Ni har säkert inte missat skriverierna runt Ola Lindholm och kokainet. Jag har ingen aning om Expressen eller Ola själv har rätt. Det spelar mindre roll i mina ögon just nu. Det som spelar roll är att ett liv slås sönder fullständigt innan fallet är i närheten av juridiskt avslutat.

Jag tänker inte ens moralisera över Expressens hantering, och de följder det får (det saknas sannerligen inte bödlar). Det där är en del av mediemekanismen idag, och om inte Expressen gjort det så hade någon annan säkert tagit dess plats. Gamla medier eller sociala medier kvittar lika. När katten är ur tunnan så snackas det. (@deeped har länkat upp och reflekterat bra och @SDopping reder ut mediernas roll)

Det som däremot får mig att studsa är hur det fungerar internt i det svenska rättsväsendet. Ola Lindholm verkar övertygad om att det handlar om en betald läcka, och igen, det kan jag inte ha en aning om det är sant eller inte. Lika lite kan jag känna till de potentiella vänskapsband som gjorde att #assangegate resulterade i en utomrättslig prövning långt innan domstolen fick en chans. Vi får nog inse att tiden då polisen och rättsväsendet hade någon som helst integritet – den är förbi. Här råder uppenbarligen andra regler än de vi trodde, rättssäkerhet har degraderats till att bara vara ett vackert ord.

Jag tror det är svårt att vrida tillbaka den utvecklingen. Vi ska så klart inte sluta försöka, men i ett samhälle med yttrandefrihet och stark meddelarfrihet (två fundamentala principer som är jag är beredd att försvara in i döden) kommer vi aldrig kunna lösa det här problemet om inte källorna vill. Och det tror jag inte de vill, inte om det ligger en resa till Thailand för hela familjen i potten.

Så vad vi måste göra är att se till att inte ge dem mer bränsle. Det är illa nog att poliser i den fysiska världen har möjlighet att provocera fram en story, att ett åklagarbiträde kan läcka en inlämnad polisanmälan. Det är illa nog och vi ser effekterna av det varje dag. Men i ett digitalt övervakningssamhälle är riskerna ännu större än så.

Tänk om informatörerna/försäljarna dessutom kan övervaka all vår elektroniska kommunikation. Tänk om de inte ens behöver ta omvägen över en brottsmisstanke utan det räcker med vardagligt snask från de digitala rummen. Tänk så mycket godis det finns att sälja till medierna. Saker som blir utmärkta löpsedlar, men som inte har det minsta med brottsbekämpning att göra.

Nu kan säkert förespråkarna hitta hur många förklaringar som helst till att FRA-lagen, datalagringsdirektivet och andra potentiellt integritetskränkande lagstiftningar inte kan komma att utnyttjas på det viset.

Givetvis kan man välja att tro att FRA-lagen inte ska missbrukas för att sälja snusk till medierna. Men handen på hjärtat, det trodde vi väl inte om vårt nuvarande rättssystem heller?

För att förtydliga. Min uppfattning är att de potentiellt integritetskränkande digitala lagarna i sin nuvarande utformning är som att ge tändstickor och bensin till en välkänd pyroman. Precis så enkelt och självklart. Och precis så vansinnigt farligt.

Uppdatering/postscript: Funderade på om jag skulle blanda in mitt stridsrop – ”be honest and do good shit” på slutet, men det känns off base i det här sammanhanget. Det ligger för mycket tolkningsfrågor i överföringen från den privata sfären till mediernas löpsedlar. Det är helt enkelt inte tillämpligt eller relevant för frågan om rättsväsendets tillgång till information om oss, och dess vilja att sälja den informationen. Riktiga läckor, som handlar om riktiga missförhållande, som levereras av övertygelse och civilkurage är liksom en helt annan fråga än det här snaskandet.

Ursäkta röran.