Läser Karin Pettersson som i Aftonbladet skriver angående näthatet att

”Därför måste polisen prioritera hot mot politiker och journalister […]”

Citatet är kort, men beskriver andemeningen i hela ledaren som handlar om hur hatet hotar yttrandefriheten och hur det påverkar det demokratiska samtalet. Det håller jag självklart med om. Det är en utveckling som vi måste sätta stopp för. Här är vi i samma lag, på barrikaderna för det fria ordet.

Men jag förstår inte varför mitt liv, och mitt ord, skulle vara mindre skyddsvärdigt än hennes. Jag förstår faktiskt inte varför polisen ska prioritera hot mot hennes kollegor Anders Lindberg och Åsa Linderborg före hoten mot mina kollegor – som utanför journalistiken och politiken borde åtnjuta samma yttrandefrihet för att driva samma frågor.

Jag betraktar Karin Pettersson som en vän, även om det nu är länge sedan vi gjorde Makten och Öppenheten tillsammans. Jag vet hur smart hon är, hur mänsklig hon är, vilken kämpe hon är i frågor om öppenhet, insyn, yttrandefrihet och demokrati. Men här trampar hon snett, och glömmer bort vem yttrandefriheten tillhör, och vem den är till för.

Om rättsväsendet överhuvudtaget ska göra någon skillnad på folk och folk borde det kanske vara viktigare att prioritera den enskilde snarare än Aftonbladet-journalisten – för som Karin själv skriver:

”Det finns tillfällen man är extra glad över att jobba på Sveriges största tidning. Det här var en sådan gång”

Sedan får vi höra om säkerhetsföretag som kopplas in och dataavdelningar som spårar IP-adresser. Om en polis och åklagare som faktiskt agerar, och om ett fall som leder hela vägen in i domstol.

Den lyxen är det inte många av mina skrämda, och i vissa fall tystade, vänner som fått åtnjuta.

Karin, kan vi inte slåss för yttrandefrihet åt alla istället, utan prioritet – och därmed också utan diskriminering?

Ursäkta röran.