Wow, det är ju som om usenet har återuppstått

Plötsligt minns jag 80-talets magnifika flamewars på usenet, i swnet.diverse och samtalisalong som om det var igår. Vilken glöd, vilken underbar oförmåga att skilja på sak och sak, och framförallt på sak och person. Jag har nästan känt mig som ett troll, och det har jag inte varit på, typ, 100 år. Numera diskuterar jag bara frågor som jag är genuint intresserad av.

Detta är vad som har hänt, och jag skriver ner det för jag tycker det är en facinerande historia. Inte för att jag är upprörd eller för att jag behov att peka ut någon eller föra ”kriget” vidare.

Natten till den 3/4 tittar jag in på bloggportalen och ser en pågående kampanj. Nästan helt utan att reflektera över deras syfte skriver jag ett blogginlägg om själva fenomenet med bloggkampanjer. Jag bygger en (måhända kvällstrött) argumentation runt ett par punkter:

  • Svenskspråkiga bloggportaler har en relativt liten bas deltagande bloggar. Det krävs inte många bloggare i samverkan för att en kampanj ska få hög synlighet.
  • Traditionella medier kan bidra till en snöbollseffekt genom att blåsa upp kampanjer som kanske egentligen inte är så massiva som det kan synas.
  • Ivern att kampanja kan leda till en hel del inlägg som i sig inte tillför något i sakfrågan.

Men, det är värt att notera. Ingenstans kritiserar jag någon person, jag kritiserar inte kampanjens syfte, jag ropar inte på någon bloggpolis. Och jag vill definitivt inte strypa den framväxande möjligheten till fri, likvärdig och demokratisk talan. Tvärtom.

Däremot tycker jag inte att det är optimalt. Jag tycker inte bloggportalen i den stunden reflekterar det som kanske egentligen är den balans mellan frågor som rör sig i den svenska bloggvärlden den här kvällen. Jag tror att en antal saker kan hända, helt organiskt, framöver som leder till en rimligare bild av läget:

  • Fler bloggare. Större massa gör logiken lite svårare att rubba.
  • Bättre medvetenhet om etiketter och nyckelord som gör att fler frågor organiskt kommer att sorteras ihop. Tex är man i Danmark, av någon för mig okänd anledning mycket bättre på det där – utan att ta till sajter som bloggkampanj.se. (Make mental note, ta reda på varför det är så)
  • Eller redaktörande som komplement. Jag säger aldrig att det ska ersätta maskinella listningar. Jag säger inte ens att det ska vara dagens, avlönade redaktörer.

Däremot menar jag att det finns möjligheter till ett symbiotiskt förhållande mellan gamla och nya medier.

Det är min ståndpunkt och det har jag sedan fått försöka förtydliga till och från under hela dagen i kommentarerna till mitt inlägg.

Det som facinerar mig är hur snabbt jag utmålas som bad guy. Jag som ju i själva verket i tio år varit den som stått på barrikaderna och slagits för att vi ska omfamna och älska de nya kanalerna. Men inte kväva dem. Det känns nästa surrealistiskt att bli omtalad i de termerna.
I kommentarerna ger jag flera konkreta exempel vilken ståndpunkt jag har, på samma sida som ni, och hur jag jobbar för medborgarjournalistiken och inte mot den.

Och nu finner jag det här inlägget från Peter: ”Högst irriterande, Joakim Jardenberg.” Alla har ju rätt till sin åsikt, men jag tycker nog allt att man är lite för snabb att lägga ord i min mun som jag aldrig sagt.

Till sist, ett exempel på min uppfattning om den etablerade pressen vs. bloggosfären hittar man i ”Apropå Expressens guldspade”. Den som letar eller frågar finner nog mer.

Och därmed. Punkt för min del.

Leave a Reply