Varför är Anders Lindbergs liv mer värdefullt än mitt?

Läser Karin Pettersson som i Aftonbladet skriver angående näthatet att

“Därför måste polisen prioritera hot mot politiker och journalister […]”

Citatet är kort, men beskriver andemeningen i hela ledaren som handlar om hur hatet hotar yttrandefriheten och hur det påverkar det demokratiska samtalet. Det håller jag självklart med om. Det är en utveckling som vi måste sätta stopp för. Här är vi i samma lag, på barrikaderna för det fria ordet.

Men jag förstår inte varför mitt liv, och mitt ord, skulle vara mindre skyddsvärdigt än hennes. Jag förstår faktiskt inte varför polisen ska prioritera hot mot hennes kollegor Anders Lindberg och Åsa Linderborg före hoten mot mina kollegor – som utanför journalistiken och politiken borde åtnjuta samma yttrandefrihet för att driva samma frågor.

Jag betraktar Karin Pettersson som en vän, även om det nu är länge sedan vi gjorde Makten och Öppenheten tillsammans. Jag vet hur smart hon är, hur mänsklig hon är, vilken kämpe hon är i frågor om öppenhet, insyn, yttrandefrihet och demokrati. Men här trampar hon snett, och glömmer bort vem yttrandefriheten tillhör, och vem den är till för.

Om rättsväsendet överhuvudtaget ska göra någon skillnad på folk och folk borde det kanske vara viktigare att prioritera den enskilde snarare än Aftonbladet-journalisten – för som Karin själv skriver:

“Det finns tillfällen man är extra glad över att jobba på Sveriges största tidning. Det här var en sådan gång”

Sedan får vi höra om säkerhetsföretag som kopplas in och dataavdelningar som spårar IP-adresser. Om en polis och åklagare som faktiskt agerar, och om ett fall som leder hela vägen in i domstol.

Den lyxen är det inte många av mina skrämda, och i vissa fall tystade, vänner som fått åtnjuta.

Karin, kan vi inte slåss för yttrandefrihet åt alla istället, utan prioritet – och därmed också utan diskriminering?

4 thoughts on “Varför är Anders Lindbergs liv mer värdefullt än mitt?”

  1. Är inte det sprunget ur samma idétradition som säger att hot och fysiska angrepp mot politiker (och/eller tjänstemän) är extra allvarliga eftersom det kan avskräcka dem att utföra sitt uppdrag och därmed vara en fara för demokratin?

    Ungefär att angrepp på journalister riskerar att tysta den granskande makten, vilket också är en fara för demokratin?

    Det känns som att det springer ur en tid då det i princip bara var journalister som granskade. Idag hade det kanske varit relevantare att utgå från en persons aktivitet (“granskar på sin blogg”?), om man vill hävda att det är extra allvarligt att angripa dem som använder yttrandefriheten för att skydda/värna demokratin, tänker jag.

    Reply
  2. Ditt inlägg kom som från himlen sänt när jag höll på med mitt blogginlägg “Yttrandefrihet – på kulturelitens villkor”, där jag konstaterar att samhällseliten ogillar att vi, som idag yttrar oss i kraft av att vi är medborgare, själva har möjlighet att etablera en egen talartribun. Sedan jag igår läste Roland Poirier Martinssons sågning i Expressen av Alex Schulman har, som jag uttrycker det “tankarna skavt kring temat Yttrandefrihet och kulturelitens anspråk på ensamrätt till talartribunerna Detta i kraft av deras förmåga att visa sin nedvärdering av andra i en språkligt välformulerad dräkt.” I den processen har jag berört debatten om en muslim i sossarnas förbundsstyrelse; UG:s granskning av förhållandet mellan AIK och Firman Boys; näthatsdebatten och konflikten mellan vissa feminister och Avpixlat i relation till Publicistklubbens ordförande och andra; samt denna aktivistgrupps oförmåga att se sin egen roll i det som sker. Under nattens timmar får tomtarna på loftet försöka reda ut varför debattklimatet blivit så överhettat på alla håll och kanter.

    Reply

Leave a Reply to Christian GillingerCancel reply