Idag har jag sett framtiden för den lokala papperstidningen. I ett reportage på 65.000 tecken, över 12 sidor, presenteras ett nästan 15 år gammalt mord. Och det är strålande läsning. Jag kastade mig över tidningen i morse, lika entusiastisk som när Economist landar i brevlådan.

Vi som jobbar med lokaltidningens kamp för att omdefinera sig till komplett mediehus har många frågor på agendan. En av de svårare handlar om att hitta väsentliga skillnader mellan innehållet i kanalerna – att tex hitta ett vettigt sätt att låta webben och pappersutgåvan skilja sig åt. Ofta trillar man tillbaka till generaliseringar om att webben ska vara snabb, kort och interaktiv där pappret ska vara djupare, lugnare och ha en bekräftande roll. Men här ser vi det in action: det här jobbet finns inte ens på webben, och det är helt rätt. Det hade inte alls funkat där (även om det på sikt bör läggas ut som referensmaterial).

Lasses introKlicka upp bilden och läs hur HD:s chefredaktör Lars Johansson beskriver publiceringen. Det finns också en kortis på medievarlden.se om artikeln. Jag kan bara uttrycka min stora beundran för Lasses hantering av det här materialet. Det är precis så här, exakt så här, det ska göras. (Fick en hälsning från Lars Johansson: “… den som ska ha cred är i första hand Fredrik Lassen och i andra hand Cilla för redigeringen, samt Brith och Per Ohlsson för redaktörskapet.” Bra jobbat av alla inblandade!)

Poängen är inte att bara fläska på med långa reportage och stora bilder. Poängen är att göra det med material som är lokalt och som känns. Nära både till geografi och hjärta. Det finns så många sådana här berättelser att berätta. Att hitta okonventionella sätt att göra det på är utmaningen, att våga göra det är kraften.

Jag tvekar inte en sekund när jag säger att så här, precis så här, ser framtidens lokala papperstidning ut. Det kommer inte att vara en tidning för alla, men det kommer att vara en tidning som inte går att ersätta. En helt unik produkt. Åhhh, vilken härlig framtid.