras med att vi har haft en allt för stor tilltro till en allt för simpel bild av människans natur. Vi inbillar oss att vi kan lita på vår förmåga att resonera rationellt men inte på våra känslor. Och vi tror oss ha förmågan att separera det rationella från det emotionella.

David Brooks exemplifierar med utbildningssystemet, som under lång tid baserats på och belönat vår förmåga att arbeta självständigt, resonera logiskt och minnas det vi sett och hört. Men de förmågor som senare i livet betyder mycket mer för både individen och samhället, som t.ex. karaktär och social kompetens, varken betonas eller belönas. Och samma missförhållande fortsätter genom de flesta andra samhällsfunktioner; de korrelationer som inte kan kvantifieras i mätbara termer ignoreras.

Kort sagt: Vi har utvecklat oss själva till experter på allt som är rationellt och medvetet, men blivit analfabeter på alla processer som gömmer sig där bakom.

Du som följer det som skrivs på min blogg The Brand-Man vet att myten om den strikt rationellt resonerande människan är avlivad en gång för alla. Genom olika vetenskapliga discipliner, bl.a. neurovetenskap, psykologisk ekonomi (behavioural economics) och sociologi, har vi de senaste årtiondena fått nya insikter i den komplexitet som utgör människans natur. Numera vet vi t.ex. att merparten av det som pågår i hjärnan är omedvetna processer; det omedvetna styr i mångt och mycket det medvetna. Vi vet också att känslor inte är de rationella tankarnas motsats; det är våra känslor som avgör hur vi värderar saker och ting – våra rationella resonemang baseras på våra känslor. Och vi vet att vi inte är isolerade individer som skapar relationer; vi är sociala djur, tätt sammanlänkade med varandra, som uppstår ur relationer.

Brooks skriver:

”When you synthesize this research, you get different perspectives on everything from business to family to politics. You pay less attention to how people analyze the world but more to how they perceive and organize it in their minds. You pay a bit less attention to individual traits and more to the quality of relationships between people.”

Varken Brooks eller jag menar att gamla ideal som klanderfri logik och strukturerad rationalitet samt måttstockar som IQ-värde, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet måste skrotas. Men med tanke på den kunskap vi numera har om hur vi tänker och väljer är det hög tid att vi börjar fokusera på djupare talanger. Talanger som inte bara omfattar utan också förenar det rationella och det emotionella:

  • Attunement – Talangen att sätta sig in i andras sinne och förstå vad de kan bidra med.
  • Equipoise – Talangen att följa rörelserna i sitt eget sinne och korrigera för fördomar och brister.
  • Metis – Talangen att se mönster i världen och kärnan i komplexa sammanhang.
  • Sympathy – Talangen att komma i samma rytm som människorna omkring en och att frodas i grupper.
  • Limerence – Motivationen att söka efter de stunder av transcendens då sinnet hänger sig åt kärlek för en annan människa, kärlek för en utmaning eller uppgift eller kärlek för en spirituell mening.

Vad vi än må kalla det, magkänsla, intuition, social kompetens, eller något annat, det viktiga är att vi erkänner de bakomliggande talangerna hos oss själva och varandra, och slutar att enbart värdera och fokusera på människors förmåga att resonera logiskt och uttrycka sig rationellt.

Jag tror att det var hjärnforskaren Jill Bolte Taylor som sammanfattade det så elegant:

Vi är inte tänkande varelser som känner efter, vi är kännande varelser som kan tänka efter.

I takt med att vetenskapen får en allt större insikt i människans komplexa natur hoppas jag att allt fler områden i samhället bejakar David Brooks Nya Humanism.

Den är, i mitt tycke, en mycket angenäm människosyn.

Ursäkta röran.