Ola Lindholm, rättsäkerheten (och FRA-lagen)

Ni har säkert inte missat skriverierna runt Ola Lindholm och kokainet. Jag har ingen aning om Expressen eller Ola själv har rätt. Det spelar mindre roll i mina ögon just nu. Det som spelar roll är att ett liv slås sönder fullständigt innan fallet är i närheten av juridiskt avslutat.

Jag tänker inte ens moralisera över Expressens hantering, och de följder det får (det saknas sannerligen inte bödlar). Det där är en del av mediemekanismen idag, och om inte Expressen gjort det så hade någon annan säkert tagit dess plats. Gamla medier eller sociala medier kvittar lika. När katten är ur tunnan så snackas det. (@deeped har länkat upp och reflekterat bra och @SDopping reder ut mediernas roll)

Det som däremot får mig att studsa är hur det fungerar internt i det svenska rättsväsendet. Ola Lindholm verkar övertygad om att det handlar om en betald läcka, och igen, det kan jag inte ha en aning om det är sant eller inte. Lika lite kan jag känna till de potentiella vänskapsband som gjorde att #assangegate resulterade i en utomrättslig prövning långt innan domstolen fick en chans. Vi får nog inse att tiden då polisen och rättsväsendet hade någon som helst integritet – den är förbi. Här råder uppenbarligen andra regler än de vi trodde, rättssäkerhet har degraderats till att bara vara ett vackert ord.

Jag tror det är svårt att vrida tillbaka den utvecklingen. Vi ska så klart inte sluta försöka, men i ett samhälle med yttrandefrihet och stark meddelarfrihet (två fundamentala principer som är jag är beredd att försvara in i döden) kommer vi aldrig kunna lösa det här problemet om inte källorna vill. Och det tror jag inte de vill, inte om det ligger en resa till Thailand för hela familjen i potten.

Så vad vi måste göra är att se till att inte ge dem mer bränsle. Det är illa nog att poliser i den fysiska världen har möjlighet att provocera fram en story, att ett åklagarbiträde kan läcka en inlämnad polisanmälan. Det är illa nog och vi ser effekterna av det varje dag. Men i ett digitalt övervakningssamhälle är riskerna ännu större än så.

Tänk om informatörerna/försäljarna dessutom kan övervaka all vår elektroniska kommunikation. Tänk om de inte ens behöver ta omvägen över en brottsmisstanke utan det räcker med vardagligt snask från de digitala rummen. Tänk så mycket godis det finns att sälja till medierna. Saker som blir utmärkta löpsedlar, men som inte har det minsta med brottsbekämpning att göra.

Nu kan säkert förespråkarna hitta hur många förklaringar som helst till att FRA-lagen, datalagringsdirektivet och andra potentiellt integritetskränkande lagstiftningar inte kan komma att utnyttjas på det viset.

Givetvis kan man välja att tro att FRA-lagen inte ska missbrukas för att sälja snusk till medierna. Men handen på hjärtat, det trodde vi väl inte om vårt nuvarande rättssystem heller?

För att förtydliga. Min uppfattning är att de potentiellt integritetskränkande digitala lagarna i sin nuvarande utformning är som att ge tändstickor och bensin till en välkänd pyroman. Precis så enkelt och självklart. Och precis så vansinnigt farligt.

Uppdatering/postscript: Funderade på om jag skulle blanda in mitt stridsrop – ”be honest and do good shit” på slutet, men det känns off base i det här sammanhanget. Det ligger för mycket tolkningsfrågor i överföringen från den privata sfären till mediernas löpsedlar. Det är helt enkelt inte tillämpligt eller relevant för frågan om rättsväsendets tillgång till information om oss, och dess vilja att sälja den informationen. Riktiga läckor, som handlar om riktiga missförhållande, som levereras av övertygelse och civilkurage är liksom en helt annan fråga än det här snaskandet.

27 thoughts on “Ola Lindholm, rättsäkerheten (och FRA-lagen)”

  1. I det aktuella fallet har ju skvaller om Olas droganvändning förekommit sedan ett drygt år tillbaka på
    Flashback, så ännu har vi inte nått det lågvattenmärke där ett sånt här mediedrev dras igång enbart på lösa rykten.

    Kanske är det narkotikapolisens intresse att statuera exempel genom att särskilt intressera sig för kända personers droganvändning (Snoop Dogg, Peter Doherty m fl) som gör dem till något av nyttiga idioter i kvällspressens jakt på säljande scoop?

    Även om det förekommer massor av mer eller mindre välgrundat skvaller i sociala medier, passeras en mental gräns när en story publiceras i trad. media. Som läsare räknar man med att pressen har någorlunda på fötterna innan de publicerar. Jämför gärna hur Flashback-rykten anses bekräftade när storyn når (den annars bland flashbackare så förhatliga) kvällspressen.

    Reply
  2. Bra skrivet! Det hela sönderfaller i flera delar – bl a medias och polisens agerande innan dom fallit och att oskuldspresumtionen raserats i många människors rättskänsla. Inte minst därför att ledande politiker inte orkar stå emot moralpaniken från alla de grupper som livnär sig på dess existens. Vid seminariet den 6 maj 2010 om lagstiftning för Filtrering av barnpornografi där Ola Lindholm var en i panelen. Då hade han inga skrupler med att en mängd oskyldiga människor riskerar att dömas för innehav av barnpornografi bara det kunde rädda ett enda barn. Oskuldspresumtionen fanns inte i hans värd. Lägger en länk till seminariet här – värt att kolla mer än en gång. http://www.ait.gu.se/aktuellt/nyheter/fulltext/Debatt_kring_EU_s_nya_lagforslag_om_censur_av_barnpornografi_pa_Internet.cid934247

    Reply
    • Åhhh, tack för att du påminde om det uttalande. Det hade jag glömt, trots att jag tror det finns i en #jjk någonstans. Det är verkligen talande. Men jag väljer ändå att hålla det utanför den här posten – man kan bara slakta så många heliga kor på en gång.

      Reply
  3. Det är precis det här som gör att Sverige har svårt att komma närmre att vara ett samhälle utan mutor.

    Reply
  4. Jag förstår inte riktigt hur du kan blanda in FRA-lagen i det här.
    Skulle en FRA-anställd läcka överskottsinformation om en kändis skulle
    informationen vara säkerhetsklassad och sekretessbelagd. Det innebär att
    efterforskningsskyddet inte gäller. FRA-chefen skulle då utan problem
    kunna ringa Expressen och fråga vem källan är. Den anställde skulle då
    få sparken och eventuellt fängelse för spioneri. Så som FRA ser ut idag
    och den säkerhetskultur som råder på myndigheten finns ingen risk för
    läckor av det slaget som är snarare regel än undantag hos polisen.

    Reply
    • Varför skulle FRA-chefen sitta och ringa till tidningar och fråga varifrån de fått informationen varje gång något sägs om en kändis? Spioneri döms man knappast för för att man sprider information om kändisar.

      Reply
    • Fast nu utgår du från att den information som FRA kommer över bara är säkerhetsklassad? Vad är det som säger att en FRA-anställd inte skulle kunna läcka överskottsinformation?

      Reply
  5. FRA är trots allt en ganska isolerad organisation. Vad sägs om datalagringsdirektivet? Som alltså ger just dessa poliser som i bästa fall “bara” läcker information från jobbet till kvällstidningsjournalister — i värsta fall sätter dit kändisar och säljer storyn — tillgång till alla våra mail och telefonsamtal!

    Reply

Leave a Reply