unvis.it är en tjänst (bland många liknande) som gör att man kan länka till ett innehåll på nätet utan att ge ursprungssajten trafik, annonsvisningar, googlekraft, eller bidra till dess direkta spridning i en positiv bemärkelse.

Det händer att använder jag den tjänsten för att diskutera smuts som pressmeddelande från SD eller artiklar på avpixlat – och ibland använder jag den för att diskutera publiceringar hos de mer etablerade medierna. Det uppskattas inte, eller vill inte förstås, av alla…

Screenshot 2016-03-25 14.05.07

Men det handlar så klart varken om att jag är elak eller dum. Det handlar inte heller om att jag vill skada mediehusen som Tomas representerar. Det handlar inte om att jag gör det här utan urskiljning, eller varje gång jag länkar. På totalen har säkert sydsvenskan fått långt fler ”vanliga” länkar från mig, i jämförelse med mina unvisit-länkar. Jag väljer mina tillfällen med omsorg, för det det handlar om principer. Och de kan paketeras i mitt gamla ”be honest and do good shit”.

Den första principen handlar om att ärligt och öppet ta mig rätten att diskutera mediernas publiceringar. Inte bara de som sker i fulmedierna, utan också de traditionella mediernas journalistik. Att faktiskt stå upp för vad jag tycker, och försöka göra det så rakt som möjligt, oavsett gamla vänskapsband. Jag menar att man måste kunna skilja på sak och person i de här diskussionerna. Det brukar uppskattas av många men inte alla.

Den andra principen handlar om att inte göra, eller ens stödja sådant som är dåligt. Vad som är bra och dåligt kan alltid diskuteras, och jag kan bara utgå från min egen uppfattning i sak. Men på ett konceptuellt plan borde alla kunna bli överens om en sak: när jag vill anklaga en artikel för att vara ett illa genomfört journalistiskt hantverk, och tillika ett klickbete – då kan det inte vara rätt att länka till den artikeln. En länk är ju (i allt som går att mäta) en positiv möjlighet för den som får den. Som sagt, länken ger ursprungssajten trafik, annonsvisningar, googlekraft, och bidrar till dess direkta spridning.

Men eftersom Tomas med flera blir så arga besvikna de gånger jag gör så här, låt oss titta på alternativen. Vad annars kan jag göra?

  1. Jag kan naturligtvis avstå från att diskutera överhuvudtaget. Men eftersom jag delar de traditionella mediernas uppfattning om att de är viktiga för det demokratiska samtalet (även om jag inte alls sympatiserar med den här offerkofte-strategin) vore det oansvarigt av mig att inte försöka föra samtalet. Jag säger därmed inget alls om mitt rätt eller fel, och definitivt inget om mitt inflytande i debatten. Jag vet att jag lika gärna kan ha rätt som fel, och att min påverkan är på marginalen – om alls. Men det är ju en annan sak än att hålla käft.
  2. Jag kan självklart prata om publiceringen utan att länka alls. Men det känns väl … dumt?
  3. Jag kan luta mig mot det pressetiska systemet och anmäla publiceringen. Det har hänt, men kommer nog aldrig hända igen. Därtill är processen med PO alldeles för omständlig och långsam. Men framför allt är det massor med vardagliga publiceringar som kan vara fel och oetiska utan att för den saken skull ens komma i närheten av att höjdmässigt vara en PO-anmälan. De förtjänar ändå att kunna debatteras.
  4. Jag kan diskutera publiceringen och länka direkt till den. Men då ger jag också ett godkännande av, och riskerar förstärka, det jag i själva verket vill motverka. Hur ska jag kunna kritisera en rubrik för att vara ett klickbete och samtidigt länka till den. Jag har ju trots allt nästan 30.000 följare på twitter, och så sent som för en vecka sedan delades en av mina poster på Facebook vidare av 313 andra personer. Jag tycker att jag har ett ansvar som är lite större än att göra annonssäljarna på HD/Sydsvenskan nöjda.

Inget av de alternativen känns speciellt tilltalande, faktiskt. Alltså väljer jag en annan väg, och använder ett verktyg som ger mig underlag  för diskussionen, utan baksidorna med en direktlänk. Det är mitt val, och jag tycker jag står på stadig grund i resonemanget som leder mig hit.

Men varför inte vända på steken. Låt oss istället prata om vilken roll en tjänst som unvis.it faktiskt kan spela i mediedebatten. Eller kanske diskutera själva länkandet, eller som så ofta i tradmedia – icke-länkandet. Det kanske rent av är så att HD/Sydsvenskan borde använda sig av sådana här tjänster när man skriver om sådant som man är kritisk till. Vore inte det en mer spännande utveckling än att trött sucka över mina enstaka unvisit-länkar?

Uppdatering: Diskussionen rullar på, både på min Facebook och i grupper som ”Journalistbubblan”. Ett återkommande tema från de som ogillar unvisit är att jag tar ifrån läsaren valet, att jag i själva verket motverkar konsumentmakten. Men det är ju precis tvärtom, jag ger mottagaren valet. Om jag lagt en direktlänk till artikeln så finns det inget sätt att göra sitt klick ogjort. Jag kan inte höra av mig till Sydsvenskan och be dem ta bort mitt besök från statistiken eller återbetala de annonspengar de tjänade på mitt besök. I det fallet är jag maktlös. Om någon å andra sidan klickar på min unvisit-länk och sedan vill stötta Sydsvenskans publicering så är det inte svårare än ett enda klick till, direkt under texten. Så varför, varför, varför vänder man på resonemanget. Och varför är man så besvärad över det här?

Screenshot 2016-03-25 17.05.09-3

 

Uppdatering 2: Många tänkvärda inlägg i debatten, frestar med ett från Jerry Silfwer:

Tycker det är obehagligt när representater för mediehus anser att vi dödliga ska hålla oss borta från gatekeeper-funktionen. För mig som klickare, varför skulle jag lita mer på en annonsfinansierad webbredaktör som jag inte känner istället för på en pålitlig vän som under åratal byggt upp sitt förtroendekapital hos mig?

Om den egna publiken inte vill stötta ens innehåll, då gäller det att sätta upp en stor jävla spegel i glashuset.

… och till sist, en bredare tanke på temat. Från Sally Kohns knappt fem minuter långa brandtal mot skräpet på nätet och det egna ansvaret. Se det.

Bildcred: flickr photo by shehan365 shared under a Creative Commons (BY-NC-ND) license

Ursäkta röran.